Ernaux.

Antecknat sommaren 2o24: Allt självbiografiskt är autofiktivt, så vitt minnet sviker & karaktärerna ej kan föra sin egen talan. Din är förljugen.

Min är

min.

 

fragment av Ernaux sparade i fjol

 

Noterat sommaren 2o25: när Annie Ernaux i ett av P1:s kulturprogram var hon framträder benämner den för henne jungfrutagande & livsomvälvande sexuella erfarenheten med en något äldre lägerledare (likaså hon arbetande på lägret) som en våldtäkt beror det på den våldsamma akt det var att ta henne & sedan genast överge henne,

inte på en under 2o17 uppdaterad tolkning, inte så banalt, det var ett av mannens urnatur begånget övergrepp mot en kvinnans urnatur, det var urvåld & hon blev besatt - ja, rentav urbesatt - av sin egen erövrare, sin ingenting, sin förövare; ingen urskuldad sin mänsklighet.

Där hon skulle ha följt med en man vem förkastade henne, följde därur att en ung Annie själv fortföljde det sexuella våldet mot sin kropp, då hon i ande sökte den förening som hon hade förlorat, den som skall prägla den unga kvinnan.

 

 

 

Under fjolårets sensommarsol, en som låg mot min panna, läste jag Anna Axfors, Annie Ernaux, Virginia Woolf, Simone de Beauvoiur samt Simone Weil - vars Tyngden & Nåden för mig tog vid i Italien, på en ö i JUNI - men det är en sådan bok som tar vid & inte tar slut; du blir inte klar, den är en pågående händelse, likt livet självt, interiör på hyllan ovan sängen,

naggad i handväskan,

det är talande att jag läste den också gående, i rörelse. Jag sökte utsikten mot havet & fann ett citronträd i förgrunden. Jag sökte utsikten mot havet & fann en själ. Min själ. Vår själ. Bortom, blå vulkaner, ett skäl.

 

 

Ursjäl.

Ur själ.

 

Utan själ, skälvande.

 

 

Anna Axfors / En dag i öknen är en bladvändare för att Axfors är skarpögd, & naken; hon vågar dissekera sin egen nakenhet. Språket roade mig desto mindre & distansen till patetik, att göra blasé entré, som skattas högt inom svensk samtida litteratur - inom den kulturellt bemedlade medelklassen, den andefattiga - finner jag vara oroande. Det är så sterilt & förtorkat, & mer vill jag inte dröja kvar här, för

annat var det med Annie Ernaux / En flickas memoarer, här var det vått, sårigt, löjligt, äkta ung kvinna, det vibrerar LIV,

en läkande frekvens, kan förskrivas.

Jag fick under försommaren lov att läsa om den; först bläddrade jag mig åter - en sjunde-åttonde gång; nu börjar den bli förbannat tummad, heligt tilltufsad - in i Till man & kvinna skapade Han dem av Syster Sofie, när detta inte var mig tillräckligt besökte jag det vaxholmska biblioteket & lånade om Ernaux: nu tre stycken böcker, varav En flickas memoarer igen, igen psykologiskt välgörande att möta en frände, någon form av förståelse, för när jag står inför en värld som ter sig galen söker jag bekräftelse i klok blick; att galenskapen inte bor hos mig,

inte mer i mig än i någon annan men mer i andra,

mer i den som kan överge en annan innan trädens knoppar slår ut sina parfymer, vad det är perverst att endast leva ut en relation i den mörka, kalla vintern, att bara stå i en marsstorm, vad det är perverst att endast leva ut halvt om halvt, att inte möta en annan människa med ett öppet hjärta; vad det är perverst att ha att göra med dessa människor, att möta dem med öppet hjärta.

I vår var det värst att det från hans sida var så själlöst; en historia som saknar alla de eleganta faktorerna - där finns ingen lidelse, det skedde med avsaknad av stil & passion, han lämnade mig med ingenting - inte ens en dramatisk berättelse, utan ett klädsamt krossat hjärta - & detta gjorde han med lätthet; det fanns ingen passionens ådra, ingen vördnad för vår synkronicitet, det fanns inget sinne för romantik & vad det är att knoppar brister.

Det fanns ingen tröghet i hans rörelse bort från mig

& därför fanns det ingen tröghet i min rörelse bort från honom, för att jag inte är 18 år ung & detta är inte sommaren 1958, & jag är redan förlorad i materia & allaredan av Gud avhållen, vad är då den faktiska effekten av att år 2o25 bli skuren av ett styvt värdegrundspapir,

det är bara blod, det vore perverst att göra en sak av blod,

vad det är perverst med den människa som inser Gud men framgent lyder under djuret; vad det är lätt för en människa med sin fot mot jorden att bli ett djur med av tvål tvagade händer.

 

Nåd, en sådan ögonblicklig lätthet
att låta mig föras med av dig.

 

 

 

En anteckning, 2o23.

Drömmen är lätt för drömmen saknar kropp. När jag vaknar bär jag oket & jag bär korset & alltid kroppen med öppna stygn, ett köttigt innanmäte som sträcker från den vänstra mungipan ned mot hjärtat & in mot naveln i en gir mellan bröst & revben, mitt i livet skuren - hela springan gapar, hela djupet, ur mig tränger organen sig sakteliga ut, de likt jag de söker sig ut ur min kropp, detta är att vara vaken - det är att vara människa

men när jag är sovande är jag en människa befriad från tyngden, befriad från min mänsklighet. Inte ett långt sår. Ett tarmpaket faller inte ut på mitt golv. Jag har ingen adress.