🦢

Svanens år.

Svanen. (183O)

Från molnens purpurstänkta rand, sjönk svanen, lugn & säll,
& satte sig vid älfvens strand & sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till hvila där.
Hur skuggan där är djup & rik, inunder björk & al,
hur guldbestrålad hvarje vik & hvarje bölja sval;
hur ljuft, oändligt ljuft, det är att ega där en vän,
hur troheten är hemfödd där
& längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst, hans enkla lofsång då,
& snart han smög mot makans bröst & tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm, ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström & sjungit i dess vår.

/ Johan Ludvig Runeberg (1831 - 1877)

S v a n d a g b o k .

o518

Skeendens sammanlänkning i spirande skog, en fröjdens dag jag utan medveten mening graviterade mot lenastenen var vi i vår vår sett ett osynligt svanpar (KOLORIT & KROMATIK) - & utan medveten mening fann jag mig - från strumpläst, angorakjolen, opp till topp, i gräddblek hud - svanvit.

Vid blid gymnastik invid vattnet var jag svanlik - om än, sedan sätesposition i marks torra lav, i angorafjunen, som saktmodigt omsorgsfullt fejades av från stjärtens krön, fann jag: jag var Svanen.

Sällsynt är renhet & tiden är vävd. Hur kan en svan bestå vit när vårjorden är i sörja? Den putsar fjädrarna. I ofelbar frenesi putsar den fjädrarna sina. Sällsynt är renhet gåvokommen, blott & bart. / SVART KATT, VIT SVAN.

o19o5o9.

0707

..vaniljkula från Östra Kajens gelatokiosk. Gräddglassen njöts betraktande solitär svan, som vickande på vita stjärten & ståtande med de vida vingarna, föste molnen ur åsyn. Få är de som känner till, att vädret är ett svanens herravälde.

Änglalika vingar klipper genom eter, för vindselementets åtlydnad; en bestämd, ändock graciös, hyllning till ljuset.

o19o7o7 Karlshamn: 16.2O.

o19o7o7 Karlshamn: 16.4O.