Nymfhymn.

Simone de Beauvoir: I kvinnan söker mannen den Andre som Natur & som sin like. Men vi vet vilka motstridiga känslor naturen inger mannen. Han exploaterar den men den krossar honom, han föds ur den men dör i den; den är ursprunget till hans existens & den är det kungarike han härskar över. Den är ett materiellt hölje där själen hålls fången & den är den yttersta verkligheten. Den är kontingensen & idén, det ändliga & helheten; den står i motsättning till det som är Ande & till honom själv. Ömsom allierad, ömsom fiende, framstår den som det mörka kaos varur livet sipprar fram, som livet självt & som det hinsides den sträcker sig mot: som Moder, Hustru & Idé sammanfattar kvinnan naturen.

 
 

Mansfolk förtäljt Kvinnan portad, av strategiska själ ty skökan är försummelses hägring. Ur Nina Björks Sireners sång är analys av sekvens i Pretty Woman memorerad, 9O-klassiker i vilken Julias nattfjäril i polyesterplatina övertalar gråciviliserad Gere till ledig dag under vilken hon avlägsnar svartblanka skorna - seriositetens subtila fotboja - från ickedjurets arma fötter & tar tung kubtelefon - därmed det allvarsamma ärendet - ur händerna på honom (honom ur sin värld) för honom att förlusta sig i grönska, litteratur; henne. Ett lekfullt barn vilket förleder auktoriteten till naturens löjligt lättsinnliga apatmosfär & inte förstår att hon kommer att förlora respekten - den respekt vilken inge essentiell trygghet - för honom, om han går med på hennes lek var gång hon ropar kull & i fnittrande bris försvinner i hallonsnårens socker.

 

Adam sade till Eva:
Du leda, du lystna hynda,
jag gitter ej släpa & sträva
för dig, som lärde mig synda!
Förbannelsens frukt har du plockat
med dina förbannade händer,
till lustar har du lockat
med dina nakna länder.
Din däjlighet har försänkt mig
i låga begär bland djuren,
från Eden har du stängt mig
det flammar eld från muren!
Din tunga är ormen som stiftar
allt ont med sin hatfulla träta;
ditt tal är en tand som förgiftar
min mat, när jag vill äta!
& ville jag slå dig till jorden,
min kraft av din däjlighet tämjes,
en krypande hund är jag vorden,
jag vämjes, ve, jag vämjes.
Förbannad vare du.

Gustaf Fröding.