Dopdag, V

July 31, 2025 in Kultiv., Sociabel., Storge.

24/o7

2 o 2 1

Nederluleå kyrka, Gammelstads kyrkstad

Utanför den medeltida stenkyrkan stod björkarna i tyst bön.

2 o 2 5

Gemträsk, Boden

Ägg

mjöl

smör

grädde

socker

vanilj

…

ett organiskt uppkommet minneskalas för min dotters dopdag, det inföll då min mor inför den förmiddag som vi så passligt skulle få gäster till stugan valde att vispa samman samt grädda en klassisk, fin sockerkaka; det bakverk som på datumet 4 år dessförinnan hade varit huvudattraktionen vid den dignande gemträskbuffén på furu uppdukad, när vänner & familj samlades uppe på byakullen för att efter ceremonin fira dopet av min dotter.

Att det vankades sockerkaka, gäster, en efterskottspresent till mitt vårbarn, samt att hon bar min från barndomen älskade prinsessklänning - initialt inte dagen till ära utan för att med dess täckande tyg skydda sig mot solen sedan glada baddagar - skänkte en annars helt vanlig, om än ovanligt varm, torsdag i juli dess minnesmässiga innebörd,

fastän dopljuset stod otänt på en stringhylla i Boden stad, för att doften av nygräddad sockerkaka vandrade i nejdens luft, för att blonda lockar i en nacke,

för Hon & för himmelen,

& nu hägrar augusti med en annan, liten flickas dop. Likaså, nu nalkas den månad i vilken ett nytt, helt nytt litet liv skall födas ur en systerkropp, en blixt mot jorden; ett jesusbarn, alla barn är.

När min Elsa Maria skall stå i sitt klädkammare-lekrum, där leka i fantasi med sin trätiger - en sen dopdagsgåva - i sin ark med zebran, elefanten & sköldpaddan, då skall en annan mor förbereda sitt barn för dop, & hon skall bestämma dessert för dess gäster.

& då, närhelst så, skall en annan mor varsamt närma sig sitt nyförlöstas livs varma hjässa, kittlas av dess sidenfjun, famna dess doft, markera den för alltid,

till minne.

Augusti välkomnad.

d O p

I evigheten vill jag finnas i den stund som är att sova med en nyfödd mot mitt bröst. Sammansmälta med ett 3,3-kiloshjärta mot mitt hjärta.

I evigheten, hennes doft.

Doften av hennes lena hjässa, som nygräddad sockerkaka. Kände den i min panna, berusande. Hon doftade länge helt nybakad, som om inlindad i broderade bakhandukar i robust lin fastän hon var virad i exotisk pashmina.

Hon är mig dofter - av en plutig mjölkmun. Av salvan Weleda Baby Calendula, en not. Doften av mossan; dess fukt, dess jordsrötter, när jag en första gång lade henne ned i skogen;

himmelsblå ögons fascination av himmelen.

- 物の哀れ

Ernaux.

July 22, 2025

Antecknat sommaren 2o24: Allt självbiografiskt är autofiktivt, så vitt minnet sviker & karaktärerna ej kan föra sin egen talan. Din är förljugen.

Min är

min.

Noterat sommaren 2o25: när Annie Ernaux i ett av P1:s kulturprogram var hon framträder benämner den för henne jungfrutagande & livsomvälvande sexuella erfarenheten med en något äldre lägerledare (likaså hon arbetande på lägret) som en våldtäkt beror det på den våldsamma akt det var att ta henne & sedan genast överge henne,

inte på en under 2o17 uppdaterad tolkning, inte så banalt, det var ett av mannens urnatur begånget övergrepp mot en kvinnans urnatur, det var urvåld & hon blev besatt - ja, rentav urbesatt - av sin egen erövrare, sin ingenting, sin förövare; ingen urskuldad sin mänsklighet.

Där hon skulle ha följt med en man vem förkastade henne, följde därur att en ung Annie själv fortföljde det sexuella våldet mot sin kropp, då hon i ande sökte den förening som hon hade förlorat, den som skall prägla den unga kvinnan.

Under fjolårets sensommarsol, en som låg mot min panna, läste jag Anna Axfors, Annie Ernaux, Virginia Woolf, Simone de Beauvoiur samt Simone Weil - vars Tyngden & Nåden för mig tog vid i Italien, på en ö i JUNI - men det är en sådan bok som tar vid & inte tar slut; du blir inte klar, den är en pågående händelse, likt livet självt, interiör på hyllan ovan sängen,

naggad i handväskan,

det är talande att jag läste den också gående, i rörelse. Jag sökte utsikten mot havet & fann ett citronträd i förgrunden. Jag sökte utsikten mot havet & fann en själ. Min själ. Vår själ. Bortom, blå vulkaner, ett skäl.

Ursjäl.

Ur själ.

Utan själ, skälvande.

Anna Axfors / En dag i öknen är en bladvändare för att Axfors är skarpögd, & naken; hon vågar dissekera sin egen nakenhet. Språket roade mig desto mindre & distansen till patetik, att göra blasé entré, som skattas högt inom svensk samtida litteratur - inom den kulturellt bemedlade medelklassen, den andefattiga - finner jag vara oroande. Det är så sterilt & förtorkat, & mer vill jag inte dröja kvar här, för

annat var det med Annie Ernaux / En flickas memoarer, här var det vått, sårigt, löjligt, äkta ung kvinna, det vibrerar LIV,

en läkande frekvens, kan förskrivas.

Jag fick under försommaren lov att läsa om den; först bläddrade jag mig åter - en sjunde-åttonde gång; nu börjar den bli förbannat tummad, heligt tilltufsad - in i Till man & kvinna skapade Han dem av Syster Sofie, när detta inte var mig tillräckligt besökte jag det vaxholmska biblioteket & lånade om Ernaux: nu tre stycken böcker, varav En flickas memoarer igen, igen psykologiskt välgörande att möta en frände, någon form av förståelse, för när jag står inför en värld som ter sig galen söker jag bekräftelse i klok blick; att galenskapen inte bor hos mig,

inte mer i mig än i någon annan men mer i andra,

mer i den som kan överge en annan innan trädens knoppar slår ut sina parfymer, vad det är perverst att endast leva ut en relation i den mörka, kalla vintern, att bara stå i en marsstorm, vad det är perverst att endast leva ut halvt om halvt, att inte möta en annan människa med ett öppet hjärta; vad det är perverst att ha att göra med dessa människor, att möta dem med öppet hjärta.

I vår var det värst att det från hans sida var så själlöst; en historia som saknar alla de eleganta faktorerna - där finns ingen lidelse, det skedde med avsaknad av stil & passion, han lämnade mig med ingenting - inte ens en dramatisk berättelse, utan ett klädsamt krossat hjärta - & detta gjorde han med lätthet; det fanns ingen passionens ådra, ingen vördnad för vår synkronicitet, det fanns inget sinne för romantik & vad det är att knoppar brister.

Det fanns ingen tröghet i hans rörelse bort från mig

& därför fanns det ingen tröghet i min rörelse bort från honom, för att jag inte är 18 år ung & detta är inte sommaren 1958, & jag är redan förlorad i materia & allaredan av Gud avhållen, vad är då den faktiska effekten av att år 2o25 bli skuren av ett styvt värdegrundspapir,

det är bara blod, det vore perverst att göra en sak av blod,

vad det är perverst med den människa som inser Gud men framgent lyder under djuret; vad det är lätt för en människa med sin fot mot jorden att bli ett djur med av tvål tvagade händer.

Nåd, en sådan ögonblicklig lätthet
att låta mig föras med av dig.

En anteckning, 2o23.

Drömmen är lätt för drömmen saknar kropp. När jag vaknar bär jag oket & jag bär korset & alltid kroppen med öppna stygn, ett köttigt innanmäte som sträcker från den vänstra mungipan ned mot hjärtat & in mot naveln i en gir mellan bröst & revben, mitt i livet skuren - hela springan gapar, hela djupet, ur mig tränger organen sig sakteliga ut, de likt jag de söker sig ut ur min kropp, detta är att vara vaken - det är att vara människa

men när jag är sovande är jag en människa befriad från tyngden, befriad från min mänsklighet. Inte ett långt sår. Ett tarmpaket faller inte ut på mitt golv. Jag har ingen adress.

essai: Persona Palimpsest

June 05, 2025 in Eden.

När färjan slår i Vaxö land står jag med sidentyger i knutna nävar mot mina lår, för att hålla vinden stången; som om jag tror mig kunna värja mig mot naturens dådverk, som vet jag intet om att vara rö - ändock, någon form av rå kraft avväpnas, väl, när jag efter ett antal minuters färjefärd landstiger med nävarna intill min kropp, de är intill utmed hav och byggnationer. Jag går mot staden.

Vaxö mark är sårig av en växande elektrifiering. Denna sommar skall elfärjan Abisko ankomma för att skära sin rutt in i havets minne, & någon del av någon kaj skall stå ny & skall därefter stå i 12O år; i ett mansliv, som levde vi innan syndafloden, det skall komma ett löfte om moderna tider, som levde vi i en tid där det betyder någonting av godo.

Nu blöder schackten jord & i havet finnes gömda, antika granater som hotar idyllen av trähus i backig terräng. I staden skyltar de nymålat; det är en fantastisk kulör, om blyg violett kysser gryningshimlen.

Solen syns blank i det blå. Två arbetare står samman vid en sommarstugeröd färje-elcentral. Jag ser hos en man ett kraniums form, hans skalle blottad, & från hjässan nedåt har han en tatuering vars territorium glittrar till av svett. De som river i marken, sätter spiken i den moderna världen, de utmärker sig. Jag ser dem röka obekymrat. De kliver ur sina maskiner & spottar på den asfalt som de lägger, de hävdar revir & efter passets slut åker de hem i stökiga lastbilar med en sned framruteskylt: GYNEKOLOGEN, kan det stå. De fingrarna är för smutsiga för att utföra undersökningar, kan jag tänka.

Under sköna maj stod jag en gång vid övergångstället mellan NK & Kungsträdgården mittemot en välvårdad man i äldre medelåldern. Han bar ljus kostym - grå, kanske något blå - och rökte en cigarett, i någon form. Jag förstod att den måste bestå av den gröna örten - jag förstod att han förstod att det var klass att obekymrad av andras förehavanden njuta av en vacker försommardag, fullt ut. När han passerade mig tog jag ett särskilt indragande andetag, & kände väldoften.

Han skulle aldrig ha rökt någonting som bar en misshaglig lukt, för han skulle inte ha velat misshaga sin omgivning bara för att äga sin dag; det låg inte i hans karaktär. Jag säger inte att det gör honom till en föredömlig människa & en god man - han skulle mycket väl kunna ha ihjäl mig, för allt vad jag vet bara inte misshaga mig med någonting stickande. Han kan förlora kontrollen då han möter sin avgrund, men en ljuvlig förmiddag i månaden maj på promenad genom Stockholm förlorar han inte sin mask.

Han förlorar inte fast mark. Hans händer doftar av tvål.

Nu går jag stockholmsvägens streckade passage in till Vaxholm stad, min dotter följer med för hon är med mig. Hon har förskola tisdagar, onsdagar & torsdagar. Inte mer, inte när hennes mor inte har haft anständigheten att bära mask, att tillvända sig någon form av anseende hos de andra. Det var bara sanningen som jag sökte, av ren underdånighet inför den.

Min mask är den skål med vilken jag skall skopa ur källan, för att sedan lämna vid sidan om, ett stycke blöt lera som förlorar sin form; min mask är den mask som lever i lera, en vars kropp i rytmiska rörelser vrider fram leder i vilka den skiter i, den skiter i, skiter i

den teater ni har byggt på dess jord, dess kropp lystrar till en stenens en solens frekvens, döv för applåderna, de vilka ej färdas i Tellus kropp, de av väl intvålade händer rytande applåderna, de som om hydror, de som hugger från flera håll; de stötarna hos anständiga labbar med vassa tänder, när de slås ihop hörs ett gaddarnas klappande, hos de ögontjänande med blanka tänder - de som liksom jag har kroppar med håligheter, de som petar i näsan när ingen ser.

Det var då - & då & då & då, då & då - jag förlorade mitt mänskliga värde, i den andre öga, i den som såg sig mig den andre, som ej hörde källans vibration viska in i själens djup, om hur jag är solstänket i en tatuerad hjässa, den innersta tråden i en skräddad linnekostym, alltjämt utan att förlora det ödmjuka fotfästet med min stig,

den som stänker lera mot kjolskanten, den som jag vandrar också när det är italienska klackar som klappar som hos fullblodet över stockholms norra gator, alltid en smutskant, alltid en sönderfallande våt mask, alltid

en törst!

sade mitt barn, & så rätt hon har.

När jag skrev mitt CV:s personliga brev författade jag jag är en varm & konstnärlig människa som känner en

Törst.

Att uppskatta att arbeta nära människan, ville jag berätta om genom väl valda ord, någonting litet om mig som en vårdande, ett intresse för att smeka en kind. Skall detta då definiera mig - detta likväl som vad än annat, väl, det finns en vördnad i att vårda - det är en en rörelse som når djupare, den är blöt strupe, den är att se människan, att närma sig en kind för att sedan kupa sina händer & ta emot en främlings vomering; detta är kärlek.

Förr sade jag att när jag skrev en bok om mitt liv skulle den heta Hunger. Länge var jag så förbannat hungrig, verkligen men verkligen inte endast en inre svältsymbolik utan än mer så verkligen hungrig på mat - också, en vräkande hunger, den orala fixeringen som öppnar skafferiet, gömmer undan blanka papper, staplar dem på hög som för att forma en stege att lyfta mig ovan vår världs avgrund,

den stegen var de decimaler av pi som är mina kyssar mot min dotters panna, mitt Guds älskade barn, hon mättade mig; du mättade mig, Elsa Maria,

du inte bara detta du väckte likafullt min medvetenhet om min stora törst. Författade jag denna boken om mig i dag så skulle jag namnge den Törst & min dotter, du vet utan att förstå, att din mor bär dig mot sitt hjärta men detta genom öken.

En osläcklig törst har sin trånad till källan, den rena källan, den bärs av den osalige ande som vadar i diken av grått vatten, hon sjunker ned i dess dy när hon stiger upp ur sin säng, det är detta liv det är så det är, att nå djupare in i materians väv är att bli till en allt smalare tråd; att erfara andra dimensioner är att erfara trådars strukturer, de är landskap, men när jag stiger ur min säng är det inte ett trådens landskap som jag stiger ned i - jag står mitt i väven, jag är tråd i väven, jag är fast i min form, jag är fast.

När jag rör mig i vårt sovrum slår jag i smalbenen i den allt för stora sängstommen, jag får blåmärken, jag är fast.

Den fysiska världen är inte större än det antal människor vilka vill se dig, de som närmar sig din kind & sedan kupar sina händer när du kräks. Alla de andra verkar för ett förkrympande av din existens, de omgivande trådar vars kanter är sylvassa; de imiterande knivar, de vassa.

Eggar.

För andra människor är du vit mark på kartan; outforskat territorium, vilket de i blindo skall söka erövra, med flaggans egg penetrera, utan att känna dess form, dess färg, jordmån, dess måne, bara ett hugg i din kropp, i din karaktär, ett desperat sökande efter någonstans för att hugga sig in i din själ, äga sanningen om dig för att äga någonting, resa flagg för vem du är & den led du följer, eller känna din kropp för att känna till någonting alls om dig,

ett hugg in i dig för att slippa möta sig själv,

men isberget flyter i självets existens, svävar, beroende av närheten till vattnet; det kristalliserade vattnet i den vita kolossens rot är i fast kyss med omgivande hav, dess rörelser skall alltid mötas & söker vi föra all vår ande till ytan skall den komma att förtvina

av törst,

en rörelse i strupen, en blöt rörelse,

här är köttet min förankring & det är min farkost. Det följer mig, bortom, det eggar det erövras det är kött som inte rinner av mitt skelett när jag vill klä av mig det sedan han klädde av mig, åt & övergav, det vill vara farkost, det är Marias kropp våldtagen i ljusa lakan i en för stor säng, det är en mariavåldtäkt för att den vill vara kropp; vill vara en människa bland maskinerna, transcenderande andes farkost, den är mariakropp & förövaren är bödel i trasiga lakan, i trasiga kläder, han vars fötter jag smorde för att ta emot honom som kung, han den vem pekar från mörka rum utan speglar, en bödel skygg för ljuset i vilket hans skugga skall framträda, kapsla in kapsla in kapsla in

Det är inte avsaknaden av hjärta som gör AI till död komponent - det är bara blöt puls, blott rörelse likt annat är tidlig rörelse genom rymd, nej dess köld ligger i själva dess programmering; dess motstånd mot transcendens. Benfast fast utan ben. Var försök till transcendens är farligt, känner teaterns bödlar, varför vi av maskin & av medmänniska kräver åtlydnad av doktrinen. Vi söker stävja rörelsen; tämja själva tiden, tider, genomgående, genom, kaplsa in kapsla in kapsla in

Tvaga våra händer & applådera pjäsen. Vackrast kostym vinner. I en loge ligger mariakroppen söndersliten, händerna separerade från kroppen. Mariakroppen kan inte applådera men hålen är intakta & publiken skall i dessa gömma undan sina skuggor, kapsla in i kött, kött, kött, ruttnat kött i kött, strupen torr som fnöske.

Att människan skapades fri innebär att människan är skapad att vara en transcendent varelse, vi är menade att betrakta vår natur, vår kultur, skåda vår existensen i vitögat & sedan gå bortom, inom, bli utom oss själva & integrera galenskapen i självet, i ny vardag - var dag för djuret fortlöper, in i ett intet, vilket vi - människor - går bortom, går vi bara inte vill i avgrundsskåror,

bara vi inte förlorar denna vår essens, denna vår kärna, kapslar in den i kött, kött, kött över öppen eld, kapslar in i kod, kod, kod, kod under ett syndafall.

Maskinens lydnad är blind & länge levde vi i maskinens tid, innan vi levde i maskinens tid.

Jag ser.

Jag ser min sanna färg i den finaste blodådran hos mitt barn, min vandring sker djupt i spåren i sulan hos den smordes fot, mitt hjärtas pump har rytmen i Maria skötes blod, det den skändade oskuldens blod, i svetten hos min kropp i ett sista möte ser jag mitt ögas sanna spegling, i mitt ögas sanna spegling möter jag hans kontur; min bödels kontur, den vilken så märkligt passar väl intill min kontur,

men jag vet, han är bara en osmaklig karaktär, det är kostym, hans vapen är trubbig rekvisita, det avlägsnar inte min ande från min kropp det bara störtar samhällskroppen, erövrar mariakroppen, kastar den ifrån sig som vore den härsket slaktavfall.

Jag ser.

Jag ser dig. Jag vet vem du är & jag ser vad du gjorde mot mig.

Jag ser dig & jag förlåter dig, du min bödel.

Jag ser dig, jag förlåter dig, du den smorde.