8.

Nu: en text om bokstäver, med siffror. Hur många smulor svart chaga har fastnat vid en kinakopps porslinskant.

8 år. Är detta den tid som det skall ta att räkna ut el. är det den tid det tar att tappa räkningen.

8 år. Detta är den tid som har förflutit sedan jag inledde skrivandet av vad jag tror skall bli min debutbok. En kortroman, kondenserad. Om jag, sann min person, skall vara ärlig så är jag osäker på om en endaste punkt finns kvar sedan detta premiärdatum. Då var jag 28 år.

Kanske inte någon punkt men kanske en brytbit rödbeta:

»Du har säkert någonting på läpparna nu.«
»Bara rödbeta.«
Kyss.
»Vad sade du att det hette?«
»Rödbeta.«
Kyss.

Lejonparten text har skapats under perioden 2o19 - 2o23 & den rör sig kring romanser. Det är självbiografiskt inom temat kött & ande i moderna kärlekshistorier, & manuset spänner framför allt mellan år 2o18 till 2o21, även om det tar vid när jag är 14 år ung & sedan inspireras av livet fram till nu & i morgon.

Det slutar med att jag blir mor; där mitt liv av mening börjar, där slutar denna min första berättelse. En av många.

Eller det slutar med att moderskapet har gjort sin omvandling av mig.

Eller det slutar med att en man knäpper upp den översta knappen i min blus.

Denna januarimånad har jag intensivt arbetat med det slutliga finputsandet inför presentation till förlagen, & när vi träder in i februari skall manuset ha funnit sin väg till Ellerströms, et alea. De kvarvarande dagarna skall de helt färdiga styckena endast poleras fint med det tunna tyget av en blus vars nedersta knapp jag knäpper upp.

Denna tidiga morgon - när jag kliver upp skall det inte bli ljust än på 3 timmar - i Bohuslän bortom pärlbandet vid kusten, öppnar jag upp den gamla skolsalens fönster för att jag inte kan andas. Luften är varm & den är intet. Min dotters kattunge Natanael hoppar upp på en fönsterbräda. Han samsas med tändstickor & min pappas tenn; linjer av vit stearin. Mörkret hägrar. Min dotter vaknar igen - hon vill nutta, i mörkret vara nära, söka sig in i under sin mammas kashmir. Två höga fönsterrutor stänger jag till innan jag går in i vårt sovrum, där jag lägger mig ned på pälsar; hennes mor är bohem & vår bädd består av lager av djurhudar. Får. Ren. Mjukt. Linjer av vit mjölk.

Ljuset hägrar.

I en halvtimme läser jag om kultur samtidigt som jag kelar med henne ömsom med kattungen (hennes hår är strävare, hon är min) som närmar sig henne så snart han hör att hennes andetag är vakna. Han är hennes. Nu sover hon igen & så gör även han, igen reser jag mig, jag hinner förbereda en kopp chaga men jag hinner inte dricka den. När jag slår mig ned vid chiffonjén i björk med dess rot, vaknar hon; igen, jag himlar med ögonen.

Nutta!

Du har nuttat i tusen år. I tusen år har du nuttat.

Hon svarar mig inte. Hon nuttar.

Jag smeker hennes kind & berättar att jag skriver en bok som handlar om min längtan till henne. När hon vänder sig från min kropp är kinderna äpplen ovan läpparnas leende. Hon vänder sig till drömmen. Dessa kinders frukter tillhör Edens evighetsträd. Omkring den knubbiga halsen bär hon min rosenkrans, den som jag köpte från butiken Arken på Uppsala kyrkogata en dryg vecka innan jag blev havande. Vid åns flöde trädde jag den till min handled, jag satt på sten & såg ned på min kropp; min kjol var rutig & slutade ovan knäna. Om hennes fader rörde vid den under vår natt, minns jag inte - men jag minns att han rörde ovan mina knän, & han smekte min mage i cirklar.

Som spädbarn drog min dotter rosenkransen uttänjd så att den föll av min kropp. Nyss hängde den på en spik, under småkonst av Degas, vykortsolja med Maria med barnet, mystik från 13:th floor elevators. Ett inredningsinslag. Elsa Maria tog den till kropp; hon bad mig enträget att göra rosenkransen till sitt halsband. Bakom hennes blonda nacke korsades den sköra tråden & där hänger pärlorna nu, som frukterna på ett körsbärshänge.

Ett fönster öppnas upp. Nu andas jag. Vi bor på landet men den vita snön är under gryningens tidigaste blånad bländande neon mot jorden.

Jag slår mig ned.

Chaga kan med fördel drickas lätt avsvalnad.

Våren 2o18: lever min nedskrivna kärlekshistoria.