Poem skrivet på volley, en fredags eftermiddag i sena mars.
Floden
flödar var den flöda skall, den känner väl sin bana
elliptisk kring en fallen tall dess rörelse
i fas med tiden, av gammal vana
och fågeln följer vindens flykt, den känner väl sitt nästes verk
den återvänder till sitt bo
den styrs av instinkt blott
av tro
Att livet är vad livets mening ge, är en sanning - i sig elliptisk, lika
den kretsar kring de döda ben som maldes ned i maten
den gav vårt bröd dess onda smak, vi svalde det - och faten
med hull och hår tar vi oss an vår frodiga natur
en köttslig massa, vi är vi svälla
ut, likt rhododenronblomningen mot kyrkogårdens tysta myr
Mänskligheten, ett rop
ut i mörka rymden
ett rop som följer Jordens rytm, elliptisk till sin form
på flodens ö vi söka frukt
vi möta där
vår orm
I mötet skyggar människans hand, vår kropp
ja, själva själen
den rusa ut från skitig holme, bark, svett, ett
blodigt bett
i hälen
vi ropa ut vår våndas färg och fågeln den bär med den
ovan oss planteras den, ett litet ägg i skyn helt blå
vem suger såret rent hos människan, vem smorde foten då
I mörkret
där på stranden står
gestalten som för med sig
ett ljus, en bländande kontur
helt världsligt ty
på jorden känna det ellipsens fysiska struktur
Till biten man till dennes ben
gestalt ta tre steg fram
han är
en man
hans hand vill väl, och ren den är
han vandra i mandorla
och omkring honom, omkring dem
den ändlösa rörelsens flod den
porla.