Brunn.

Österreichs gladgula slott Schönbrunn & Hellbrunn, har närt mig.

Shloß Schönbrunn / W i e n .

Enkelt stros längs enkla boendets Schönbrunnstraße, innebar grundlig visit: morgon-Darjeeling samt Mozartbakelses mousse & pistage, serverat av kafé Gloriettes pelarstödda ståt den paviljong som ha kulles sikt över palatset, är, likväl som slottet Schönbrunns (kejserligt arv) yttre;

oprytt utvikande prudentlig park, sällsynta statyer av älskande par & det andehöjande vattenfallet Neptunusfontänen (enligt Johann Ferdinand Hetzendorf von Hohenbergs (1733 - 1816) vision; av Wilhelm Beyer (1725 - 1796) skulpturerad). Marmorfontänen är formidabel & intet fotografi skall in i evigheten skildra dess spirituseffekt sant.

Neptunus - romersk mytologis havsgudom - har två av havets nymfer (en, den nereidiska gudinnan Thetis; i nordisk saga Rán - hon skall förlösa Akilles vem föds sårbar, ty bunden av den dödlige konung Peleus, förlöses dödlig son) vid sin sida.

Shloß Hellbrunn / S a l z b u r g .

Lockelsen främst det folkloremuseum som, likt Schönbrunns kafépaviljong, är beläget på vys höjd. Muséet nås genom Hellbrunn park, av turkosa dammar & enhörningsverk, i älvdimmas dans över prins & ärkebiskop Markus Sittikus von Hohenems (1574 - 1619) ägor, trolsk.

Vare sig palats, park el. folklor fick hel blick, i litet brådrask - ändock vill försmaken låta påskina att Hellbrunn är en av Salzburgs främsta barockklenoder. Dess celebra Wasserspiele-fontäners lek missades, likväl närsyn på parkens diktade djur; gärna vill jag återvända för att leka kring fontäner & hästars horn.

Sittikus var en egen man med stor passion, varav hugnad för vetenskap, musikalitet & mytologi ses, jämte Hellbrunn historik, i palatsrummens expositioner. Även här nymfsägen - likt för Akilles häl, en sägen om foten som sårbar; tränymfen Eurydikes ankels mortala ormbett, inleder tragedin - förtäljd i notpapir & porträtterad för fontän, jämväl hennes älskade Orfeus.

For the alchemists it was wisdom & knowledge, truth & spirit, & its source was in the inner man, though its symbol was common water or sea-water. What they evidently had in mind was a ubiquitous & all-pervading essence, an anima mundi & the 'greatest treasure,' the innermost & most secret numinosum of man. There is probably no more suitable psychological concept for this than the collective unconscious, whose nucleus & ordering 'principle' is the self (the 'monad' of the alchemists & Gnostics). / Carl G. Jung (1875 - 1961) / Mysterium Coniunctionis, 1956.

John William Waterhouse / Hylas & the Nymphs, 1896.

The symbol is attested in the Huld Manuscript, collected in Iceland by Geir Vigfusson in 1880 (but consisting of material of earlier origin). A leaf of the manuscript provides an image of the vegvísir, gives its name, &, in prose, declares that »if this sign is carried, one will never lose one's way in storms or bad weather, even when the way is not known« / WIKI: Végvisir. The symbol for psychology represents the penultimate letter of the Greek alphabet, [Ψ] psi, which is also the first letter of the Greek word psuche, meaning mind or soul, from which the term psyche arose.. / QUORA: Elsa Ulinnhua

Timbre.

Le quattro stagioni - Antonio Vivaldi (1678 - 1741), öras stråklyss i Klementinums gyllene snittska spegelkapell, Praha (ock så i Karlskirche, Wien), för att av alltet förundras - över dess avgrund begråta, i moll.

Framför mig, rosenkindad fransyska vars svallflamma var i fall över sitsryggg; åh, att få hålla de skymningsdova Klimt-vågorna för de egna fingrarnas förnimmelse, varsamt fläta dem, sammanfläta oss, i fläta inbakad med mänsklighetens djupt trängtade gemenskap. Det var med blicken sänkt mot stenars romber, jag grät.

Före Karlskirche, sågs Gustav Klimts (1862 - 1918) sublima färgfläta Beethoven Frieze, 19o2, i gullkrönta Secession. De Valerie-rodnade, vitgracila kropparna av Eva följer sökandet efter lycka, & denna sedvanlighetens strävans sammankomster med levnadsförlöpandets fasor.

Det var med blicken höjd, jag såg änglakören besjunga en fullbordande, med som om i silke sirlig trå’, sammanbindande avskedskyss; om än å den vunna lyckans välkomst, till målningen.

Emellan de musicerade vibrationerna, skänkte jag all tilltro till madam Šotovas kännande inom traditionell kinesisk läkekonst. Ur magnetisk bragd, granskades samt renades kropp & själ från inunder huden begravda trauman, infekterande var framtid. Behandlingen översteg vida de försiktiga förväntningarna. Det skälvde i mig. Madam Šotova sade så ofta, Så känslig du är, det måste vara så svårt.

I enlighet med magnetismens lag om attraktion, gavs jag dygnet sedan den djuplodande läkeprocessens inledning, sprituell litteratur av en religiös främmande. I en omfamning fick hon tack. Blott minuter därefter fann jag en kinesisk lilja i poetissan Lily, lärd inom buddhism & psykologi.

Den dejliga liljan frodades fram till mig, för att vara min vän. Hon gav en bit av ett band hon bar, helgat av hundratalet lamors månadsklingande mantran. Med blicken i Lilys, kysste jag det röda bandet; sammanbundna, i en bedjan om välfärd, under vår mödosamma skattjakt för att finna den lycka som varar.

1902 Beethove Frieze: the longing for happiness finds respose in poetry, detalj / Gustav Klimt.

Umbra.

Flyende de profana, de vars vårdslöshet inför mening, vanställer våra hjärtan. Mening är dem likgiltigt & vad likgiltigt är, skänker dem mening, Att ombe en omhuldad att dra åt Helvete är i de profanas rike oantastlig lov; inför vidden av avskyvärdhet i sådant ont yttrande, står de likgiltiga, ty så talar människan av i dag & människan av i dag skall ruska av sig sådant skall, i en axelryckning - obekymrad inför att en hädisk förbannelse har kastats, av en älskad.

Ingenting betyder någonting.

Ömt skall de kyssa min panna, sedan skall de krossa den, sedan skall de gå.

När jag går vidare, går det långsamt. När skymfning berövat mig var stycke självkänsla, förvedas jag, skrider stel i mörk sirap, förbunden med min sorg är jag, likt i von Triers (*1956) Melancholia (2o11), bunden av mulls armar.

Nu börjar den svarta dagen, av aska är rymden full.

Med isande skräck är jag slagen för denna förmörkelses skull.
/ Johannes Edfelt (19o4 - 1997).

Sakteliga samlas skärvor samman, av förtroliga saunasamtal från väninneläppar, i Norrbottens vila & i Blekinges rosor. I Stockholm, av en kyss på min panna.

I kyrkor, av kalk, koppar, sten. Lera; änglar sjöngo ljus i Lule domkyrka, så ljuvligt att lika så ett slaget djur av egna slaget, inneslöts, lyftes av det bevingade, nog nära det högsta för att kyssas av den kyska kärleken.

Föll ur min förtrollning & in i oro, när jag kände skallen min ömma, stundom än värkande efter olycksamt slag i stugmarkisens metall, veckan innan. Undran; är huvudet trasigt? Fasan; vad har jag själv gjort mot mig, så illa så hemskt illa. Aldrig ville jag låta honom glömma, att det var sedan han sade att han vill krossa min skalle & inte förr, som jag slog den emot väggen.

Klangen från de rosenkindades serena stämmor, renade, sikten för synen att klart se hur ödeshotet att min skalle skall krossas, djupt har traumatiserat mig. Pannan värkande, mindes jag hur jag lämnade den förre, med pannan värkande; han var allt för ovarsam, & vårat hem hade stengolv. Mindes när jag denna sommar slant mot illa skött asfalt & såg skymt av syn av hur en främmande dimension fick mig i fall; att jag där & då dog, ty skallbenet spräcktes mot sagda asfalt. Här fick jag leva.

Här har jag liv. Att ha liv må skrämma, om än så är det så sått, att jag har förärats liv - & det betyder någonting.

Liv betyder allt.

Ögon känsliga för blå.

Asken Yggdrasil (Alf Henrikson, 19O5 - 1995) en vårens godnattsaga, ur Alfs mun förtäljd, i minne vid minnandet av att sova invid, en nackes fjun & vackra fräknar; värme. Så fann jag den nätta boken i väns inspirerande bokhylla. Skrev för att berätta, fick till svar att

Han precis hade inhandlat Karlfeldt & Lagerlöf; Gösta Berlings Saga synkron med GÖSTA & HILMA. Än mer livad än av litteraturvals utsökta bokbindning, över de stadiga & ädelådrat mönstrade handlederna, skymtande. De var av kropp försiktigt närmad, när jag sedan sådan förvedad evig tid likt ett tillgivet, aningens skamset & blygt djur smekte nos mot dess krön.

»Jag förstod inte hur känslig du är«, sade han. Så känslig så, ser all blå - de känsligas färg, ty dess höga frekvens är subtil. Han skrev

Anledningen till att kvinnor är mer mottagliga för universums signaler är för att deras antenn/hjärna är mer finkänslig & har lättare att känna av små vibrationer. Detta exemplifieras i fallet med dina ögon där tapparna i dina ögon är ovanligt känsliga & därför ser blått mer än vad andra gör.

Blå Lotus - oklar, detalj.

Vid åsyn av den klassiska litteraturen var repliken: Gustaf Fröding (186O - 1911); diktskrift funnen nära Yggdrasil. Skriften inbegrep sidoanteckningar i blyerts & ett brev till Viktor Rydberg (1828 - 1895) - Rydberg, som i ovan porträtt Blå Lotus läses, i förtrollning.

Den angorakofta som för mig är dovt blå - var den för de granna, svenska poeternas finstämda ögon, likaså blågå & inte gråblå; så känsliga så, till midjan vadande i blå - var det så?

Våra tungor var känsliga för varandra, i Klevgränd. Lårens nylon var känsligt för marken, på Skeppsholmen. Då veknade kvinnan & trängde sig tätt intill mannen & lade sin arm om hans skuldra & hängde sig fast vid hans hals & sade: / ..vi måste förlåta varandra.. (ur Mannen & Kvinnan, 1894 - Gustaf Fröding)