ONDA ANINGAR & EN SKVÄTT COCA-COLA.
oO6123O 13.5o

 

Drömmen att revolutionera mitt liv - alternativt uppleva min död. Ligga naken på ett naket operationsbord, uppskuren av þungur hnífur. Låta operationskunniga räddare i nöden avlägsna mig från mig själv. Låta skära upp mina läppar som dom jag älskar kysst. Bränna bort behagen som blivit berörda av händer jag längtat efter; längtat bort från. Slita ut mina inälvor ur kroppen & i heta kryddor för att sedan sända till barnen i Afrika. Spetsa ögonmelerat på spett & i ett rosettprytt paket skicka iväg mitt kalla, äckligt blodiga hjärta.

 

SUICIDAL & HANDKLOVAD.
oO8O5
 

»Hej, vi ringer från NoA-teamet & vi skulle vilja prata med dig.«
»Jaha. Men jag vill inte prata med er.«
»OK..? Varför inte då?«
»För att ni är skit.«

 

Upptryckt mot väggen förstod jag inte handklovarna & fyra grisars attack på mig. Som om jag hotat deras barns kaniner med skarpladdad pickadoll fast öppnade dörren fredligt & var önskad för att jag var suicidal - inte ett hot. »Kan ni inte säga vafan jag har gjort?!« Obesvarat, Kommunikation ignorerades & det gjorde mig ursinnig. »Jag får inte ta med mig min jävla mp3 men jag måste sitta & lyssna på den här jävla eurotechnon?« väste jag från bak i bilen.

»Så. Vad är det som händer här?« frågade läkaren. »Ja förmynderi, framför allt« Jag pillade på pappersmuggen jag skapat en leksak av. Eller var det modern konst? Kunde inte riktigt bestämma mig. »Kan du berätta vad som har hänt för att du skulle hamna här?« »Först vill jag veta att det jag kommer att säga spelar någon roll, så att du inte redan har bestämt dig för att jag ska spärras in & jag bara berättar allt i onödan. För det är så det brukar vara. Det spelar ingen roll vad jag säger för folk har redan bestämt sig för att jag ska in.« Han var sympatisk: »Nej, jag har inte bestämt någonting än, jag vill gärna höra din version« & jag skrevs inte in till psykiatris zombies & dvärgportioner av chokladpudding.

 

JAG VAR FÖRBLINDAD AV ATT SOLEN SKEN SÅ STARK.
o1OO3O2 6.1OPM

»Varför är du så arg?«
»Men för att jag mår dåligt! & jag blir så jävla irriterad av alla dumma frågor när jag är här.«
»Varför är du här då?«
»För att jag MÅR DÅLIGT?!«

 

JAG OFÖRSTÅR.
o111211 1.OOPM

Någonting jag å det grövsta upprörs över är psykiskt 'friska' fd. störda\sjuka, som poängterar att dom vet exakt hur det känns. Skötselråd medföljer: Jag gjorde såhär, du ska också göra som jag! För mitt varande är det enda sanna då världen kretsar kring mig. Hur somliga 'mentalt sunda' människor ser på ångest är även det imbecillt självfokuserat då likställandet av frisk ångest & sjuk ångest sällan är applicerbart på verkligheten.

I. Att du har lidit av en psykiskt påfrestande åkomma är icke lika med att du delar upplevelser med alla andra som lider av dylik problematik.
II. Ditt vis att tillfriskna på är ej för alla.
III. Smärtan i frisk ångest tenderar att vara en ärta jämfört med den sjuka ångestens äpple.


Har alltid stört mig på detta, men som frisk från ångest\depp\borderline\psykotik skaver detta desto mer än vad det gjorde då jag var i kaos ty nu är det än mer uppenbart hur ett sådant beteende inte bara är okänsligt utan till råga på satans dumt då det tyder på uppenbara svårigheter i insikt i hur hjärnor normalt fungerar & att dessa inte till fullo kan memorera & återskapa alla ditt livs stunder. Mådde pyton från att jag var 6 år & en allt för god bit in på 2O. Hade all tid i världen att få ett evigt hjärnklet av ångest, erinra mig det exakta skalvet av panik & smaken av blod & tårar på läpparna, men trots ärren av egg av eld & fotografierna på kindmascara kan jag inte minnas hur det kändes att förlora fotfästet & brisera.


Jag har skrikit lungorna ur mig i en attack så hård att det svartnade; ljudet förlorade en dimension & det växte blåmärken på min kropp av vad som trängde genom huden.. Men, varför.. det minns jag inte. Känslan av en själ som slits i tu & behovet att agera på detta är bortom minnets rymd. Handen på hjärtat; jag vet inte hur det känns. Jag visste då, men det var innan allt slutade falla i bitar & istället föll på plats. När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga »Jag förstår hur det känns«, ty den lögnen vore tjock - den skulle blotta oförstånd så mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell 'förståelse' baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa för hur den än må såra är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak; den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är


O U T H Ä R D L I G .