Under juni månad har det i ett blomstrande Vaxholm blåsts upp en & annan ballong.
Den 3:e juni infaller traditionsenligt skärgårdsbåtens dag, kallad Vaxholms nationaldag. Under aftonen besmyckar en ångbåtskortege det blå, men denna har min dotter & jag än ej sett då kortegetimmen är något sen för den som är liten & inte bosatt på Vaxö, huvudön var allt ståhej ske i ett os av brända mandlar.
Att finna sig i ett festvimmel, med många bekanta ansikten att utbyta ett par ord med, bland flaggningar & eleganta träbåtar förtöjda vid Vaxholms kajer, är ändock någonting -
/ Skärgårdsbåtens dag, Vaxholm /
& vi kunde gott nog gotta oss åt den tidiga festiviteten!
Mitt barn & jag besökte galleri Roddarhuset var konstnären Gustaf Helin inför publik - det är djärvt - målade skärgårdsbåtar.
Det var vid Reduttens RINDÖ VÅRSALONG, ‘25 som jag först fick upp ögonen för Gustafs konst; familjära motivval, fenomenala skildringar av ljus, skugga - allt i en jazzig dans med pensel & palett.
Även Eleonor Haking, hans kärlek, är en utmärkt konstnärinna vem med ett tidlöst öga i en modern era målar enligt Carl Larssons anda.
Ett kraftpar!
Tillsammans har de en ljushyllt dotter varför jag jag med ett lätt kisande öga kan se mitt eget barn i deras konst, i vilken den förunderliga känsla det är att vara nära ett barn i många verk finstämt uttrycks. En verklig konstnärsfamilj, här i vårt Vaxholm.
/ fotografi av ‘Oxytocin’, Gustaf Helin, på Roddarhuset; ‘Oxytocin’ ställdes även ut vid Liljevalchs vårsalong i år, våren 2o26 /
/ Gustafs båtpalett /
I egen vrå består min konstnärsfamilj av bara mig & min dotter, men vi är en liten konstnärsfamilj då Elsa Maria är otrolig i sitt skapande; hon är mer än bortom den nivå var jag vid så unga år fann mig vara. Hennes konst har en högre komplexitet & hon har en djupare insikt inom abstraktion.
Mina egna verk förhöll sig då främst till ett berättande; så snart jag kunde skriva, så kom jag att föredra just textformatet - & än, än mer än vad jag ser fram emot min nästa målning så tycker jag att det skall bli ett givande arbete att en dag få berätta mer om Gustaf & Eleonors konstnärsfamilj, i skrivandeform.
Detta är en punkt på min agenda år 2o26. Kanske sitter jag sedan ned på Boulangerie då jag sätter dess punkt.
/ ateljé Montessori, vernissage vid förskolekalaset i juni; även då ballonger /
Under invigningen av den nyrenoverade Västerhamnen (vår hamn; var gula färjan till Rindö far), den 13:e juni, var vi med genom det fullständiga firandet - om än utan kortege, men med tal, trumpettrudelutt & ett klippt, blågult band följt av barnens huvudnummer: en clownaktigt trollkarl! Barnen stod med bjudna popcornsstrutar i hand & tjöt av skratt.
Också en del pengar från skattepungen var bortrollade; magi!
Att misstänkt fiffel kring upphandlingen av byggnadsentrepenaden kom fram i ljuset i lagom tid efter att måsarna hade norpat de sista smulorna av popcorn & de vana parkbänkssittarna hade hunnit värma upp de nya, i engelskt rött målade, bänkarna, blev det dråpliga clownfall som kom att sätta tonen för den ridå som gick ned över nya Västerhamnen. Tyvärr.
Det är dock inte någonting som förtar barnens upplevelse av magi, & av ett deltagande i ett stycke historia. Det är de vuxnas grämelse & därefter en arvssynd att efterlämna.
/ Västerhamnens invigning, Vaxholm /
Men, kunde detta fusk för 60 miljoner kronor ha varit en väl förborgad hemlighet? Påminde inte detta om sådant som stammisarna, en mångmannad grupp pensionerade herrar, över några kaffe på Boulangerie skvallrade om om förmiddagarna för en nog så god tid sedan; extrema konsultarvoden kontra ett slarvigt utförande av arbetet.
Intet nytt under västan sol över kaffedopp i vår västra hamn; vad fan får vi för pengarna?
Nå, detta är någonting som jag inte brinner för att berätta något mer om, inte i skrivandeform inte i någon form; möjligtvis i form av en svordom över en kopp i en norrbottnisk sommarstuga, eller när jag slänger käft med stammisarna på Boulangerie någon gång i höst då turisterna har givit utrymme & jag åter slår mig ned i ett hörn för att arbeta med skrivandet.
Hur ett historiskt vingslag känns i bröstkorgen är dock vad jag främst skall bära med mig av invigningen av Västerhamnen; detta, & hur denna känsla känns särskilt kittlande då du uppelever det tillsammans med ditt barn, som du vet skall leva bortom din tid likt denna hamn skall leva långt in i barnbarnens tid.
Det är hisnande.
Denna renovering är byggd för att vara i 120 år - skall nu inte också fiffiga KAJBERÄKNINGAR lägga än mer sordin på stämningen.
När arbetarna åter bryter upp marken skall alla vi som har närvarat vara korsögda & nedlagda (nå, med förbehåll för de medicinska mirakel dagens barn kan komma att erfara - samt när de som åskådare inför sitt yngre jag träder in i en artificiell pixeldröm att beskåda, & att interagera med).
Att jubla inför magin.
Jag tänker, att fastän min dotters liv har varat i bara ett par ögonblick så har hon rört sig över de nu försvunna gamla plankorna, i bar fot & också i blanka skor med rosett har hon med sin hand i min dansat fram.
Hon har rullat min barndoms rosa dockvagn över vad som nu ej finns, vad som är förändrat, vad som en gång har funnits & som hon också har burits fram över förr, i en tid än så liten så, så att hennes fötter ej hade vidrört vår Västerhamn.
Den hamn våra kroppar kände då finns inte mer.
Det är passage.
/ senaugusti 2o24 /
/ den gamla Västerhamnen /