11

m a r s m å n e n

galopperande i norrbottnisk djup & blöt marssnö, vid dotterns sista lyckotjutande tur i kort bebipulka; nu får hon höga furaben, mitt långbenta föl. Ett föl skall jag bära vid min barm,

ut till en ö, bar jag henne, hennes elfte månad av jord.

Ut till jord bland vatten & vind, till ett hem av trä, bar jag henne; hon mitt femte element.

Allt livs potential

Svanskär.

Påskkär.

& mitt tultande föl.

När hon levat utanför mig mer än vad hon levat i mig: ett steg med en fot vid ett par tillfällen. Mest försiktig, tack & lov - nog så mkt. finns det ändå, att få sig sitt ajaj av.

Den tionde månaden: två steg med två fötter då & då & sedan än bättre än så; hennes elfte månad - alla två fötter tar alla möjliga steg vid alla de möjliga & omöjliga tillfällena.

Det är påskhelg & körsbärsknoppar & min lilla dotter hon går! Den elfte månaden är transformationen från ett spädbarn till en tulta med ögon blå.

Helt nybliven elva en Elsa Maria som på helt egen liten hand höll ett äpple á Ingrid Marie - & från detta till att yppa de märkligaste av ord, birman Sirius & Tokig, stärkt av markens utslagna kulörer ta meterlånga utvecklingssprång.

Synnerligen ett ytterst litet steg för mänskligheten - är för henne ett stort; nåväl, ett större antal små, om vi petiga skall vara. Hon må vara fölbent, men någon måtta med måtten är det allt.

Det är det remarkabla i det banala. Det händer överallt hela tiden att späda barn blir till tultebarn; de får gyllene fjun & vita mjölktänder & de når bänkens krön & de tar diskborsten för att hjälpa mor vid gårdsbaljan men mestadels blir det bara gräs & jord av allt; gräs & jord & GLÄDJE - & nu hände det oss. Kan du tro! Det hände även oss.

Det hände även mig.

H o n hände mig.