B.B.
Denna vinter dog Brigitte Anne-Marie Bardot, *1934 - †28:e december 2025. Vila i frid.
Den 2:a januari för 2 år sedan inleddes skapandet av denna post - vars arbetsnamn var Evergreen - sedan jag hade sett den franska serien ‘Bardot’, 2o23, (av Christopher Thompson & Danielè Thompson, med Julia de Nunez), om den franska 1900-talsaktrisen.
Det är en välgjord serie, & det är bara så att Bardot som fenomen & populärikon får en människas hjärta att klappa hett, för att vi är människor så som människor är skapta; för det rara anletet men också mycket för hur hon förde sig i sin chosefri St. Tropez-stil. Hon blev till en karaktär nästan som en arketyp, & i detta arketypiska tillstånd kom hon att tillhöra alla - så även mig.
Jag har ej läst hennes memoarer vilket gör att jag blott har den ytligaste av förståelse för henne som människa & själ, & det kan i sammanhanget te sig fräckt att ta sig ton (men skulle hon inte tycka om det, B.B, min fräckhet?
Det vill sägas, att i serien porträtteras hon - ypperligt, av den likaledes slående sensuella de Nunez - som om, månne sedan eventuell emotionell harm i sin tidiga barndom, juvenilt självcentrerad i plötsliga, sexuella affärer samt i synnerhet i kölden inför sitt eget barn, men även som ett barn som står inför sina föräldrar.
Kanske var hon bara något av ett djur. Otämjd.
I NYMFHYMN, 2o16, beskrev jag - inspirerad av föregångare - den sensuella kvinnan som ett naturens barn, men också som en distraktion då denna syn på det vilda köttet - el. honungen - som en siren präglade mitt liv; att tråna efter en rendez-vous med en man vem fann olika mer eller mindre bisarra anledningar till att inte möta mig igen, fastän vår enda natt var eld, väl, Mathias.
Unik, sensuell & energiskt djärv både förr & intill döden med patos för de utsatta - för inför mänsklighetens nycker oskyldiga djur, men även det franska samt europeiska folken utsatta för etniskt & kulturellt undanträngande inom sina länder - det fanns hos Brigitte Bardot mycket att älska, men hon framstod inte i detta ungdomsporträtt som inom det privata varande just älskvärd.
Kan hända är det heller inte var människas väg att vandra, en behaglighetens stig - den kan vara nog så vass under truliga läppars barfotafötter, & i & med att hon inte kunde rädas andras idé om henne som person kunde hon också anamma en öppet besvärlig & reaktionär attityd, likväl som hon i sin ungdoms dagar sågs vara något mer vilt, i ett halvt ostyrigt halvt planerat blondt hår, barfota skridandes fram - hungrig på värld.
Detta bär månne inte kontradiktion; Bardots punk uttrycktes i relation till sin tid & till hennes vandringsfas.
Att posten gavs arbetstiteln Evergreen visar dock på dess initiala riktning, om än att det vore en smädelse att inte skriva något av en runa över en bortgången popikon som har inspirerat mig till att inte förlora sikte från ett mig givet härligt vildsvall likväl som en i bälte vältämjd midja, men evergreen -
en färg. Färg som inspiration. Nyansen som en röst.
Jag skapade ett utkast för att jag hade blivit begeistrad av den porträtterade katolska paletten - i en skala & stil buren innan Bardot bröt sig fri från sin katolska fostran.
En färgskala innan de blekta lockarna. Innan vichy
Särskilt i kombination med burgundy el. vinröd är evergreen, även bottle green & oxfordgrön, men inte mörkgrön, nej detta kan inte sägas då detta inte säger någonting om ett nattens hav,ett nyansens nav, en stark färg - & då än mer så till en cendréblond el. brunett - vilket Brigitte Bardot var naturligt, ju - än till en blondin (men då är vichy i sanning som självaste rosen på prinsesstårtan).
Julia de Nunez / Bardot - evergreen, burgundy.
Om vi blandar gult och blått, vilka vi anser vara de första och enklaste färgerna, så uppstår den färg vi kallar grönt. Men vi förutsätter då att vi använt blått och gult innan någon stegring inträtt.
Vårt öga finner en real tillfredsställelse i denna gröna färg. Om de båda moderfärgerna håller exakt jämvikt i blandningen, så att man inte märker den ena mer än den andra, så vilar ögat helt och sinnet på denna blandning som på ett obeblandat helt. Man vill inte komma längre och man kan inte komma längre.
/Johann Wolfgang von Goethe, Goethes färglära / Pehr Sällström
Evergreen är en grön nyans vilken aldrig kan ge ögat & sinnet den ro som en till synes oblandad grön här sägs kunna ge, enligt den gode Goethe.
Den avkräver av dig att bli sedd & dess uttryck är regalt. Den söker sig till ett marint mörker, likväl som dess utsökta giftermål burgundy är röd med en lutning åt marint.
I denna det marinas hägring i horisonten kan de båda färgnyanserna sammanflätas & förhöjas, gärna i en veckad midikjol något skrynklig sedan till knä sänkt till sky höjd i bön.
/Blått/ Denna färg gör ett underbart och nästan outsägligt intryck på ögat. Den är som färg en energi, men den står på den negativa sidan och är i sitt renaste tillstånd liksom ett lockande intet. I anblicken av blått ligger något motsägelsefullt av eggelse och ro.
