Dopdag, V

24/o7

2 o 2 1

Nederluleå kyrka, Gammelstads kyrkstad

Utanför den medeltida stenkyrkan stod björkarna i tyst bön.

2 o 2 5

Gemträsk, Boden

Ägg

mjöl

smör

grädde

socker

vanilj

…

ett organiskt uppkommet minneskalas för min dotters dopdag, det inföll då min mor inför den förmiddag som vi så passligt skulle få gäster till stugan valde att vispa samman samt grädda en klassisk, fin sockerkaka; det bakverk som på datumet 4 år dessförinnan hade varit huvudattraktionen vid den dignande gemträskbuffén på furu uppdukad, när vänner & familj samlades uppe på byakullen för att efter ceremonin fira dopet av min dotter.

Att det vankades sockerkaka, gäster, en efterskottspresent till mitt vårbarn, samt att hon bar min från barndomen älskade prinsessklänning - initialt inte dagen till ära utan för att med dess täckande tyg skydda sig mot solen sedan glada baddagar - skänkte en annars helt vanlig, om än ovanligt varm, torsdag i juli dess minnesmässiga innebörd,

fastän dopljuset stod otänt på en stringhylla i Boden stad, för att doften av nygräddad sockerkaka vandrade i nejdens luft, för att blonda lockar i en nacke,

för Hon & för himmelen,

& nu hägrar augusti med en annan, liten flickas dop. Likaså, nu nalkas den månad i vilken ett nytt, helt nytt litet liv skall födas ur en systerkropp, en blixt mot jorden; ett jesusbarn, alla barn är.

När min Elsa Maria skall stå i sitt klädkammare-lekrum, där leka i fantasi med sin trätiger - en sen dopdagsgåva - i sin ark med zebran, elefanten & sköldpaddan, då skall en annan mor förbereda sitt barn för dop, & hon skall bestämma dessert för dess gäster.

& då, närhelst så, skall en annan mor varsamt närma sig sitt nyförlöstas livs varma hjässa, kittlas av dess sidenfjun, famna dess doft, markera den för alltid,

till minne.

Augusti välkomnad.

d O p

I evigheten vill jag finnas i den stund som är att sova med en nyfödd mot mitt bröst. Sammansmälta med ett 3,3-kiloshjärta mot mitt hjärta.

I evigheten, hennes doft.

Doften av hennes lena hjässa, som nygräddad sockerkaka. Kände den i min panna, berusande. Hon doftade länge helt nybakad, som om inlindad i broderade bakhandukar i robust lin fastän hon var virad i exotisk pashmina.

Hon är mig dofter - av en plutig mjölkmun. Av salvan Weleda Baby Calendula, en not. Doften av mossan; dess fukt, dess jordsrötter, när jag en första gång lade henne ned i skogen;

himmelsblå ögons fascination av himmelen.

- 物の哀れ

Himlio

»betyder ‘titta, himlen!’«

Hon skapar ett eget språk & hon bjuder in mig till sin värld. Det är vår värld hon inbjuder mig för att se, när hon under en den backiga övägens bussfärd lånar mig sitt öga, att se. Rimfrost, sten, jag reser ordentligt varmklädd, med ett öga lånt.

Himlio är en inbjudan till att se himlen. Den brer välvilligt ut sin klarblå kropp över vår jord - en sådan generositet, att få ta en himlakropp förgiven - & hon fortsätter: Havio!

Emellan knotiga tallgrenar glittrar det, havet, silvret.

Molnio

Jordio. Trädio.

De fallande lövens säsong, lövio, lövio, se dem falla -

- kunde jag bara vara så vaken - jag kunde åtminstone vara så vaken att jag såg dem falla, lönnens fröer såg vi falla sedan jag sade det för jag såg det & då sade jag

titta!

fastän sommaren nådde långt in i september, med bad i en varm vik & kulört glass på pirkant, såg vi dem slutligen falla - till min dotters bedrövelse, de föll föll föll ned & igen låg Norrhamnsbadet stilla, dimma stod omkring en i kalla vågor guppande, öde pir-mack.

Löven, de låg som blöt sörja över asfalten & hon förstod att det fanns en vardaglig misär i att en sval oktoberförmiddag släpa sin IKEA-kasse med skräp till återvinningsstationen, & att det var väl att fråga sig om det behöver vara så för

»Varför är det höst?« gav ett svar som visade på att det fanns platser var det ej fanns höst i samma stund, så som denna höst i vår stund, den som hon & jag delade. En stund av sörjehöst. Min dotter tyckte att det vore väl att bo någonstans utan höst. Hon tycker inte om sörjan, hon tycker om de rena gatorna & hon är tacksam över de rena gatorna på vår ö

& svanar finns

& hon finns.

Livet står här

Det är när vi står i hallen - den är mörk sedan december då glödlampan gick, & stege behövs & så någon som håller i stegen; ja, & så behövs det en glödlampa också, förstås - som jag sträcker mig mot korgen med hennes små ylleaccessoarer, som hon säger

Livet är det här.

Ett poem på fyra ord, av ett barn på snart fyra.

Att hon av Guds hands nåd kom att gro i mig, födas ur mig, näras av mig för att sedan finna sig stå i en mörk & rörig hall med mig, sin mor, & inse att

Livet är det här.

En mörk hall.

En mössknut under hakan, den tusende av ett livs alla rosetter.

En stor, prasslig kasse med återvinningsmateriel.

Det är februari, råfuktig februari, helt & håller vinter i åtminstone en månad till.

En mössa som skall knytas i åtminstone två månader till -

kanske tre, mitt barn har aldrig haft öroninflammation & skall så aldrig behöva ha. När jag var liten hände det att jag hade hemskt ont i mina öron. Det är med exakthet jag minns en på Grytnäs vårdcentral furugul bänk med sina långa håligheter sedan jag har legat ned mot den & lidit.

Gul furu på en vårdcentral i en avfolkningsbygd i Norrbottens kustband.

Lidandet.

Också det är livet.

Kalla öron i en rosa polyestermössa. En plastsked i din hjärna. En tagg i din moders hjärta.

Din moders ömma kyss mot din rosigt skära, stinna kind. I mina läppars fåror & formationer ses den formel som är ett kärlekens olösta mysterie, hur den så tätt har knutits vid pi & en potential för att älska.

Det är din tusende rosett under din söta haka.

Din mössa är grå, jag skymtar en korkskruvslock i guld.

Din kind är mjuk. Den är en frukt.

Din lock är len. Den är ett konstverk.

Jag är din mor, jag är kär i dig.

Mina skor är bekväma, fotriktiga skor. In i evigheten skall jag vara din följeslagare, jag bär min koboltblå IKEA-kasse & plastsked & tagg & min fårade mun & min varmaste, varmaste kyss tillsammans med dig på min höft, rakt in i evigheten tågar vi in, in i evig oktober till februari om jag så måste, in i evigheten skall jag följa dig varhelst din väg bär

eller bortom, bortom evigheten bortom sopstationen.

Livet är det här, mitt käraste kära barn, & jag finns vid din sida för att möta det.

Allt, alltid.

Bortom.

Tre svanar

abisk O

Nyårskaramell no. 2
j u l i

KALLAD av blå sireners skönsång, de vars kroppar av sten kan förgöra, de köttätande i vars jord Herren begraver människans ben. De vilka besjunger vår existens, till den dagen. Korta knotiga vita björkar niger av vördnad inför de jättar som rests som värn, som vaktar vår ödmjukhet - vi som reser de vita knutarnas röda hus; de vilka är så sköna för ögat; de med smörblommor som solar mot en het vägg, de är sköna för att en människas fotspår i vildmarken är en syn för gudarna.

Sköna för att luften än vibrerar av den vind som flydde i klangen från Paradisets port.

Arkadía.

Nyårskaramell no. I

Om att befinna sig på en nästan öde ö
att känna frånvaron av andras, av auror
som att befinna sig i skapelsens begynnelse
karga klippor
orörd jord
havet en rymd omkring en planet
svävande
i en för Eva & Adam fredad tid
innan det öronbedövande dånet av Paradisets port som slår igen.
Utesängda.
Endast den gröna marken & de vita svanarna förblir kvar.
Två vita svanar för alltid varandras
för alltid Herrens
för alltid i en paradisisk värld fredade.