När färjan slår i Vaxö land står jag med sidentyger i knutna nävar mot mina lår, för att hålla vinden stången; som om jag tror mig kunna värja mig mot naturens dådverk, som vet jag intet om att vara rö - ändock, någon form av rå kraft avväpnas, väl, när jag efter ett antal minuters färjefärd landstiger med nävarna intill min kropp, de är intill utmed hav och byggnationer. Jag går mot staden.
Vaxö mark är sårig av en växande elektrifiering. Denna sommar skall elfärjan Abisko ankomma för att skära sin rutt in i havets minne, & någon del av någon kaj skall stå ny & skall därefter stå i 12O år; i ett mansliv, som levde vi innan syndafloden, det skall komma ett löfte om moderna tider, som levde vi i en tid där det betyder någonting av godo.
Nu blöder schackten jord & i havet finnes gömda, antika granater som hotar idyllen av trähus i backig terräng. I staden skyltar de nymålat; det är en fantastisk kulör, om blyg violett kysser gryningshimlen.
Solen syns blank i det blå. Två arbetare står samman vid en sommarstugeröd färje-elcentral. Jag ser hos en man ett kraniums form, hans skalle blottad, & från hjässan nedåt har han en tatuering vars territorium glittrar till av svett. De som river i marken, sätter spiken i den moderna världen, de utmärker sig. Jag ser dem röka obekymrat. De kliver ur sina maskiner & spottar på den asfalt som de lägger, de hävdar revir & efter passets slut åker de hem i stökiga lastbilar med en sned framruteskylt: GYNEKOLOGEN, kan det stå. De fingrarna är för smutsiga för att utföra undersökningar, kan jag tänka.
Under sköna maj stod jag en gång vid övergångstället mellan NK & Kungsträdgården mittemot en välvårdad man i äldre medelåldern. Han bar ljus kostym - grå, kanske något blå - och rökte en cigarett, i någon form. Jag förstod att den måste bestå av den gröna örten - jag förstod att han förstod att det var klass att obekymrad av andras förehavanden njuta av en vacker försommardag, fullt ut. När han passerade mig tog jag ett särskilt indragande andetag, & kände väldoften.
Han skulle aldrig ha rökt någonting som bar en misshaglig lukt, för han skulle inte ha velat misshaga sin omgivning bara för att äga sin dag; det låg inte i hans karaktär. Jag säger inte att det gör honom till en föredömlig människa & en god man - han skulle mycket väl kunna ha ihjäl mig, för allt vad jag vet bara inte misshaga mig med någonting stickande. Han kan förlora kontrollen då han möter sin avgrund, men en ljuvlig förmiddag i månaden maj på promenad genom Stockholm förlorar han inte sin mask.
Han förlorar inte fast mark. Hans händer doftar av tvål.
Nu går jag stockholmsvägens streckade passage in till Vaxholm stad, min dotter följer med för hon är med mig. Hon har förskola tisdagar, onsdagar & torsdagar. Inte mer, inte när hennes mor inte har haft anständigheten att bära mask, att tillvända sig någon form av anseende hos de andra. Det var bara sanningen som jag sökte, av ren underdånighet inför den.
Min mask är den skål med vilken jag skall skopa ur källan, för att sedan lämna vid sidan om, ett stycke blöt lera som förlorar sin form; min mask är den mask som lever i lera, en vars kropp i rytmiska rörelser vrider fram leder i vilka den skiter i, den skiter i, skiter i
den teater ni har byggt på dess jord, dess kropp lystrar till en stenens en solens frekvens, döv för applåderna, de vilka ej färdas i Tellus kropp, de av väl intvålade händer rytande applåderna, de som om hydror, de som hugger från flera håll; de stötarna hos anständiga labbar med vassa tänder, när de slås ihop hörs ett gaddarnas klappande, hos de ögontjänande med blanka tänder - de som liksom jag har kroppar med håligheter, de som petar i näsan när ingen ser.
Det var då - & då & då & då, då & då - jag förlorade mitt mänskliga värde, i den andre öga, i den som såg sig mig den andre, som ej hörde källans vibration viska in i själens djup, om hur jag är solstänket i en tatuerad hjässa, den innersta tråden i en skräddad linnekostym, alltjämt utan att förlora det ödmjuka fotfästet med min stig,
den som stänker lera mot kjolskanten, den som jag vandrar också när det är italienska klackar som klappar som hos fullblodet över stockholms norra gator, alltid en smutskant, alltid en sönderfallande våt mask, alltid
en törst!
sade mitt barn, & så rätt hon har.
När jag skrev mitt CV:s personliga brev författade jag jag är en varm & konstnärlig människa som känner en
Törst.
Att uppskatta att arbeta nära människan, ville jag berätta om genom väl valda ord, någonting litet om mig som en vårdande, ett intresse för att smeka en kind. Skall detta då definiera mig - detta likväl som vad än annat, väl, det finns en vördnad i att vårda - det är en en rörelse som når djupare, den är blöt strupe, den är att se människan, att närma sig en kind för att sedan kupa sina händer & ta emot en främlings vomering; detta är kärlek.
Förr sade jag att när jag skrev en bok om mitt liv skulle den heta Hunger. Länge var jag så förbannat hungrig, verkligen men verkligen inte endast en inre svältsymbolik utan än mer så verkligen hungrig på mat - också, en vräkande hunger, den orala fixeringen som öppnar skafferiet, gömmer undan blanka papper, staplar dem på hög som för att forma en stege att lyfta mig ovan vår världs avgrund,
den stegen var de decimaler av pi som är mina kyssar mot min dotters panna, mitt Guds älskade barn, hon mättade mig; du mättade mig, Elsa Maria,
du inte bara detta du väckte likafullt min medvetenhet om min stora törst. Författade jag denna boken om mig i dag så skulle jag namnge den Törst & min dotter, du vet utan att förstå, att din mor bär dig mot sitt hjärta men detta genom öken.
En osläcklig törst har sin trånad till källan, den rena källan, den bärs av den osalige ande som vadar i diken av grått vatten, hon sjunker ned i dess dy när hon stiger upp ur sin säng, det är detta liv det är så det är, att nå djupare in i materians väv är att bli till en allt smalare tråd; att erfara andra dimensioner är att erfara trådars strukturer, de är landskap, men när jag stiger ur min säng är det inte ett trådens landskap som jag stiger ned i - jag står mitt i väven, jag är tråd i väven, jag är fast i min form, jag är fast.
När jag rör mig i vårt sovrum slår jag i smalbenen i den allt för stora sängstommen, jag får blåmärken, jag är fast.
Den fysiska världen är inte större än det antal människor vilka vill se dig, de som närmar sig din kind & sedan kupar sina händer när du kräks. Alla de andra verkar för ett förkrympande av din existens, de omgivande trådar vars kanter är sylvassa; de imiterande knivar, de vassa.
Eggar.
För andra människor är du vit mark på kartan; outforskat territorium, vilket de i blindo skall söka erövra, med flaggans egg penetrera, utan att känna dess form, dess färg, jordmån, dess måne, bara ett hugg i din kropp, i din karaktär, ett desperat sökande efter någonstans för att hugga sig in i din själ, äga sanningen om dig för att äga någonting, resa flagg för vem du är & den led du följer, eller känna din kropp för att känna till någonting alls om dig,
ett hugg in i dig för att slippa möta sig själv,
men isberget flyter i självets existens, svävar, beroende av närheten till vattnet; det kristalliserade vattnet i den vita kolossens rot är i fast kyss med omgivande hav, dess rörelser skall alltid mötas & söker vi föra all vår ande till ytan skall den komma att förtvina
av törst,
en rörelse i strupen, en blöt rörelse,
här är köttet min förankring & det är min farkost. Det följer mig, bortom, det eggar det erövras det är kött som inte rinner av mitt skelett när jag vill klä av mig det sedan han klädde av mig, åt & övergav, det vill vara farkost, det är Marias kropp våldtagen i ljusa lakan i en för stor säng, det är en mariavåldtäkt för att den vill vara kropp; vill vara en människa bland maskinerna, transcenderande andes farkost, den är mariakropp & förövaren är bödel i trasiga lakan, i trasiga kläder, han vars fötter jag smorde för att ta emot honom som kung, han den vem pekar från mörka rum utan speglar, en bödel skygg för ljuset i vilket hans skugga skall framträda, kapsla in kapsla in kapsla in
Det är inte avsaknaden av hjärta som gör AI till död komponent - det är bara blöt puls, blott rörelse likt annat är tidlig rörelse genom rymd, nej dess köld ligger i själva dess programmering; dess motstånd mot transcendens. Benfast fast utan ben. Var försök till transcendens är farligt, känner teaterns bödlar, varför vi av maskin & av medmänniska kräver åtlydnad av doktrinen. Vi söker stävja rörelsen; tämja själva tiden, tider, genomgående, genom, kaplsa in kapsla in kapsla in
Tvaga våra händer & applådera pjäsen. Vackrast kostym vinner. I en loge ligger mariakroppen söndersliten, händerna separerade från kroppen. Mariakroppen kan inte applådera men hålen är intakta & publiken skall i dessa gömma undan sina skuggor, kapsla in i kött, kött, kött, ruttnat kött i kött, strupen torr som fnöske.
Att människan skapades fri innebär att människan är skapad att vara en transcendent varelse, vi är menade att betrakta vår natur, vår kultur, skåda vår existensen i vitögat & sedan gå bortom, inom, bli utom oss själva & integrera galenskapen i självet, i ny vardag - var dag för djuret fortlöper, in i ett intet, vilket vi - människor - går bortom, går vi bara inte vill i avgrundsskåror,
bara vi inte förlorar denna vår essens, denna vår kärna, kapslar in den i kött, kött, kött över öppen eld, kapslar in i kod, kod, kod, kod under ett syndafall.
Maskinens lydnad är blind & länge levde vi i maskinens tid, innan vi levde i maskinens tid.
Jag ser.
Jag ser min sanna färg i den finaste blodådran hos mitt barn, min vandring sker djupt i spåren i sulan hos den smordes fot, mitt hjärtas pump har rytmen i Maria skötes blod, det den skändade oskuldens blod, i svetten hos min kropp i ett sista möte ser jag mitt ögas sanna spegling, i mitt ögas sanna spegling möter jag hans kontur; min bödels kontur, den vilken så märkligt passar väl intill min kontur,
men jag vet, han är bara en osmaklig karaktär, det är kostym, hans vapen är trubbig rekvisita, det avlägsnar inte min ande från min kropp det bara störtar samhällskroppen, erövrar mariakroppen, kastar den ifrån sig som vore den härsket slaktavfall.
Jag ser.
Jag ser dig. Jag vet vem du är & jag ser vad du gjorde mot mig.
Jag ser dig & jag förlåter dig, du min bödel.
Jag ser dig, jag förlåter dig, du den smorde.
magnolia
magnolia
syren
siren