Ambrosia.

Mellan björk & björk

mitt spädbarn har jag förlorat.

i ljuva juli.

Min pipande, morrande, kvittrande, feta gräddbulle av joller & i en yttepytte fransk overall viftande vinterstumpar. Borta. Det var om våren som hon försvann, vi bara somnade jag & hon & när vi vaknade så var hon inte där -

ändå grät jag ej. En långbent tulta låg snuttande vid min bleka barm & när solen blev varm blev hon ljusare om sin hjässas siden, när blusen knäpptes upp för di mörknade min barm.

Vi skydde inte solen. Av blåsky av björken av vaniljglassen av resorna var hon med välvd, gyllene panna välväxt.

Vi sky inte livet.

Jag inväntade björkens första knoppar. De är livet. Om våren kläcktes de som kycklingar av klorofyll, kvittrande en bröstets vällust på späda björkkvisten i vas i sovrummet i skärgården. Det var försommaren som kom klädd i lysande grönt flor.

Om försommaren ville vi

Hagaparkens nationaldagsopera & -balett, sällskap i Rosendals trädgård samt Carl Eldhs statykonst på Djurgården, Millesgårdens Capri, Skansens våfflor, italienska karusell & hula hula för en cirkusprimadonna till flicka

se rosor.

Vi såg vita, skära & i aprikos.

Nyligen har den första snön fallit & jag se julerosor blossa i min unges ansikte. I det blå ögats källa vilar vår sommar förborgad. Dess porlande å rusande fors, för vintern i tiden frusna för tiden för alltid stilla.

Elskas elektricitet vibrerar i det vatten som blev hon. Hon, det klättrande djuret - den besmyckade prinsessan. Barfota med silverbärnsten i sin hand. Hon, den förandligade kroppen, som bär på en liten bibel till morgonpottan.

Om midsommar ville vi binda en krans. Det blev en tafflig en, men krönt av ängen smilade min dotter som höjdens sol & det är allt vad jag minns; en rosa mun med vita pärlor, glad i livet. Som en bakelse i sin finklännig & av himlens smeksamhet jugendblond i virvelns lock.

Intet blomma i en sönderfallande krans finns att minnas för att glädje över var krokig växt. För att livet. Kransen badade hon i en balja, hon skrattade & hon skrattar än, med kalla klumpar av kristaller i yllevärmda små, kyssta händer. För att levande.

Också när var blomma är förtorkat vissen kvittrar ett barns stämma ur änglalik amorbåge inramad. Också när Norden träder in i natt & bäddar ut vita, svala lakan, glittrar ett barns öga klarare än midnattens stjärnor & allt vad is kan spegla.

Allt, fastän fullmåne.

I Norrbotten bodde vi mellan hägg & syren, innan vi glömde båd skärgård & björknäsgrind för vi fann oss parhus i hjärtat av Sverige. Vi hör kyrkans klockas klang - vi se dess torn resligt ovan björkar.

Ett helt liv kan relateras till björken.

& var växtlighet. På ena änden om björknäsgrinds lägenhetsbyggnad står häggen; om den andra - syrenen. De är nu nakna. När natten kommer klär naturen av sig & natten kommer tidigt till Norrbotten; tidigt lägges det nymanglade vita linnet ut över den närarktiska jorden -

men aldrig är natten ljusare än här.

I norr är natten alltid vit - ömsom i himmel ömsom i jord - & var vi nu söder om träsken har det blonda björkmöblemanget, motades det över alltinget fallande mörkret med lekfullhet, med

vänskap, fjällräven i klädnad grå som hos min tös i fransk ullkappa & björnar alldeles utan franska manér förnöjsamt lufsande på Skansens stenkullar, busfilm på biograf Capitol & icke att förglömma: besjälade Hilma af Klints seende av det osynliga, i ett Stockholm följt av ett åländskt dop i vintertid i

närvaro.

Det är i närvaro som jag ser att hon försvinner om natten, för att bli Hon. Vid björkens spridning tultar hon löjligt, vid dess skruds fall springer hon i livfulla skutt & när nysnö ha pudrat tar hon på sig sin lika vita sko med rosett, helt på egen hand.

Mellan björk & björk lämnar min bebi mig; mellan björk & björk blir Hon till. Vi vaknar, vi ser varandra, hon säger Mamma! & Titta & Va e de, jag säger: jag ser att du har blivit stor

men när hennes kinder har nypts att rodna av natur & hon värms upp av den hud hon känner som hemma, när de docklika ögonfransarna klipper om de blå innan locken faller ned samtidigt som läpparna undslipper en

pust

för susselull, när hon för min åsyn ett delikat porslinsanlete sakta faller till min arm med huvudet från min mjölk som tycks vara Ambrosia,

så ser jag att detta liv vid min barm, hon är inte just den där hos vem babel bubbla, jo hon med oljefärg på ullsilkesknäet, ja den där ungen som gör cirkus i sängen om kvällarna, nej hon är intet annat än min mycket lilla, högt älskade plutta till bebi - den som skrynklig & dan kom ned under fullmåne, & fick en spetsmössa.

Jag ser

då blott ett litet, så väldigt litet, oändligt älskat spädknyte, som har somnat sött i sin moders famn.

Snutt av september.