Som en blomma vid sin stjälk.

 
 

o 1 8 o 3 o 3

Lördag & yttermeradagar i kompani med underarms blåådermönstring;
från Den Gyldene Fredens stearinbelysta trä, koppar,
mättade kroppar till lekfull odygdsbrygd i förortligt flickrum.
Att lära känna en människa är en dans med mången steg
.

 
 
 

Det är sagt att en i avsikt meditativt förnummen resumé över en relations historia, skall bistå att lossa föreningens band. De mörka blå var slutna under hela Karlskirches konsert [TIMBRE.]; hela de fyra årstiderna fordrades, för att till fullo återblicka ögonblicken under körsbärsträdet, & allt. Att minnas till Vivaldi, behagade. Vår första nära afton var en alldeles festlig natt & en vacker dag älskade jag honom.

 
 
 
 

Det hände att Mannen var som natt & dag i sig självt. Kärleken är i nöd & lust, också förutan brudflor. Så avlägsen som tiden var, sedan förut betagen av Mans essens - enär aldrig förr så emottagen i mitt väsens essens; vi var menade.

 

Jag önskar att vi aldrig hade mötts. Det sägs vara gott att glädja sig över vad som har varit, att vördnadsfullt bära varits lärdomar in i sin storartade framtid. Skall allt vad ske, ske, skall världen vara varse att vad ske ideligen är av offer av den enskilde, för att ge en skild; en annan, av alltets förgreningar.

Vad han har lärt sig har varit sällsynt i omfattning, sade han. För egen del kan jag vare sig säga detsamma, el. ens önska så: det var näppeligen för en lärdomars lära, jag lade mig ned invid. Vore det ej för denna hans svärmeris chimär av kärleken, denna min ofruktsamma kärlek till honom, kunde jag om lyckosam ha levt som fruga & blivande moder i Östeuropa. Alla de rika lärdomar & oförglömliga upplevelser tiden med honom har givit, skulle jag utan att blinka låtit avhålla mig under detta liv så som de följande & var förflutet, för att få leva i vad jag levde för.

 

Vårens nakna morgnar & nattlig badkarsvy över körsbärsblomster, yppigt i det träd som under sommaren skänkte skugga när jag serverade kardemummakaffe, tillgivet kröp upp i famn för kyssar. Att från köksfönstret se honom komma hem, päronträdet vitt i periferin. Att höra honom säga, att äppelmustandet väcker all upprymdhet. Att lyssna till upprymdheten hos en virtuos. Makligheten framför Axess television & de intensiva insikterna ur enighet - ur träta. Hans hands hud mot mitt lårs nylon, vid symfonier & vid väntan på tåget. Hans tungas förtörnade smälek. Smärtan.

 

Med all kraft vill jag bedja Gud att beröva mig allt detta! Att föra mig till en tid när jag ej sett de gröna glimma. Allt detta, önskar jag få byta bort för att under en savande björk ge god di, omsluten av mörkrets mantel somna mot en kärastes bröstkorg, i äkthet sammanbindas & förevigas. Är det inte äkta är det ovidkommande; vad äkta är, är evigt.

 
 
 
 
 
 
Eden., Lojura RándottirComment