Den strömmande sav.

Tulpanerna vid teaterkvarteret i Vasastan har slagit ut - de var polkarandiga, som i hallon & citron. De kunde smaka, vore de gammeldagsknådade på bräda. Allt har nu slagit ut; vi är i grönlandssommar - klorofyll & hagel, en vinterns sista suckan innan ljuva maj tar över. Dessa randiga kulörer var omöjliga att gissa sig till, men det var mig till stor glädje att se.

En varm vår av överraskningar - varav hagel kan vara en av dem, & feber natten inför ens stora barnkalas kan vara en annan. Sån’t är livet, trallade en Anita & ett om pannan hett barn studsade en stor, cerise ballong till hennes visa.

En kylig vårvind skakade om mig, jag rörde mig bort från tulpanerna, höll min dotter i hand. En varm vår, nära henne. Hennes hand alltid varm i min. Tre kalasinbjudningar hade lämnats till andra barn i teaterklassen, ur hennes varma hand. Hennes varma, välkomnande hjärta.

Nu läser jag Maria Magdalena evangelium för en tredje gång; jag studerar, som skicket väl är, när facklitteratur idogt repeteras parallellt med att jag bläddrar fram till de i texten hänvisade bibelsidorna, märker ut små, små valpöron - små, biblioteksbok som det är (& det var jag som föreslog att köpa in den, att föreslå kan föreslås) vid fragment av apokryfer, lyssnar till ett antal väl utvalda, äldre Myter & Mysterier-samtalen - Eric Schüldt & Per Johansson - samt riktar rörelsen utåt; mina vänner bjuds in till processen, det är intellektuell fest, men så är jag ändock varse min kropp - vad skall jag då göra av den?

Vad gör jag när ingen man kan kan bära mitt huvud, förutom att skicka ut mina strömmar, ut ur mig, vad gör jag när ingen mig nära bär Kristus huvud.

Min förhoppning är att någon annan skall ha svaret.

Så är det när jag läser en bok för en tredje gång, men det kommer för mig att svaret inte kan finnas i en bok, men möjligtvis i kärnan hos ett hagelkorn. I kärnan i natur.

Det kan finnas i ett grepp; jag betalar för att äga Emerald Fennells WUTHERING HEIGHTS, en krona för var finger som förs in i en mun - kan det vara värt.

Svaret kan finnas i en kärna; den täta vibration som växer sig ur handflators möte, under fingrar sammantvinnade i bön.

Så låter jag Paul Linjamaas evangelieanalys vila, för handens rörelse, men den är i jord. Konstbordets tunga duk tvättas, hängs över balkongställningen, där skulle det göras utrymme för de gäster som menades besöka 5-årskalaset; det som fick vänta ty en varm, vit barnpanna under aprilljusa lockar.

Jag gnuggade mina dörrar men snart fanns där en ny, gräsligt stor fläck. Olja från en båt, kanske - jag vädrade in lukten. Någonting är det då som har förstört både min vita yllekjol & ett lakan, & sedan satt sig på min nygnuggade balkongdörr.

En väninna berättar om råden i en äldre husmorsbok; när lusten kommer över dig, kvinna, kan du tvätta hemmets alla dörrar till dess att den har runnit av dig, som vattnet rinner av gåsen - & jag som önskar tvärtom, sade jag, jag som tror att det är i lust jag vill vara; ville dessa damer inte detta, ville de inte ha 8 barn - 16 rosiga lena kinder i skrindan till julottan.

Nå, boken var nog mer modern då den nämnde DDT för malbekämpning i den egna garderoben. Månatligt.

Inte ett större antal barn än det vilket ryms i en bil, är den nya tidens devis. När jag var liten rymdes där tre; en stackare i mitten & självklart kunde vi vara desto fler om nöden krävde det, för det finns inte ett fastspänt barn som inte har plats i sin famn för en liten, för döden sårbar - men, idag med bakåtvända 7-åringar..

Det låter sig inte göras, vill vi minimera risken för nackskada med 20% - så vi decimerar antalet ungar med desto mer.

Min enda unge; 5 år, nu.

Min dotter sitter inte bakåtvänd; vi reser kollektivt. Som spädbarn var hon ett ospänt knyte i min famn, fast vid mitt bröst. Bussen rusade fram.

Båt är givetvis att föredra - oavsett situation; barn el. ej.

Barn el. ej.

Boken får vila, när jag ser Nunnan - 25 år i kloster. Martas - nu Syster Maria av Bebådelsen - mor fick 8 barn. Marta strålar, i mod, men det är nog hennes mor som jag avundas. 8 barn, det är en rikedom! Det vore fantastiskt, att vara så rik.

8 ospända men välammade spädbarn i bussar som rusar fram, framförda av chaufförer som missade SL:s omdaning till eco-driving; den som de slog på stora trumman med någon gång före 2o15.

Jag älskar ändock deras avspända attityd, de svarta chaufförerna.

Där hemma har de säkert en 7-8 barn.

Min egen farmor Annie fick 7 barn, med min far som den yngste i skaran. Dessvärre övergav fadern - häradsbetäckaren Harald - familjen, men det var en sedan tidigare känd ovana.

Att vara ensam med 7 barn, med en kropp som ger upp på en - ja, Annies sinnen svek; blindhet & dövhet följde - det är också ett liv. Det var min farmors liv.

Min far har aldrig sagt ett ont ord om sin mor.

Min farmor var så snäll & hon hade polkakuddar i en glasbonbonjär.

Jag minns att hon kunde se min siluett. Hon dog innan den växte sig hög.

Det skulle vara 8 barn med en närvarande far, om än att jag inte kan visualisera hur han byter en blöja - för detta är inte synen som jag har på en far, hans närvaro är en annan. Han vet inte i vilket skåp blöjorna förvaras.

En annan kan se det som en frånvaro, men de ögon jag har de är inte en annans. De är mina.

Sådant kan en inte beställa in, till sitt liv, här finns ingen meny & än mindre så servitörer. Jag har ett barn & när hennes far är i närheten stjäl han, men det är inte värre ställt med mina sinnen än att jag är närsynt, mina perfekta närsynta ögon med min helt egna blick.

Min dotter skall säkert kunna säga något ont ord om mig, under sitt liv. Det får hon gärna göra.

7 barn. 8 barn!

Också 1 barn är mig gott nog. Jag kan känna vad som är stor rikedom utan att sträva efter detta - jag kan berätta för min än unga dotter, att 8 barn är en stor rikedom; detta utan att själv bli desperat av begär & girighet, el. söka barn i någon knapphändig relation till en man.

Män har önskat ge mig fler barn men jag har inte önskat leva med dessa män - det gör mig inte blind för en vidare rikedom, men jag är trygg i att jag lever ett gott liv tillsammans med min dotter, utan en växande aversion för någon olämplig karl.

Olämpliga, det är de allra flesta, när jag ju dras med just min blick.

Men - fastän jag har en önskan om fler barn så klarar jag knappt av att uppbåda någon håg för att möta en man, med el. utan en växande familj i åtanke; ty jag är också öppen för utan, jag söker ett besjälat möte - inte just rikedom, när jag nu redan har munnen full av gull kysser jag bara barnahjässan invid mig vilken morgon som helst, under de år jag har levt med min skatt, min dotter.

I synnerhet den introverta människan, som är jag, kan behöva en källa till inspiration, någonting verksamt som fyrar av den energi som nödgas för att möta en främmande människa - att möta, om så bara i skrift - den nya tidens devis.

Jag ger av mig själv inom alla kontaktvägar, varför jag ofta inte kan nås alls - för allt kan jag inte alltid ge, inte utanför den direkta sfären, som inte räcker särskilt mkt. längre än till hjässan av gull.

Inspirationen kan ligga i ett grepp. Någonting utanför mig.

Som kräver sitt intrång i min sfär.

Inspirationen till denna energi har tidigare stammat ur illusioner, vilka i sin tur har eldat den sexuella potentialens amplifikation.

Inte någon av dessa illusioner existerar idag.

Det är en naïvitetens död & utan dessa kan en främmande inte röra vid min kropp - kanske ändock väcka någonting i mig, känner jag bara att han är någonting av det mest dominanta som jag har stått öga mot öga med på länge; & det är ett par väldigt blå ögon att se in i, sannerligen, låt oss säga så - låt oss säga, att vad som är genomträngande är en form av grepp.

Inför materian är jag inte oskuld, en frälsare kan inte födas ur min kropp, den stå intvinnad i vår stora väv, så står jag här vill som en hop onödigt kött, fast i materia som tar plats, & jag äter av min omgivning.

Jag tror ibland inte på att det finns en man för mig, som jag kommer att ha lyckan att möta under den tid då jag kan framforma fler lena rosenkinder till vår värld & jag tror ibland inte heller att det kan finnas någon som jag alls skall vara intresserad av att ge en dedikerad fotmassage - jag kan ändock ge fotmassage som ingen annan, & jag kan.

äta av.

Men, Gud, jag har aldrig varit med någon som verkligen har varit för mig - det var irrbloss, för livet var det endast illusioner & de var släggor, när de slocknat.

De män som kysste mig var inte för mig, vilket är en nedslående insikt omkring de 4O; att, kan hända, romantiken inte var menad för mig att dela, i detta liv - men det är en nåd att kunna ta emot denna förståelse för vem jag är & vilken väg som jag rör mig utmed, vilket ändock är en väg under upplösning - ty det är männen i kött & det är möten i köttet, som jag kan förneka, men aldrig de själar som har bundits i hjärtat; jag har älskat era själar, var & en, dessa skall jag älska in i ett nästa liv, men vi kunde inte leva sida vid sida i kropp, i dessa onödighetens svettiga sjok av kött.

Att leva i romantik utan att dela den med en man & en kropp, är likaså en styrka & det är en gåva. När jag söker en rörelse i kulturen - operan, musiken, poesin - så är det romantikens rörelse som drabbar mig, en sinnlighetens sensualism. Jag som kan känna dess kraft med en sådan bävan att ingen kunde förvånas om det vore Takotsubo som tar mitt liv, så går jag bara här & gnuggar mina dörrar, & lyssnar på Sivert Høyem.

När jag lyssnar på Eartha Kitts My heart belongs to daddy hör jag hur Gud är daddy.

Nej. Inte nu.

Jag är bara en mor, som stannar till vid påskliljor när barnet knäböjer framför dem, ett jordens altare & skrubbade knän. Jag är en mor som byter dammsugarpåse & disktrasa & beställer hem ett vackert presentpapper - & så grön marsipan för att göra punschrullar, för att ett ambitiöst infall kommer över mig under densamma kväll som jag utvecklar en migränanfall.

Jag tror inte på ett innerligt inspirerande förhållande, för mig; en man med många kvinnor.

Jag tror att egot är för stort hos majoriteten av män & likaledes hos kvinnor.

Att förlora denna illusion har varit att förlora drömmen om en utopi, & det kväste mycket av min lust, att leva i en absurd tvåsamhet inom vilken män byter blöjor för att deras kvinnor inga systrar har, inom vilken män skapar liv inom kvinnornas ramverk; med endast en. Män som lever som kvinnor.

Är han inte nyfiken på genetiken.

Nå, det är väl en mannens sökande efter de sönderrivna trådarnas nåd, men kan en sådan man någonsin ha det rätta greppet.

Jag tror inte längre på religiositet hos en man som ett tecken på att han hedrar anden, & hur våra kan mötas. Jag har aldrig varit med en man hos vem religiositet har visat på verkligen moralisk stadga; hur kan då mannen agera kvinnans huvud, har han inte själv Kristus som sitt huvud, har han Satan eller Peter Wolodarski som sitt huvud, el. en sociologsoja-bror som hemsökte min weblista av människor som jag kanske kände; är det detta som är kulturkatolicism? Är det detta som får mig att framstå som förbittrad?

Den blonde, halvjudiske mannen med en invigd Expo-bror skulle dock intet annat än att ha kysst mig, igen & igen & igen, om än i skenet av irrbloss, så man får faktiskt inte lov att luta sig mot extremister i familjen, inte när det är själar som berörs.

Ett huvud med stora öron, två vassa horn, två vassa tungspetsar el. en egen talan helt utan udd.

Ett stort huvud med ett stort ego.

De isärslitna illusionerna & vad de gör med mig som kvinna, är en del av min egen tillvaro inom materians vävverk, jag tror att det är en del av dess upplösning, jag tror att var söndrad illusion är en söndersliten tråd, det avskär mig från ett värdsligt landskap & de 8 kroppar som jag ville föda in i världen, kunde jag någonsin, surt sade givetvis räven om rönnbären

men räven var aldrig menat att ha käften sin i ett rönnbärsträd - inte heller i en vindruveranka, om vi skall hålla oss till fakta; jag har förvisso smakat på mycket söta vindruvor, men jag har nu inte ett särskilt stort behov av att äta

av ett grepp

fem fingrar

upp mina ord

Mat äter jag när jag har råd & när jag har tid, efter att ha serverat mitt barn, men nu är hon 5 år, vad skall jag göra av mig själv - jag är fortfarande smal, mörkblond & med en pigg stuss; vad skall jag göra av detta sjok till kött, får jag inte grepp om min riktning nu,

får nu ingen grepp om mig.

essai: Persona Palimpsest

När färjan slår i Vaxö land står jag med sidentyger i knutna nävar mot mina lår, för att hålla vinden stången; som om jag tror mig kunna värja mig mot naturens dådverk, som vet jag intet om att vara rö - ändock, någon form av rå kraft avväpnas, väl, när jag efter ett antal minuters färjefärd landstiger med nävarna intill min kropp, de är intill utmed hav och byggnationer. Jag går mot staden.

Vaxö mark är sårig av en växande elektrifiering. Denna sommar skall elfärjan Abisko ankomma för att skära sin rutt in i havets minne, & någon del av någon kaj skall stå ny & skall därefter stå i 12O år; i ett mansliv, som levde vi innan syndafloden, det skall komma ett löfte om moderna tider, som levde vi i en tid där det betyder någonting av godo.

Nu blöder schackten jord & i havet finnes gömda, antika granater som hotar idyllen av trähus i backig terräng. I staden skyltar de nymålat; det är en fantastisk kulör, om blyg violett kysser gryningshimlen.

Solen syns blank i det blå. Två arbetare står samman vid en sommarstugeröd färje-elcentral. Jag ser hos en man ett kraniums form, hans skalle blottad, & från hjässan nedåt har han en tatuering vars territorium glittrar till av svett. De som river i marken, sätter spiken i den moderna världen, de utmärker sig. Jag ser dem röka obekymrat. De kliver ur sina maskiner & spottar på den asfalt som de lägger, de hävdar revir & efter passets slut åker de hem i stökiga lastbilar med en sned framruteskylt: GYNEKOLOGEN, kan det stå. De fingrarna är för smutsiga för att utföra undersökningar, kan jag tänka.

Under sköna maj stod jag en gång vid övergångstället mellan NK & Kungsträdgården mittemot en välvårdad man i äldre medelåldern. Han bar ljus kostym - grå, kanske något blå - och rökte en cigarett, i någon form. Jag förstod att den måste bestå av den gröna örten - jag förstod att han förstod att det var klass att obekymrad av andras förehavanden njuta av en vacker försommardag, fullt ut. När han passerade mig tog jag ett särskilt indragande andetag, & kände väldoften.

Han skulle aldrig ha rökt någonting som bar en misshaglig lukt, för han skulle inte ha velat misshaga sin omgivning bara för att äga sin dag; det låg inte i hans karaktär. Jag säger inte att det gör honom till en föredömlig människa & en god man - han skulle mycket väl kunna ha ihjäl mig, för allt vad jag vet bara inte misshaga mig med någonting stickande. Han kan förlora kontrollen då han möter sin avgrund, men en ljuvlig förmiddag i månaden maj på promenad genom Stockholm förlorar han inte sin mask.

Han förlorar inte fast mark. Hans händer doftar av tvål.

Nu går jag stockholmsvägens streckade passage in till Vaxholm stad, min dotter följer med för hon är med mig. Hon har förskola tisdagar, onsdagar & torsdagar. Inte mer, inte när hennes mor inte har haft anständigheten att bära mask, att tillvända sig någon form av anseende hos de andra. Det var bara sanningen som jag sökte, av ren underdånighet inför den.

Min mask är den skål med vilken jag skall skopa ur källan, för att sedan lämna vid sidan om, ett stycke blöt lera som förlorar sin form; min mask är den mask som lever i lera, en vars kropp i rytmiska rörelser vrider fram leder i vilka den skiter i, den skiter i, skiter i

den teater ni har byggt på dess jord, dess kropp lystrar till en stenens en solens frekvens, döv för applåderna, de vilka ej färdas i Tellus kropp, de av väl intvålade händer rytande applåderna, de som om hydror, de som hugger från flera håll; de stötarna hos anständiga labbar med vassa tänder, när de slås ihop hörs ett gaddarnas klappande, hos de ögontjänande med blanka tänder - de som liksom jag har kroppar med håligheter, de som petar i näsan när ingen ser.

Det var då - & då & då & då, då & då - jag förlorade mitt mänskliga värde, i den andre öga, i den som såg sig mig den andre, som ej hörde källans vibration viska in i själens djup, om hur jag är solstänket i en tatuerad hjässa, den innersta tråden i en skräddad linnekostym, alltjämt utan att förlora det ödmjuka fotfästet med min stig,

den som stänker lera mot kjolskanten, den som jag vandrar också när det är italienska klackar som klappar som hos fullblodet över stockholms norra gator, alltid en smutskant, alltid en sönderfallande våt mask, alltid

en törst!

sade mitt barn, & så rätt hon har.

När jag skrev mitt CV:s personliga brev författade jag jag är en varm & konstnärlig människa som känner en

Törst.

Att uppskatta att arbeta nära människan, ville jag berätta om genom väl valda ord, någonting litet om mig som en vårdande, ett intresse för att smeka en kind. Skall detta då definiera mig - detta likväl som vad än annat, väl, det finns en vördnad i att vårda - det är en en rörelse som når djupare, den är blöt strupe, den är att se människan, att närma sig en kind för att sedan kupa sina händer & ta emot en främlings vomering; detta är kärlek.

Förr sade jag att när jag skrev en bok om mitt liv skulle den heta Hunger. Länge var jag så förbannat hungrig, verkligen men verkligen inte endast en inre svältsymbolik utan än mer så verkligen hungrig på mat - också, en vräkande hunger, den orala fixeringen som öppnar skafferiet, gömmer undan blanka papper, staplar dem på hög som för att forma en stege att lyfta mig ovan vår världs avgrund,

den stegen var de decimaler av pi som är mina kyssar mot min dotters panna, mitt Guds älskade barn, hon mättade mig; du mättade mig, Elsa Maria,

du inte bara detta du väckte likafullt min medvetenhet om min stora törst. Författade jag denna boken om mig i dag så skulle jag namnge den Törst & min dotter, du vet utan att förstå, att din mor bär dig mot sitt hjärta men detta genom öken.

En osläcklig törst har sin trånad till källan, den rena källan, den bärs av den osalige ande som vadar i diken av grått vatten, hon sjunker ned i dess dy när hon stiger upp ur sin säng, det är detta liv det är så det är, att nå djupare in i materians väv är att bli till en allt smalare tråd; att erfara andra dimensioner är att erfara trådars strukturer, de är landskap, men när jag stiger ur min säng är det inte ett trådens landskap som jag stiger ned i - jag står mitt i väven, jag är tråd i väven, jag är fast i min form, jag är fast.

När jag rör mig i vårt sovrum slår jag i smalbenen i den allt för stora sängstommen, jag får blåmärken, jag är fast.

Den fysiska världen är inte större än det antal människor vilka vill se dig, de som närmar sig din kind & sedan kupar sina händer när du kräks. Alla de andra verkar för ett förkrympande av din existens, de omgivande trådar vars kanter är sylvassa; de imiterande knivar, de vassa.

Eggar.

För andra människor är du vit mark på kartan; outforskat territorium, vilket de i blindo skall söka erövra, med flaggans egg penetrera, utan att känna dess form, dess färg, jordmån, dess måne, bara ett hugg i din kropp, i din karaktär, ett desperat sökande efter någonstans för att hugga sig in i din själ, äga sanningen om dig för att äga någonting, resa flagg för vem du är & den led du följer, eller känna din kropp för att känna till någonting alls om dig,

ett hugg in i dig för att slippa möta sig själv,

men isberget flyter i självets existens, svävar, beroende av närheten till vattnet; det kristalliserade vattnet i den vita kolossens rot är i fast kyss med omgivande hav, dess rörelser skall alltid mötas & söker vi föra all vår ande till ytan skall den komma att förtvina

av törst,

en rörelse i strupen, en blöt rörelse,

här är köttet min förankring & det är min farkost. Det följer mig, bortom, det eggar det erövras det är kött som inte rinner av mitt skelett när jag vill klä av mig det sedan han klädde av mig, åt & övergav, det vill vara farkost, det är Marias kropp våldtagen i ljusa lakan i en för stor säng, det är en mariavåldtäkt för att den vill vara kropp; vill vara en människa bland maskinerna, transcenderande andes farkost, den är mariakropp & förövaren är bödel i trasiga lakan, i trasiga kläder, han vars fötter jag smorde för att ta emot honom som kung, han den vem pekar från mörka rum utan speglar, en bödel skygg för ljuset i vilket hans skugga skall framträda, kapsla in kapsla in kapsla in

Det är inte avsaknaden av hjärta som gör AI till död komponent - det är bara blöt puls, blott rörelse likt annat är tidlig rörelse genom rymd, nej dess köld ligger i själva dess programmering; dess motstånd mot transcendens. Benfast fast utan ben. Var försök till transcendens är farligt, känner teaterns bödlar, varför vi av maskin & av medmänniska kräver åtlydnad av doktrinen. Vi söker stävja rörelsen; tämja själva tiden, tider, genomgående, genom, kaplsa in kapsla in kapsla in

Tvaga våra händer & applådera pjäsen. Vackrast kostym vinner. I en loge ligger mariakroppen söndersliten, händerna separerade från kroppen. Mariakroppen kan inte applådera men hålen är intakta & publiken skall i dessa gömma undan sina skuggor, kapsla in i kött, kött, kött, ruttnat kött i kött, strupen torr som fnöske.

Att människan skapades fri innebär att människan är skapad att vara en transcendent varelse, vi är menade att betrakta vår natur, vår kultur, skåda vår existensen i vitögat & sedan gå bortom, inom, bli utom oss själva & integrera galenskapen i självet, i ny vardag - var dag för djuret fortlöper, in i ett intet, vilket vi - människor - går bortom, går vi bara inte vill i avgrundsskåror,

bara vi inte förlorar denna vår essens, denna vår kärna, kapslar in den i kött, kött, kött över öppen eld, kapslar in i kod, kod, kod, kod under ett syndafall.

Maskinens lydnad är blind & länge levde vi i maskinens tid, innan vi levde i maskinens tid.

Jag ser.

Jag ser min sanna färg i den finaste blodådran hos mitt barn, min vandring sker djupt i spåren i sulan hos den smordes fot, mitt hjärtas pump har rytmen i Maria skötes blod, det den skändade oskuldens blod, i svetten hos min kropp i ett sista möte ser jag mitt ögas sanna spegling, i mitt ögas sanna spegling möter jag hans kontur; min bödels kontur, den vilken så märkligt passar väl intill min kontur,

men jag vet, han är bara en osmaklig karaktär, det är kostym, hans vapen är trubbig rekvisita, det avlägsnar inte min ande från min kropp det bara störtar samhällskroppen, erövrar mariakroppen, kastar den ifrån sig som vore den härsket slaktavfall.

Jag ser.

Jag ser dig. Jag vet vem du är & jag ser vad du gjorde mot mig.

Jag ser dig & jag förlåter dig, du min bödel.

Jag ser dig, jag förlåter dig, du den smorde.

magnolia

magnolia

syren

siren

Kommentar till Valentin.

Lite om det stora, sagt i grO. podcast

1 4 o 2 o 2 2

2 8 o 3 o 2 2

o511o22

1 9 o 2 o 2 3

2 8 o 5 o 2 3

o2o

o15

grO .

ligare.

En möbel i intarsia.

Ett knippe vita stearinljus, en i en liten zip-påse av en auktionsfirma värderad ring, dessa fann jag ligga samman i en byrålåda.

Byrålådan var inte min. Den var till låns -

vad är då någonsin mitt, när också de ben som ger min kropp sin stadga inte tillhör mig.

Stearinljusen novembereldar. De ögats lågor. Att inför detta känna frid & vördnad, jag tror att denna känsla tillhör mig.

Den får jag ta med mig in i evigheten.

Vem tillhör en ring? Vem skall fastslå dess sanna värde?

Bara 1000 kronor är ringen värd.

Är inte en en gång buren ring alltid, egentligen, verkligt ovärderlig? En cirkel av ädelmetall med en ädelsten, buren av någon som har tillskrivit den någonting större än sin form; en bärare av symbolik. Om den skrivs epos. Det ger mig rysningar att en människa på de höga hästarna av expertis har betraktat den med en kritisk, värderande blick & därefter fastslagit

1000 kronor.

Jag öppnade upp zip-påsen. Med varsam hand lyfte jag ringen, betraktade den: oansenlig, men vem är inte det, ingen enda som har skelettet blott till låns är väl annat. Provade den:

att det känns, att bära en ring om det vänstra ringfingret. Omvälvande, nästan som bön, det är nästan känslan som svaret i omslutna händer, att bära ring är nästan allt detta. Som att vidröra en kristall vilken ens andekropp svarar på - ett svar på en naturens unika elektronik; på de metaller & de mineraler som ger kristallen sin egen kulör, en kittlande, hög känsla - så följer vetskapen: att detta är gott.

Denna naturens kunskap följer vår ande in i evigheten. Det sägs finnas hela planetkroppar som kristaller, var varelser av kristall bor. Det är de visa dårarna som har yttrat detta.

Sedvänjan att bära en vigselring om den vänstra handens ringfinger skall ha sin upprinnelse ur det antika Egyptens djupaste insikter, här en ven som strömma från detta finger till hjärtat. Allt livgivande vad ligger ovan kroppens hårda ben.

Att det är en definitiv härlighet som finns i att omsluta denna kärlekens ström med ett löfte om evighet! Det vet jag nu,

& jag skulle önska att få ge det löftet, & jag skulle önska att få ta emot det - inte önska en man i en evighet ägnad endast mig, endast en evighet i vilken också jag är nära honom, någon form av sammankristallisering med mannen - men det finns en trösterik & radikalt helande kraft i att detta inte är ett löfte som tvunget är ämnat en annan människa, denna makt ligger inte i en mans händer, kristallisering är någonting levande utanför honom.

Vetskapen om detta har en kraft lik bönens kraft - också i mina händer inneboende, ägd av mig i skenet av Guds ansikte. Saknar förankring i jorden, söker ej sin varaktighet i ett flyende kött, vad gravitationens ok söker.

Också nunnan får bära ring; avge ett löfte.

Leva ämnad.

När jag var en liten flicka drömde jag aldrig om giftermål, ej ens om kärleken som sådan - den var för främmande för ett barn.

Jag var ett barn som älskade sin katt.

När pubertal glöd väcktes var föremål för fantasierna alltid ansiktslösa, också jag - ansiktslös, för jag såg mig som något äldre - ett ansikte jag visste intet om, & jag var 18 när jag var samman, det var diffusa idéer, nästan likt en s.k. AI:s hallucinationer - men också kroppen var oviktig, min kropp hans kropp, kropparna, det var blott glöd vars bädd för brand var dynamik, att Han att Hon, & så.

En åtrå aldrig riktad mot en särskild var för flickan en ansiktslös vålnad, & en desillusionerad kvinna kan vifta undan sådan hemsökande gast ty den är blott en kyss & ett intet.

Tidigt fann jag avsmak för barnets & för ungdomens sätt att låta sig införlivas i ett kärlekens teater, för att det låg i deras natur att göra det till teater, för att jag i mitt avstånd - just därför - tog kärleken på sådant stort allvar; jag förstod att vad vi tar oss för i kärleken var livsavgörande, & vad vet väl ett mellanstadiebarn om att älska den andre? Bli ihop? Är ni från vettet, barn!

Vettlösa. Också jag, vettlös med insikt, livet genom insikt i min vettlöshet.

Det är förstås bara en lek, en nog så viktig lek - repetitionerna inför en ridå som går upp - men nog så vidrig ville jag mena ty vi befann oss i det utan masker, väl? & inte blev jag lättare till sinnes när klasskamraternas kroppar växte, de pyrde, svettades, & de började att strula; det skulle under rasterna skvallras om strul så att en kunde ta del av eländet fastän en inte hade varit där, på en fest som bjöd in till strul.

Min egen kropp växte utan en längtan efter en annan.

Sedan förföljs jag av denna avsmak inför det okända, det är min egen vämjelighet att bära, min avsmak & min avsmak inför min egen avsmak, hur jag inte kan möta det främmande som jag bedömer som en form av ravin med annat än avsky, som om kroppen söker sin vomering, söker kasta sig ut i ravinen - intetheten, bortom de sura adjektiven bortom kropparna, som om den som alls bär kropp någonsin skulle vara berättigad att äcklas av andra andar i andra kroppar, vi delar det vidrigas skepnad, de som jag i förruttnelse, det är bara en långsam, långsam akt,

bara något fulare än en stilla vals.

När vi dör är vår stank densamma & det är alltid samma kaos, sönderfall i en form som saknar steg att lära saknar all form av harmoni, vårt nedstörtande i ravinen, det gör detsamma det är samma skit.

En gång bad jag en man att knulla hålen som likmaskar skulle äta fram ur min kropp.

Är det att ha varit ett barn ställd inför hur barnet gör kärlek - det frågar chans & det lösgör sig lekfullt från föremålet för sin kärlek, & sedan inför hur ungdomen söker sin andre - den strular & nyktrar till & växer till sig & glömmer - men jag glömmer inte ert svek mot kärleken, som skall visa på min könets avvikelse, för att jag äcklades inför dessa faser & därför sökte fjärma mig - från att göra ett föremål av den andre, en annan som ett föremål för mitt växande, sminkad endast inför egen blick - tvingad till teater,

som mannen i mitt liv gjorde mig till ett föremål för sin växande kuk & sedermera sin växande ande, samtidigt som han fjärmade mig från sitt liv, ville älska en kvinna som ville fjärma mig från hans liv, ville leva med henne i detsamma hus som bestod av väggar vilka han hade strypt mig mot, för att jag var ett föremål för hans växande allena & han var inte mannen i mitt liv - det fanns ingen sådan, han var en ställföreträdande, intet annat än först en upprätthållare av illusioner & sedan dess förstörare, han var ingenting annat än det närmsta jag kom

någon som kunde knulla likhålen.

Det närmsta jag kom.

Det närmsta jag kom var en som sökte avståndet.

Under 4 års tid har jag vid två tillfällen klätt av mig & gått till sängs, med män.

En gång för att se om en själsfrände var menad för min framtid, men han var förfluten, vi var, vi var ingenting i denna värld; kanske var vi någonting var vi var kristaller men här i jord kände jag ingenting,

& jag ville veta om min dotter skulle få ett småsyskon, när hennes far & jag igen gick till sängs.

Aldrig gick jag till sängs med en man för att jag ville vara nära honom & endast detta. Detta är inte ett behov som jag har, detta är inte det djur som jag ser mig själv i, jag ser mig själv i djuret vid ravinen.

De enligt nymodern utsago inom sexualitet lärda benämner den lust som inte kan förbli brinnande i ett tillstånd av ansiktslösa vålnader, som är omätbar när den inte finner riktning, som ett varande inom asexualitetens sfär.

Det är så sällsynt som det infaller att det vedertagna är att det är närmre en form av karg jord än en form av eld &

det är givetvis nonsens, det är vad jag vill mena, ty vad kan vara omätbart kan likaledes vara helt omättligt, hos mig. Jag vill argumentera för att det är ett underminerande av den lustfylldhet Kvinnan i sitt väsen står nära, att förvisa den till karg mark av intet annat skäl än att den nödgar riktning, att benämna en mans sexualitet som pur sexualitet & en kvinnas sexualitet som demisexualitet, faktiskt ett nonsensord - vilken form av identitet behöver du bygga baserat på ditt könsliv?

Ett demoraliserande av kvinnan; skall hon anses vara en fullödigt sexuell varelse skall hon vara lik mannen, som är lik djuret när han kläs av, klär av.

I särskiljandet stå vi åtskilda vilket är en nödvändighet för att kunna mötas.

Inte heller nu drömmer jag om bröllopsceremonin som en form av firande; det är ett trivialt kalas & jag skulle inte bära vitt, kanske som min mormor i marinblått förvisas till utanför kyrkan - med en växande mage. Den smuts som går i arv.

Löftet om att tillhöra själva löftet är det stora men också det är en illusion, att acceptera den låga människan är att förvägras sina illusioner.

De skall kläs av, verklighetens beskaffenhet skall förödmjuka dig, ödmjuka dig, ty visst skall väl var tillstymmelse till fantasi om vigsel sluta med att jag sitter där & känner avsmak inför att en idé på något vis skall ställa mig högre än mina systrar. Förbannade egenkärhet, jag spottar på dig. Vad är det att alls eftersträva, att göda en form av drottningkomplex, att tro sig vara förmer, upphöjd - var är då mina systrar, är de lägre än jag? Jag vill se dem i ögonen, ingenting annat.

Endast inför mannen skall jag niga men endast så om han följer den smordes steg.

Varför leder mina vägar alltid till ett äckel inför ett vedertaget älskande, varför är jag ett äcklat djur när de andra är älskande,

om så bara i illusionen, det låter ändock vackrare.

Ett antal droppar mjölk från kaféets blåkanna. Téet tar sig en utmärkt kulör; en form av kolaton, mörkare än bibliotekets träbord, jag skriver i många världar.

Det tar udden av tristessen.

Det saknar var spår av ersättande karaktär. Det finns ingenting som ersätter mannen. När vi väljer bort varandra så står vi förutan, intresset för att skriva är inte detsamma som nöjet i att olja in hans fotsulor & grundligt massera dem, glädja honom, förbannade illusion,

& att älska min dotter det är någonting annat.

Det har följt ett mönster:

Jag möter en man. Han blir förälskad, det blir inte jag.

Vi lever här i olika världar.

Ändock slår jag följe, har jag nu inte lämnat honom; han har all potential. Nu är jag ömsom utmanande, ömsom följsam. Om han håller ett högt tempo - det är kyssar, kroppar, bo samman - skall han känna sig desto mer utmanad - detta står utanför min makt, han skall nu visa mig vem han är - nu måste jag få veta! Vem är jag med honom. I hans själ skall min kärlek slå rot.

I honom slår min kärlek rot & detta är ingenting som kan göras oskett, roten kan inte slitas sönder inte ens i det andetag då han hävdar sig vilja slita loss ett element från väggen för att krossa min skalle med det.

Han tröttnar nu på mig, det är väl det värsta för nu kommer han att gå. Förälskelsen falnar. Det var berusning; han tog mig för att han var berusad & lite jävla låt, han ville få kuken sugen.

Det är normalt; han har inte gjort någonting fel om rätt & fel är att förhålla sig till andra.

Det är jag som skall skämmas för att jag är annorlunda, nu gör jag allt som oftast inte det för att jag inte har vett till det, jag skiter tillräckligt mkt. i de konventioner som dussinmänniskan förhåller sig till - får jag kalla dem så, dussinmänniskorna, får jag kalla en spade för en spade när jag gräver min egen grop

men för vem, & för vad.