Uupunut matkaaja rannalla himmeän maan, astui aurinkolaivaan suureen valkeaan.*

Kalevaladagen ägde rum under torsdag, som var dagen en vecka sedan finsk & svensk släkt kom samman för att ta farväl av morfar Raimo. Ceremonin ägde rum i Sveas nordligast belägna medeltidskyrka; forngotiska Kalix kyrka, invid älv invigd 1471. Februari 2o19 var där kista vit & rosor röda.

Samlade i lokal Valhall samtalade vi kring anekdoter, liv & död. Bror tror att det svartnar & jag tror på det eviga ljuset. Vid ena änden om mitt säte var morkusinen Sampo (namne med artefakt ur Kalevala) med familj, senast mött under hans student - när de matig finska mjölverken chockerade mig, som trodde de vara sockerbullar; finskt kärv föda kan vara en stor besvikelse för ett litet barn.

Raimo växte upp i de sydligare delarna av Finland, & for i unga år över gränsen, när änkemor Sylvi flyttade till sin nya kärlek (funnen medelst kontaktannons) i Norrbotten, Sverige. Till & från for han dock åter för umgänge, & mötte då sin blivande fruga: nordfinska (LAPPI) Anneli. Tillsammans fick de tre flickor, av vilka moder är mellandottern. När Anneli i sällskap med väninnor kommit vandrande en danskväll, mötte hon Raimo som erbjöd lift. Så som hon har berättat det skedde följande: han var stöddig & hon tyckte inte om det - sedan gifte de sig.

Inte bara var morfar en KLOCKFANTAST & ett ess i schack (mor tog en gång över hans televisionsapparat på vilken spelschackrutor etsat sig fast i skärmen) - han var även tangokonung; tangokuningas! Vid en festiv afton dansade han så elegant tillsammans med Anneli, att en man bjöd de båda på alkohol för att ge dem bränsle att fortsätta sin excellenta tango. Hon var stolt när hon berättade om detta, men lika trumpen har hon varit när kvinnorna har stått på kö för att få en sådan säker förare.

Tangokonungen var en fruntimmersmagnet, som ibland fick hemsamtal från för mormor främmande, ljusa röster. Vid dessa tillfällen ägnade hon nog en mer el. mindre flyktig tanke åt de från ungdomen »välbärgade friarna av hög börd«, hon ibland har talat om.. som det inte blev någonting av, kanske för att de var - som mor min tror - »tråkiga«, & en busschaufför med glatt humör kan vara mkt. - ja, till & med stöddig & kvinnokär - men inte är han tråkig.

Vila i frid, Raimo Kallio.
1936 - 2o19

*Fritt översatt med hjälp av mormor:
Sömnens resenär, mot disig himmels strand i högan på det stora, vita solskeppet.