Vår.

Vår otacksamhet, mot henne. Våt, sval & med vind i trädlavslockarna skrider hon fram - våren - utan att vi vänder vår panna mot hennes första leendes kalla sol & välkomnar henne;
nu är hon här.

o1o1 Den första januaris solstråle

Länge har hon varit här. Hon kom med nyårsljuset. Hennes stråle mot mjölkvita ansikten. Mot skandinaviskt vita väggar, sobert trä. Hon spelade med töet i knuten, de dropparnas tangenter i en grästuva oblygt utfläkt i ett jorden skylande snöark. Hon skrattade med gässens struphuvuden när dess fylking åter flög in över Norden. En glädjens återkomst & hon var där, högt ovan havet nära vår mest jordnära längtan.

Hon föll ned över oss i en snöfallens sista suckan. Hon var där när tjälen kylde årets första barfotafot, hårt beredande oss för erkännandet av livet som övervinner döden ty blott dygn därpå skådas årets första tussilago i ett dike, & den som har druckit tussilagobrygd för att bota påskhostan beger sig ut för att hälsa det. Livet. Som osvikligt Är

& som bor i barnet när det rör sig mellan träden ned mot isen & ser att vattnet brutit upp i skarvar; som jublar över åsynen av islossning, över att våren kommer med

vatten. Lera. Eld & trä när gjutjärnsvåfflor gräddas. Att hon en dag klär av våra fötter, hon blottar våra halsar utan att det får oss att känna oss sårbara. Vi vilar i hennes värme.

o3 Våren skriver sin skrift i smältande is.

Hon för havet till jorden

o4 & överraskar oss dagen innan sommartid.

Hon är påskkärringens äpples ros, den nykläckta kycklingens pip & ett förlösande kvitter i närmsta nakna kvist.

Med påskfåglarnas ägg kläcks hennes livs varma sol. Dess födsloskri väcker de sista djuren i dvala. Videkissarna spricker fram som grå ull mot himlen. Asfalten torkar. Min dotter tar sin skinande blå väska & sin solhatt; hon gör sig fin, & samlar klibbig barmark under sina skor, på sina knän, i sitt minne. Känslan. Doften.

Livet.

A s N a t u r e R e t u r n s

Våren! Hon är här.

Länge har du gått vid vår sida.