KALL, KÅT & HELT UTAN KÄRLEK
Denna moderna filmatisering ville jag verkligen se.
Det räcker att veta att jag älskar tragiska kärlekshistorier var lidandet når sin upplösning först i dödstranscendensen.
Men detta är inte en kärlekshistoria.
De tu turturduvorna är för gamla för att spela ut denna passion. Att se en - om än vacker, mer än vacker - medelålders Margot Robbie göra entré som Catherine är pinsamt, då hon gör det med barnsliga manér, att sedan se Jacob Elordis Heathcliff masa sig upp ur halmen som en överårig pojke i sin mammas källare gör det etter värre, men detta ger vår tids Wuthering Heights en särskild svärta & detta i takt med sin tid;
i deras för var dag allt mer fint fårade ansikten syns deras desperation & de störda val som de har gjort, som har slösat deras dyrbara tid här på Jorden.
Det är en historia om två arma barn som är nästan som syskon men utan det välsignande blodsband som förhindrar att de sedan det sexuella uppvaknandet gör köttsligt våld på sin sammanlänkning; de är två komplext traumatiserade människor vilka saknar förmåga att spegla sig i andra - de ser sig själva endast i den andre, den som har levt i samma värld & under samma våld, under samma tak i Wuthering Heights - om än, att gatubarnet Heathcliff levde på ett golv & den borne unga damen Catherine i en bekväm bädd, på behörigt avstånd från varandra - men inte från misärens realitet.
De som verkligen något sånär hedrar den sanna kärleken i detta den Engelska landsbygdens hedlandskap, är de som genom historien bär huvudet - nå, jag kan vara generös - högt: den tålmodige maken Edgar (Shasad Latif) samt husan Nelly (Hong Chau), vem i sitt noggranna omhändertagande av Catherine söker vårda själva själen hos sin mästarinna, genom varsamt, nästan stoiskt beskydd - om än, att hon i sin varsamhet räds den sanning som kan vara nödvändig för katarsis - eller räddning.
Hon kan också hatas, & vägen till Helvetet..
..går genom biograf Capitols salongskorridorer, tycker somliga av de som har sett denna version signerad Emerald Fennel.
Detta är den första av hennes filmer som jag har sett. Detta är även den första filmatiseringen av Wuthering Heights, som jag har sett. Inte heller har jag läst Emily Brontës, *1818 - †1848, roman, publicerad i november 1847. Ett bra val av månad.
Fram tills Valentin anno 2o26 var Kate Bush tolkning, 1977, min enda erfarenhet av denna pärla, som jag dock gärna vill läsa & länge har önskat så; men jag dras så lätt till hyllorna för dikt & för teologi vid visit av biblioteket
men jag lockas även ned till golvet, el. om det är så att en bara dras dit av någon form av tyngd - som en erotikens tyngdlag, el. en tung, tung metallkedja - tillsammans med Catherine & Isabella, långt bort från några bokhyllor om någonting alls, helt nära smutsen & hålen i bräderna, varför detta var en ohyggligt sexig resa -
bara för att detta är dess form.
Då tilltalas jag inte ens av den svartögde antihjälten Heathcliff, men jag accepterar honom då hans röst är mörk & karaktären finner sig bekväm med att umgås med sin skugga. Utan denna kännedom om sitt eget mörker är det svårt att vara annat än bortkommen i erotikens skugglandskap, det som rör sig bortom elden & som spelas ut i mörkret.
För bekväm, är han, i detta för att någonsin kunna existera i en kärlekshistoria med ett lyckligt slut - men nu var det visst ett tag sedan jag fastslog att denna film inte är en kärlekshistoria, om än att ett svart hjärta förvisso också, ändå, är ett hjärta.
Ett är klart: detta är en berättelse som oavsett tid & tolkning aldrig kan få ett lyckligt slut. Begreppet ‘misery porn’ når sin kulmen.
Det är helt i min smak, som en besk pralin i min ask av valentinkonfektyr.
Denna berättelse är kall, kåt & helt utan kärlek; nämnde jag.. kåt? & det är när de är kåta som skådespelarna Jacob Elordi & Margot Robbie presterar sina mest trovärdiga scener. Det är även främst i upptrappningen till denna lusts bävningar jag kan se att historien har ett rikt fång.
I P1 hörde jag en recenserande man beklaga Robbies amatörmässiga skådespeleri, där hon gör sin mun till ett O när hon är häpen - men mer än häpen är ju kvinnstackarn fruktansvärt, underkuvat kåt & jag ser henne spela ut symbolik, i en film som jag ser som en arketypernas uppvisning.
Här har det teatraliska & absurda ett hem, ty detta är likt drömmen inte av denna värld. Detta är ett kuriöst skådespel i vilket horan & madonnan, djuret & gentlemannen, spelas ut till fullo - & det är - hör & häpna - inte Cathy som är horan.. C är i limbo, där är smärtan som värst & det största lidandet skall vi alltid finna hos den s.k. hjältinnan.
Vi vet så väl att det är av den största vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, för att uppfatta världens fulla nyans. Det är när man inte kan göra detta som man hipsvips kastar ut barnet med badvattnet, eller sin rusade far med alkoholen, kanske - skall vi omskapa våra talesätt så djärvt så som Fennel omskapade Brontës arv.
I det fall som är Wuthering Heights, det cinematiska 2o26, så handlar det om att hålla två universum i huvudet, samtidigt.
Förutan, kan vi inte uppskatta att betrakta hur de som har tagit Fan i båten ror honom i land, & allt detta i Harlequin-esque paketering, av svällande dekolletage & en man vild av åtrå, i en flotte som flyter på tomma alkoholbuteljer i en vindpinad sjö av aldrig sinande kropps- & äggvätskor.
Jag ger detta verk tre av tre våta tro - vissna rosor.
Den tappade mig bitvis.
Den hade mått gott av att gräva desto mer, & varför inte någon gnutta värme; den vi har från svartsjuka är så sval, för att det oundvikligen slutar i ett antiklimax när man inte kan känna med karaktärerna vilkas komplexitet hade behövt utforskas - inte för att känna för; de behöver ej vara älskvärda, utan just för att känna med; jag hade önskat veta mer om vilka de var - vilka drömmar bar de på, vad längtade de efter & vad ville de tu få ut av livet - förutom att knulla, våldsamt & obehärskat.
Jag vill se den igen.
Genast.
Med denna publicering faller min text ERNAUX o25o722 bort från förstasidan varför jag påminner om dess existens, om någon kanhända vill läsa mer om destruktiv romans - för det vill du, väl?
