H A N    &    H O N ,

SANN ESSENS.
o18o115

Oavsett ungtös el. världsvan dam - kultiverad människa el. djur nära jord - besitter merpart av honor djupt rotad, instinktiv åstundan efter intimitet, kärlek & avkomma tillsammans med en dominant hane - med betoning på en; i framför allt faunasfär ses honor gärna ingå i kraftfull hanes harem.

Att lägre djurs levnadsvanor inte till fullo kan appliceras på mångbottnat, mänskligt samspel & vår komplexa romantikkultur, gör inte gemensamma nämnare mindre gemensamma. Att grad av önskvärd dominans skiljer sig gör inte heller den allmängiltiga regeln dessmindre allmängiltig.

När skiftande gradering samt särskilda undantag has i åtanke, är det ytterst få som opponerar sig emot det generella, elektriska faktumet. Mången tycks dock frånvänt främmande inför dettas anda i vår vardag.

I en tid när kvalitativt ledsagande fostran har försummats, nödgas vi själva finna vår styrande stjärna i sky. Att stjärnhimlen knappt kan ses i ljuset av civilisationens naturmörkning, underlättar inte - så det första råd från mig till dig är att göra så som om ändamålet vore just att kika på vår stjärnhimmel: bege dig till naturen! Fjällvandra, sov i skogen, känn barken mot handflata. Även gårdsarbete kan vara nog så primitivt eggande; umgås med hagdjur & stå i slaktavfall.

Att närma sig naturen är att närma sig sin egen natur. Allt vad litteratur kan ge - & litteratur kan ge - är endast teoretiska tankar om det ej kan förankras i Själ.

Vad skall ske sedan Natur har skett?
För HAN & för HON.

GUDDOTTIR.
o14o925

Drömde att jag är kvinna.

Ej blott sinne, ej blott kött. Främst i själ, är jag kvinna. Navels trombringar viskar om existens (Liksom den individuella människans navel i sig måste verka meningslös, då den ju endast kan förstås ur hennes förhistoria, ur hennes historia före födelsen, som en 'rest' som pekar utöver henne själv, till hennes härkomst från modersorganismen som hon en gång var innesluten i - precis på samma sätt kan samvetet uppfattas som något meningsfullt först med hänvisning till ett transcendent ursprung. Gud & det omedvetna Viktor E. Frankl) & den osynliga navelsträng som är bunden vid Oss viskar att kvinnan bortom spets & di är & lyckan att i detta älskas utan hot om hat om jag inte kväva hon som mig bebo, om jag inte begår våld mot min anda i detta förhatliga fallossamhälle där allt ska vara rationell kuk i byxor med skitmånga praktiska fickor där man kan stoppa praktiska knivar, praktiska verktyg & alla praktiska machofucks never given - var befriande.

Jag är älskad precis som jag är.

REVBEN.
o16o3o8

Tack Gud,
för famn att spira feminin essens & må var stjälk som skymfat rosen plågas vid insikten att dessa föraktat Livet.

Ynnest att vakna ej omhållen av en jordisk Adam som icke älskar Revbens själ, utan blott kurvighets fettvävnad & könsorgan i dagg. Kärlek är ej respekt nödgat - att respektera henne är att övervärdera henne - utan ömsint tolerans & uppskattning, vetande att Hon inte är Han & att det är vad som gör föreningen kraftfull.

RESPEKT.
o16o428

Ett verb i oreda, ty å ena sidan är innebörd högaktning & å andra sidan hänsyn, trots i högsta grad skilt i distinktion. Loydning är högaktning & vördnad - hänsyn knytas till förståelse\acceptans. Människa att respektera är människa att se upp till. Är respektabel skribent & beundransvärd trollpacka, men vill inte att Mannen respekterar mig som Kvinna; jag är honom - ty under ty om inte ej hans älskade - ovärdig att blicka opp på.

Hjärtats fulla kärlek, välförtjänt uppskattning & klarsynt hänsyn är jag ändock väl värd. Värld som bygges av att trampa på den vi anse nedom oss, är en anskrämlig värld. Att vara vid Mannens fot är icke att vara vid bergets fot; är icke gyttjevältrare, blott observant för själens sanna behov & begränsningar i min natur. En man som även han är observant föredras framför en man som i blindo önskar mig jämsides, ty han kan känna mig; tillfredsställa mig.

ANIMUS TRÄD.
o1512o4

Karlafanskap äcklade av femininitet bör minnas att mannens kön skall penetrera henne - hans själ skall icke bebo henne; Mannen är gäst i hennes kropp & bjuden hennes äpple, blott så, hon icke hans apfelträd att såga ned för att bygga helvetisk kvadratdörr att gömma sin Skugga bakom.

Snälla,
uppskatta hennes rotsystem växande genom Mor jord - skapande kontakt till floran, kurvorna hos hennes starka grenar fångande Far sol - skapande syre, skönheten hos hennes iögonfallande blommor & den närande sensualiteten av hennes bitterljuva frukt. Att kapa henne är att hata henne.

Älskvärda pärlestycken av förtätad insikt om Kvinnans ömsom slavinnesituerade beundran inför den högre herren, ömsom ömsint moderligt överseende syn på den unge Mannen, ur Simone de Beauvoirs (19O8 - 1986) novell Marcelle,

Adam sade till Eva:
Du leda, du lystna hynda, jag gitter ej släpa & sträva för dig, som lärde mig synda!

Förbannelsens frukt har du plockat med dina förbannade händer, till lustar har du lockat med dina nakna länder, din däjlighet har försänkt mig i låga begär bland djuren, från Eden har du stängt mig, det flammar eld från muren!

Din tunga är ormen som stiftar allt ont med sin hatfulla träta, ditt tal är en tand som förgiftar min mat, när jag vill äta!

& ville jag slå dig till jorden, min kraft av din däjlighet tämjes, en krypande hund är jag vorden, jag vämjes, ve, jag vämjes, förbannad vare du!

Men kvinnan log i sin vrede & hånade mannen & sade: Rätt så att du ger dig, du lede, de namn, som på mig du lade!

Du själv är en orm som stiftar allt ont, om ock i tystnad, du själv är en tand, som förgiftar du själv är en hund i din lystnad, du hatar, men vågar ej bräcka det kärl, där din lusta vill dricka, din törst med min kropp vill du släcka, & därför min hand må du slicka!

Din livsfrukt du gav mig att bära i ångest under mitt hjärta, ditt barn med min blod må jag nära & föda i smälek & smärta, förbannad vare du!

& mannen knöt sina händer & slog henne blodig om kinden, & kvinnan bet sina tänder tillsamman & flydde som hinden & satte sig ned på en tuva vid Phrath för att se i dess strömmar & sörja & lida & ruva i hatfulla, hämndfulla drömmar.

Men mannen lade sig neder & borrade hjässan i jorden & skälvde i alla leder av sorg för de bittra orden, i anden han såg henne blöda & smärtsamt förvrida dragen & grät sina ögon röda av skam för de blodiga slagen

& mindes med ånger den möda hon gjort sig alltjämt för hans trevnad, & huru hon redde hans föda & var till en hjälp för hans levnad,

& huru i hatet hon hyste, var kärlek & smärta under, & hur hennes ögon lyste av vemod i trätans stunder,

& huru med kärlek hon ledde den sonen, han givit henne, & huru med omsorg hon redde om aftonen bädden åt tvenne, & huru, när sista flamman av solen försjunkit i fjärran, de slingrade lemmarna samman i lust & i skräck för Herran.

& Adam stod upp för att söka & varsnade droppar av bloden & såg hennes fotspår kröka sig ned mot den heliga floden

& såg henne sitta vid stranden med Kain, hans son, vid sin sida & vara bedrövad i anden & sörja & hata & lida.

& Adam gick henne nära och sade: Vi skulle jag slå dig, du blöder om kinden, min kära, med vatten av Phrath vill jag två dig, med läkande blad vill jag hela de sår, i ditt hjärta jag skurit, din sorg vill jag sörja & dela de tungsamma bördor, du burit.

Jag gitter ej känna mig ensam, förbannad & driven från Eden, vår nöd som vår lust är gemensam, gemensam den ödsliga leden, där allting, som lever, vill gräva oss gravar, varhelst vi blicke - så talade Adam till Eva, men Eva svarade icke.

& Adam vart stum & sänkte förbittrad sitt huvud mot barmen, & åter på hämnd han tänkte, på nytt vart han gripen av harmen.

Då veknade kvinnan & trängde sig tätt intill mannen & lade sin arm om hans skuldra & hängde sig fast vid hans hals & sade:

Jag gitter ej banna & klandra, jag gitter ej se hur du gråter, vi måste förlåta varandra, när icke vår Herre förlåter!

Vi äro som hund & hynda, så låter oss synda & vämjas, så låter oss samfällt lida & sörja vårt livs elände & hata & träta & strida & älska till världens ände!

Gustaf Fröding. (186O - 1911)