lios

l I o s * l j u s

»Texterna på albumet Lios är skrivna på dialekten Kalixmål, ett näst intill eget språk som talas av ett fåtal personer i Kalix älvdal i Norrbotten.«

S o l e n ä r b o r t a

o 2 3 o 9 .

sade hon. Den var borta, bortom molnen - & vi: bortom oktober. Nu kan solen inte tas för given. Nu tas inte ljuset för självklart. Nu utbrister hon Solen!, ett lyckans Solen! vid dess allt mer sällsynta entré, i ögat i kargan tid, när dagens stråle är kall som snö. När Tellus vänder sitt ansikte mot intet.

Ideligen påminner hon mig - ljuset finns, för om hon en gång sade solen vara försvunnen så är det tusen gånger som hon har sagt: den är här! Om hon en gång biter mig i bröstet så är det tusen andetag av värme när vi tillsammans försjunker i djupsömn, natt efter natt hjärta mot hjärta, följt av mörka morgnar med het kamin, varm choklad & klassisk musik.

För var natt klarnar stjärnhimmelen. Med vinterns tilltagande mörker stråla rymdens ljus allt mer förtätat, natt för natt för var steg mot december, där stjärnorna skall falla som vita flingor, de forma en gnistrande vit gloria uppenbarad i yllet omkring ansiktet. Kinderna två röda solar.

Först träder vi in i november. Den 1:a november: ljust blå himmels slöjmoln minner om tidens skira skikt mellan ande & materia. Vi kan möta detta med vördnad för anden & med ljus för främjandet av lyckosamma manifestationer. Vi kan avmaskera oss, söka den rena gestalten, vilka vi var i begynnelsen. Nakna inför Gud. Det kan vara ett jehovas vittne som knackar på om Halloween & intet barn förklätt till demon.

Det är en naturlig cirkel att jag som 19 år ung var Eva vid en dekadent Halloween-fest i Vasastan &.. nu har jag ingen aning om min ålder, när jag skall räkna ut hur många år som har passerat, jag tror att jag är 34 för den morgon som jag vaknade till denna min födelsedag var min dotter 11 dygn ung & världen var ny & H O N stannade upp; nu för alltid en ny mor, i tiden inlåst i 16 m2 i vår attefallsvrå av Vaxholm, med en emaljbalja som diskho på duschgolvet, en himmel av jasmin utanför & ett barn som inte kan läggas ned för självfallet skulle ditt hjärta skrika om du lade det ned, ifrån din kropp, det ropar mot dig för hur skulle du annars kunna leva.

Den 1:a november för tre år sedan välvde stockholmsskyn ovan det gula torn vars klockor jag som ung hört klangen från när jag betraktat kyrkan från balkongen där vi drack kanelté & tände eld, en blond man & jag vi som eld han & jag, & hans skägg som eld, men det var inte han som blev far till mitt barn & det var inte vi som beträdde kyrkan.

Som havande kvinna var det i denna St. Maria Magdalena kyrka som jag för första gången kände mitt barns volter, vid ett framförande av Gabriel Faurés Requiem, med stämma från ett struphuvud täljt för änglahand & en harpa som väckte sentimentalitet över det förlorade paradiset

& hon gjorde volter.

Den 2:a november spelades Faurés Requiem op 48 VII. In Paradisum i morgonradion. Det ger en skönare morgon än miserabel à jour med P1:s krig, mord & mardrömmar i det vakna. Timme efter timme av död. Om vi om morgonen står nakna inför klassisk sträng kan vi återskapa jungfruligt land under våra fötter, än om koppen kaffe voro kryddad med bly, med blod. Ett klassiskt stycke när morgonstjärnan syns på blånande sky är det närmaste den moderna människan kommer kontemplativ morgonbön.

Det är den 4:e november. I Norrbotten snöar det ymnigt.

Ur Psaltaren i en dagbok, skrivet i ljusets juni.