Svart katt, vit svan.

 

o314/21

 
 

Ur De båda danserskorna.

Den ena är ljus som en gryning om våren,
& mjukt falla håren,
kring danserskans skimrande gestalt.
Den andra är mörk som ett farande väder,
i nattsvarta kläder,
som skyla, men likväl förråda allt.

 

Jag känner hur tankarna stiga & brusa,
de trå till den ljusa
& vilja ledsaga mig dit.
Hon väjer & nekar & viskar besviken;
för mina skönhetsriken
är inte på långt när du tillräckligt vit.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

 
 

Kär väninna & jag, tog frukterna från isöknens kulturoas: vita baltiska källarvalv, ryska nationalbaletten i Östergötland & visit av universitetsfästets kyrkovävar samt ett halvt oframkomligt Linköpings Antikvariat, var jag i liten franskformad bok (Svart & vit - Wilhelm Bernadotte, 1918) fann stor poet av slottsätt. Vår första dag i sällskap högläste Azemine ur Karin Boyes lysande diktarv.

 

Vårens väntan.

Går jag ej här rusig av rosendoft -
ändå ha inga rosor kommit!
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.
Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.
Intet jag vet går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor. Allt är som förr -
likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Karin Boye (19OO - 1941, mycket mörk med stora ögon)

 

Ur Ediths poem & en gyllene snöflinga, tillika asterisk, i de svanprydda brev jag sände när än i norrbottniskt bo, onär Honom. Åter i attefallsbo är brevsvanen vid kosmetikvråns pipettförsedda oljor, var jag är; omsorgsfullt pumudande med myrra & Dr.Hauschka.

 

En svart katt korsade gatan en dag när jag kom hem, till Honom. Det lamslog mig i ett dygn. Hur kan ett hem vara lyckligt när en svart katt bor tvärsöver. Vit salvia vilar bränd i smyckessamlande katts låga kärl; för att röka ut demonerna. Vitt skinn i skär spets, silke, sammet. damaskusessens, kinders rosor höjda av ett leende; kunde inte annat än att välkomna, när han kom hem till mig.

 

Ur Dagen svalnar.

III
Jag såg min herre för första gången idag.
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm..
Var är mitt jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?

Edith Södergran (1892 - 1923)

 
 
 

Hur kan en svan bestå vit när vårjorden är i sörja? Den putsar fjädrarna. I ofelbar frenesi putsar den fjädrarna sina. Sällsynt är renhet gåvokommen, blott & bart.

 
 

Ur Lid - men brinn!

Hellre många stora fel
än en vit men skrumpen själ,
hellre kvävas i en suck
än att leva som eunuck
& bli trind & fet & frodig
utan att ha kramat blodig
saft ur livets mogna frukt,
syndig eller full av tukt.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

 
 

Den renhet genom vilken jag välkomnade var inte ett skänk & så var heller aldrig min emottagande barm av rosa rosenknoppar & Apotéka Havlíks ros. Om än föga frenetiskt, så putsar vi två tillika. Jag kan se honom & han kan se mig. Bortsett från detta är vi tämligen blinda & lomhörda, för varandra - men aldrig för skönheten, musiken, mystiken.

 

Väninnan bröt min isolering. Vi fick se: fullmånen fördriver den svarta svanen. Svarta svanen skall aldrig renas - själen hennes är fullkomlig sörja. Ljusa Odettes sagolika piruetter fick publiken att hålla andan; fick mig att finna ande, i Konsert & Kongress (Linköping). Aftonen såg vi Svansjön, vårdagjämningen såg vi svanparet - nedom silverskimrande vädursklot - i parken. I Rigas gotik tog hon anka, i Linköping tog vi anka (apelsin & enbär, Brasserie Bouquet). Aldrig tog vi svan.

 
 
o18o5  Saltsvan.

o18o5 Saltsvan.

 

Svanen. (183O)

Från molnens purpurstänkta rand, sjönk svanen, lugn & säll,
& satte sig vid älfvens strand & sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till hvila där.
Hur skuggan där är djup & rik, inunder björk & al,
hur guldbestrålad hvarje vik & hvarje bölja sval;
hur ljuft, oändligt ljuft, det är att ega där en vän,
hur troheten är hemfödd där
& längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst, hans enkla lofsång då,
& snart han smög mot makans bröst & tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm, ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström & sjungit i dess vår.

/ Johan Ludvig Runeberg (1831 - 1877)