/ o25 Lule Sandö /
Kring hårda kobbar omgivande vårt slanka land jäser höjder av sand, oberoende av latitud lyser solen över dessas salta rundnader.
Det var i år 6 år sedan jag en första gång besökte en Sandö; den i den norrbottniska skärgården belägna Sandön: SILENE UNIFLORA, o2OO63O.
Jag bar rosa vichy & min mage var ett platt fat för ett päron.
I fjol bar jag blå vichy, & ett solblondt barn på min höft.
Detta år, en vår under vilken Uranus skiftar från Taurus, bar jag ylle, siden & bomull i lager. All sommarvichy låg hemma i skåp.
Under min födelsedags maj gästade jag jungfruligt Sandhamn på Sandön i stockholms yttre skärgård, i sällskap med en del av min familj. Vi beredde oss Pinocchiotårta uppdukad med en hissad liten träflagga, på det långsmala passagerarbordet på M/S Söderarm.
Över sanddyner & öar skina blek sol, för är den osedd så ger vi oss inte ut till havs - är syftet inte någonting vardagligt, det vill säga, så som att söka sitt var dags bo.
Den gång jag en första gång besökte en liten Edö, en nära på - men bara nära på - obebodd ö invid Ljusterö, stormade det av snö. Små svarta Dexter-kor stod välkomnande på vit mark. Det kändes självklart & lätt att flytta in till torpet i mörkträ.
Ägarna hade svarat på mitt brev.
Om våren på Edö, en tid samt ett torp under & i vilken min dotter lärde sig att gå, sade jag sedan en trist avflytt att ö-livet i torpet aldrig hade känts svårt.
Varannan vecka reste jag in till bekanta Vaxholm för att handla, mejerierna frös jag in om än att det väl knappt var nödvändigt då fräschören kan förvåna en.
I torpet fanns ej maskiner, annat än en elektrisk spis, men det var modernt; elektricitet fanns, ju.
Jag tvättade i emaljbalja & sov under tung ull.
Dessvärre fanns där även 3 x fler möbler än vad gott är, & kartonger i ett antal fullt tillräckligt för att bringa en hel punschveranda i mörker under tiden för körsbärsblomstren. De blekta konstväxter som jag stuvade för att bereda utrymme för äkta sådd, dök som genom svart magi åter upp på blecken, var jag någon gång inte hemma.
Som boende i torpet saknade jag helt egen kontroll över mitt hem.
Så kunde man inte bo - för att inte tala om den rostande , vassa gårdsbråten.
Hemmens bråte är i vår övergödda tid en drömmarnas dräpare.
Nog om det. Själva livet var ändock vackert.
Edös koncentrerade tillvaro kan jag sakna.
Veden, emaljbaljan, att invänta kollektivtrafiksbåten med blicken ut mot bara blått, med de vita bländande linjerna.
Samtidigt så är mina intressen i vanlig ordning i konflikt med varandra; det är ingenting för mig unikt, människan vill lägga all sorts värld under sina fötter;
asfalten på vilken klackarna klicketiklackar sin trummande elegans i takt med den paraderande högvaktens blåsinstrument, en musicerande promenad genom stan i färd mot kulturella evenemang;
likväl, de dammiga grusvägar vilka finns för rötter & fötter & möjligtvis även cyklar, de vilka inbjuder till närvaro i ett nu, ett nästan alldeles tyst nu,
när min familj & jag hade strosat genom Sandhamn by & nått klippbadet Fläskberget, var där nästan helt tyst.
Min dotter blev barfota, hon lekte med familjens lilla vallhund; givetvis älskar man ett djur för att annat än att älska alla djur är alldeles omöjligt, men med sin framfusighet & smutsiga doft är hundar inte någon storfavorit - men i den stunden sved det icke i mitt inre öga att se mitt barn & jag leva ett högst närvarande vardagsliv i Sandhamn, i vilket min flicka kunde få en valp - men sedan tänkte jag på veterinärkostnader, skolgång & bisarra sociala ö-klimat,
men sedan höll jag den sköraste, skiraste skära lilla snäcka - som lock & skål - i min hand.
Den var så skör som tystnaden.
Den var för skör för att bära med mig hem. Jag lade den ned, invid ett mycket ungt träd. Mina fantasier lade jag ned, som fröer i sandhaltig jord.
Vi reste hem.
Mitt barn vet ingenting om hur sköra snäckor kan vara; hon samlade som ett fång, av små snäckor & tunna små musslor, varpå jag gjorde mitt bästa för att linda in dem i mjukt papper & sedan leva på hoppet när de packades ned i min trånga axelremsväska,
& reste hem, men jag glömde av att packa upp, & de följde med; vi - & de små snäckorna - besökte en gymnastikuppvisning, ett teateruppspel, Millesgården & Rosendals trädgård, & det var kultur & design & nylon & ambition, & Diana Orvings Himlakroppar som sade någonting unikt om kulturen som en form av natur, i vilken de svävande konstmolnen i linnyans hade tagit sin form av varsam hand
men jag förnam hur de hade tagit sin skepnad som rent fysiologiska fenomen som uppstår när ljuset möter Carl Milles vita skulpturer, som om de bär inte bara regnbågens vågpotential utan likväl själva skapandets potential att ta form,
& det var Aalto & perenner & hallonsoda från Törst & hallongrottor från kaféerna; två små & en stor,
men min dotter hon frågar mig vad som gör att mormors hallongrottor är godare än alla andra hallongrottor; mormors hallongrottor, som görs i ett hemmakök, må så vara på Rindö el. Edö el. Sandö el. i en 1950-talslägenhet i centrala Boden, med ett träsk som det enda nära stora blå, & på trasmattan i köket ligger en liten vallhund, då lugn men som också stinker & hoppar & slickar & som är alldeles underbar - för ett litet barn som inga klackskor har,
jo, men jag glömde ju, i födelsedagspresent fick barnet mitt ett par miniklackar i guld & med rosett, men hon fick dem av någon som bor i ett timrat, enkelt 1700-talshus i en dalaskog; så givetvis är de trasiga & kan inte spännas ordentligt. De kan inte bäras.
Ur mina ballerinaskor tömde jag grus, när jag på olika stenar & bänkar i Sandhamn slog mig ned.
Här skall man inga skor ha, tänkte jag, & så spände jag mina på, ändå.
/ o26 Sthlm Sandö /
/ Ateljé, Millesgården /