MYTEN

om

MASKINEN.

av ALF HORNBORG.

 

Den oljedrivna tekniken ser vi som ett "nu" snarare än som ett "här".

Den teknologiska infrastruktur som lyser på satellitfoton över jorden har samma utbredningsmönster som kapitalet.

Vår ekonomiska & ekologiska räckvidd är oerhört mycket mer omfattande än vår etiska räckvidd, det vill säga vår förmåga till empati & socialt ansvar.

Vi kan inte längre söka "sanning" utifrån den cartesianska gränsdragningen mellan subjekt & objekt, utan måste erkänna vår medskapande roll.

Vi talar om vad det skulle "kosta" att skydda miljön & vilka "intäkter" man skulle kunna få av utsläppsavgifter, men naturen är inte betjänt av pengar.

När marknaden (& dess idé om produktion som "förädling") samspelar med dessa termodynamiska förutsättningar uppstår en blind logik: samtidigt som dess periferi töms på sina potentialer (bränsle, mineraler, jordmån, biodiversitet m.m.) ackumulerar världssamhällets centra allt mera exergi i sin växande teknomassa.

För att återgå till Lotkas metafor skulle man kunna säga att människans exosomatiska organ i stor utsträckning är så konstruerade att de utrustar henne för parasitism på andra medlemmar av sin egen art.

Ytterst har neolitiseringen sin upprinnelse i framväxten av mera vidsträckta & hierarkiska samhällsformationer uppbyggda kring ett intensivt ekonomiskt arbete.

En grundläggande, teknikfilosofisk fråga som vi bör ställa oss är om maskinen till sitt väsen är konspiratorisk, det vill säga primärt ett medel inte för att spara på utan för att förskjuta uttaget av tids- & naturresurser till svagare samhällsgrupper?

Martinez-Alier (1987:34-35) noterar att det spanska jordbruket år 1950 avkastade sex gånger mera energi än den sammanlagda "moderna" (industriella) energiinsatsen, medan avkastningen 1973 i stort sett motsvarar insatsen.

Liksom en örn innebär en förädling eller anrikning av alla de harar (& därmed gräs & solenergi) som den har slukat, förkroppsligar en färdig industriprodukt alla de resurser som har förbrukats på vägen.

Som Pariacaeas omättliga hunger efter mullu var spanjorernas hunger efter guld, & är idag maskinernas hunger efter olja. Offergåvorna har bytt skepnad, men ännu rör vi oss i ett dimland duperade av våra egna symboler.

..pengar är ett symbolsystem utrustat med ett enda tecken. Det är som ett alfabet med en enda bokstav, ett språk med ett enda fonem, en DNA-molekyl med en enda proteintyp. Just därför går det inte att kommunicera någonting meningsfullt med pengar, d.v.s. någonting mera nyanserat än uppmaningen att konsumera, d.v.s. förbruka.

Brundtland-paradigmet utgår uppenbarligen fortfarande ifrån att ekonomi är generativ snarare än dissipativ, d.v.s. att produktion alstrar snarare än förskingrar.