Natt i venustaurus år 1987, föddes en Marielle; suomiättade Monica & bysonen Ingmars första dotter - ett 33OO grams-lo - på BB i norrbottniska älvorten Kalix. Jag var kommen till storebror & vi gavs vår lillasyster.

Var en leende & jollrande bebis, ett fantasifullt & förtvivlat barn. Ljungstigen var ett barnarikt villakvarter där ungklungor lekte kurragömma, bollburkas samt roade sig i den lekpark som kvarterets familjer samstämmigt byggde upp.

Tillsammans med grannvännen Katti - hon fanns på andra änden om en länga häggmispel i vilken våra små kroppar frambringade en passage - ombesörjde jag även för Ljungstigens myror, som vi i räddningsexpeditioner tog ur vattenpölar. Detta var frälsande från hur ont det hade gjort att se pojkarna till grannkusiner dränka små insekter i saliv. Som vuxen hyses än agg gentemot hur människor kan döda oskyldiga & ofarliga insekter, av intet annat skäl än primitiv neuros.

Förtvivlan kom sig av missfostran; av mor för att jag sågs märklig; brådmogen tankevärld & störningar av traumaspiralen - av far för att jag sågs korkad; långsam att lära; klockan, skosnören, multiplikation.
 Att multiplicera är fortfarande för svårt (& inte blev det enklare att greppa när pedagogiken var verbala kränkningar vid felsvar), men rosetter för fötterna mäktar jag med lätthet med.

Den kreativa intelligensen var dock tidigt ovanligt raffinerad. Sedan jag under dagisdag skapat ovan vovve - min gosedjurshund Rosa i urklipp, på mjuk bädd - blev fröknarna exalterade & sade till mor att de aldrig förr sett någonting liknande; att min fallenhet för konst skulle uppmuntras. Fallenheten uppmuntrades under barndomens gilla gång, med julpresentsstafli & aquarelle. Sedan utflytt vid 18 år skapade jag sällan, men när den man jag 2oo8 sällskapade skänkte mig färg tog jag åter vid, & har sedan detta även erbjudits penningar för verk.

Sedan barndomens sårade blygsel & förljugna tystnad (inte var det en hand som rev halsen; det var grenar - inte var det en hand som slog näsan; det var en boll) fick jag i & med tonårens stärkta självsäkerhet nog av kokong förstummande var sanning, & valde att bredda vinge för Ärlighet, vinge för Flykt. Kom mig 2oo5 till Stockholm där jag tack vare pojkvännen Honey Bunny kvickt kom in i kamratskap. Vi delade förkärlek för punk, men odelade desto mer - vilket vi var för unga för att förstå.

När denna fas av Rimbo-fest var över, spenderade jag 3 år på Ön bortom Gärdet. Bjöds cannabis - den drog vilken fick min oskuld; alkohol hade jag instinktivt skytt, & sällskapade med en man vem inte delade förkärlek för punk - men som delade desto mer. Vi var rasande attraherade varandra, men han hade nära till att bli rasande & jag hade så nära till att rasa.

Ett antal månader innan uppbrottet hade ett krakelerat perspektiv på in- & omvärld sin begynnelse, & dessa sprickor eskalerade av den emotionella ansträngning det var när han utan vidare förklaring sade att han aldrig mer ville se mig. De vanföreställningar & hallucinationer vilka grott kom i svart blom, när jag såg liemannen locka mig i spegeln. Sedan jag önskat strypa mig medelst sjal, hade jag en NDU där en blond man - vem jag kallar ängel, förbjöd mig från att duka under. Han sade att jag än hade viktigt att uträtta i livet.

Cirka 1 år därpå mötte jag, som om dragen, en särskild Man vem ledsagade mig ur spirituell konfusion. Kunde fröjdas & frodas i att det var fritt för mig att lufta de ickekonventionella idéer jag bar - ty han var både kunnig & sju resor värre; tokigare & klokare. Informativa skrifter kombinerat med hans seende & mina syner, fick mig att det inte var psykotik - det var Kundalini; att jag var otroligt frisk snarare än otroligt sjuk. När jag insåg detta upphörde oredan till förmån för läkandet.

Sedan vi brutit katastrofalt, fann vi sedermera åter varandra för att finna ytterligare en chans att bryta katastrofalt - men innan dess verkade han i form av katalysator, bidragande till att jag fann nurådande vilja & essens; funnet fogligt efter hur han belyst mig som honvarelse likväl som trotsigt i aversion mot en passform som kvävde min arma, varma kvinnosjäl.

När vi levt nära naturen i de katalanska bergen, hade grånande derealisationssinne lämnat mig till förmån för färgrik närvaro: Att leva så nära jorden gjorde honas inre djur alert & sålunda hennes fullkomliga mänsklighet närmre, än vad den varit nära institutionsbygds betongsjok. Hon trodde sig kommit för att odla jorden men fann sig främst kommen för att odla sin rena mänsklighet. Med blod, svett & tårar.

När hon begav sig vidare ville hon vidga naturtiden. Så, hon hade fria nästen under sydeuropeiska höst- & vinterperioder, vita knutars stuga i Jämtländsk juni, skogsera med brunnsvatten - utan elektricitet; med.mänsklig elektricitet, moskitjäkligt gårdsarbete i granna Sydlappland. Allt närmre naturen kom allt närmre kom hon vem hon är. / TY o171o11.

När jag blomstrade av att utforska mig i det naturnära, ägnade jag mig även åt kreativitet parallellt med studier; gymnasiet hade jag det 3:e året givit upp, när ångest sänkte mig - men omvårdnadsstudier togs som vuxen vid. Med mental hälsa sedan färd genom eld & rest ur aska, fysiologisk hälsa sedan förändrad kost & stärkt struktur, var det endast Mannen som fattades mig - den nordiske Mannen; skälet att jag övergav de katalanska bergen sedan jag kom att bo ensam.

Ju extremare jag blir, ju ensammare blir jag - var poesirad att känna med. Män var för ointresserade - passiva & presenterade sig ej för mig, & för ointressanta - mörka, gamla & konforma i ickeattraktiva skepnader & veka psyken. Efter 4 år utan ett propert förhållande, sulten för sensualism, romantik & familjefrö valde jag sonika att fara till Tjeckien, där jag vid resa upplevt en dominant, nyfiken karaktär hos karlarna. Så var sannerligen fallet - men vid viktig visit inom Svea region kom jag att bli kvar, ty en grönögd svensk vars hjärna strålande, hann ändock före de tjeckiska att knipa mig.. för att sedermera lossa, vilket vi - om än ovilliga - var ense om.

Vårat inledande möte skedde vid politisk sammankomst, ty hade kommit att finna sådana sammanhang i vilka folk delade åtskillig tanke, känsla & konspirativinsikt. Så som psykedelika låtit min fundamentala - men tabubelagda - kärlek för den vita människan spira, & jag av Gud inte endast var kallad att leva; vända mig från penningen; omfamna natur, så var jag likafullt kallad att främja vita mäns kamp. Lillasyster fann detta anstötligt & förvägrade mig vidare umgänge med henne & hennes lilla familj; min älskade systerson, & en systerdotter som jag aldrig har fått träffa.

Jag står dock fast vid Gud - jag står fast vid var kall; jag vänder mig från penningen & jag närmar mig naturen, i egenskap av den vita mannens kvinna. Hur berättelsen om framtiden skall lyda, skall tid utvisa. Hur denna berättelse om det förflutna löd, har nödvändigheten av kärnfullhet styrt. Naturligtvis har livet varit mäkta mer än detta - rikt i mänskomöten, av det hjärtliga likväl som det smärtsamma slaget, & vävt av de trådar som är Heureka, dramer & vardaglighet. Lika lite som detta är en komplett redogörelse, är det en stadig punkt.

Fortsättning följer.