Tulpanerna vid teaterkvarteret i Vasastan har slagit ut - de var polkarandiga, som i hallon & citron. De kunde smaka, vore de gammeldagsknådade på bräda. Allt har nu slagit ut; vi är i grönlandssommar - klorofyll & hagel, en vinterns sista suckan innan ljuva maj tar över. Dessa randiga kulörer var omöjliga att gissa sig till, men det var mig till stor glädje att se.
En varm vår av överraskningar - varav hagel kan vara en av dem, & feber natten inför ens stora barnkalas kan vara en annan. Sån’t är livet, trallade en Anita & ett om pannan hett barn studsade en stor, cerise ballong till hennes visa.
En kylig vårvind skakade om mig, jag rörde mig bort från tulpanerna, höll min dotter i hand. En varm vår, nära henne. Hennes hand alltid varm i min. Tre kalasinbjudningar hade lämnats till andra barn i teaterklassen, ur hennes varma hand. Hennes varma, välkomnande hjärta.
Nu läser jag Maria Magdalena evangelium för en tredje gång; jag studerar, som skicket väl är, när facklitteratur idogt repeteras parallellt med att jag bläddrar fram till de i texten hänvisade bibelsidorna, märker ut små, små valpöron - små, biblioteksbok som det är (& det var jag som föreslog att köpa in den, att föreslå kan föreslås) vid fragment av apokryfer, lyssnar till ett antal väl utvalda, äldre Myter & Mysterier-samtalen - Eric Schüldt & Per Johansson - samt riktar rörelsen utåt; mina vänner bjuds in till processen, det är intellektuell fest, men så är jag ändock varse min kropp - vad skall jag då göra av den?
Vad gör jag när ingen man kan kan bära mitt huvud, förutom att skicka ut mina strömmar, ut ur mig, vad gör jag när ingen mig nära bär Kristus huvud.
Min förhoppning är att någon annan skall ha svaret.
Så är det när jag läser en bok för en tredje gång, men det kommer för mig att svaret inte kan finnas i en bok, men möjligtvis i kärnan hos ett hagelkorn. I kärnan i natur.
Det kan finnas i ett grepp; jag betalar för att äga Emerald Fennells WUTHERING HEIGHTS, en krona för var finger som förs in i en mun - kan det vara värt.
Svaret kan finnas i en kärna; den täta vibration som växer sig ur handflators möte, under fingrar sammantvinnade i bön.
Så låter jag Paul Linjamaas evangelieanalys vila, för handens rörelse, men den är i jord. Konstbordets tunga duk tvättas, hängs över balkongställningen, där skulle det göras utrymme för de gäster som menades besöka 5-årskalaset; det som fick vänta ty en varm, vit barnpanna under aprilljusa lockar.
Jag gnuggade mina dörrar men snart fanns där en ny, gräsligt stor fläck. Olja från en båt, kanske - jag vädrade in lukten. Någonting är det då som har förstört både min vita yllekjol & ett lakan, & sedan satt sig på min nygnuggade balkongdörr.
En väninna berättar om råden i en äldre husmorsbok; när lusten kommer över dig, kvinna, kan du tvätta hemmets alla dörrar till dess att den har runnit av dig, som vattnet rinner av gåsen - & jag som önskar tvärtom, sade jag, jag som tror att det är i lust jag vill vara; ville dessa damer inte detta, ville de inte ha 8 barn - 16 rosiga lena kinder i skrindan till julottan.
Nå, boken var nog mer modern då den nämnde DDT för malbekämpning i den egna garderoben. Månatligt.
Inte ett större antal barn än det vilket ryms i en bil, är den nya tidens devis. När jag var liten rymdes där tre; en stackare i mitten & självklart kunde vi vara desto fler om nöden krävde det, för det finns inte ett fastspänt barn som inte har plats i sin famn för en liten, för döden sårbar - men, idag med bakåtvända 7-åringar..
Det låter sig inte göras, vill vi minimera risken för nackskada med 20% - så vi decimerar antalet ungar med desto mer.
Min enda unge; 5 år, nu.
Min dotter sitter inte bakåtvänd; vi reser kollektivt. Som spädbarn var hon ett ospänt knyte i min famn, fast vid mitt bröst. Bussen rusade fram.
Båt är givetvis att föredra - oavsett situation; barn el. ej.
Barn el. ej.
Boken får vila, när jag ser Nunnan - 25 år i kloster. Martas - nu Syster Maria av Bebådelsen - mor fick 8 barn. Marta strålar, i mod, men det är nog hennes mor som jag avundas. 8 barn, det är en rikedom! Det vore fantastiskt, att vara så rik.
8 ospända men välammade spädbarn i bussar som rusar fram, framförda av chaufförer som missade SL:s omdaning till eco-driving; den som de slog på stora trumman med någon gång före 2o15.
Jag älskar ändock deras avspända attityd, de svarta chaufförerna.
Där hemma har de säkert en 7-8 barn.
Min egen farmor Annie fick 7 barn, med min far som den yngste i skaran. Dessvärre övergav fadern - häradsbetäckaren Harald - familjen, men det var en sedan tidigare känd ovana.
Att vara ensam med 7 barn, med en kropp som ger upp på en - ja, Annies sinnen svek; blindhet & dövhet följde - det är också ett liv. Det var min farmors liv.
Min far har aldrig sagt ett ont ord om sin mor.
Min farmor var så snäll & hon hade polkakuddar i en glasbonbonjär.
Jag minns att hon kunde se min siluett. Hon dog innan den växte sig hög.
Det skulle vara 8 barn med en närvarande far, om än att jag inte kan visualisera hur han byter en blöja - för detta är inte synen som jag har på en far, hans närvaro är en annan. Han vet inte i vilket skåp blöjorna förvaras.
En annan kan se det som en frånvaro, men de ögon jag har de är inte en annans. De är mina.
Sådant kan en inte beställa in, till sitt liv, här finns ingen meny & än mindre så servitörer. Jag har ett barn & när hennes far är i närheten stjäl han, men det är inte värre ställt med mina sinnen än att jag är närsynt, mina perfekta närsynta ögon med min helt egna blick.
Min dotter skall säkert kunna säga något ont ord om mig, under sitt liv. Det får hon gärna göra.
7 barn. 8 barn!
Också 1 barn är mig gott nog. Jag kan känna vad som är stor rikedom utan att sträva efter detta - jag kan berätta för min än unga dotter, att 8 barn är en stor rikedom; detta utan att själv bli desperat av begär & girighet, el. söka barn i någon knapphändig relation till en man.
Män har önskat ge mig fler barn men jag har inte önskat leva med dessa män - det gör mig inte blind för en vidare rikedom, men jag är trygg i att jag lever ett gott liv tillsammans med min dotter, utan en växande aversion för någon olämplig karl.
Olämpliga, det är de allra flesta, när jag ju dras med just min blick.
Men - fastän jag har en önskan om fler barn så klarar jag knappt av att uppbåda någon håg för att möta en man, med el. utan en växande familj i åtanke; ty jag är också öppen för utan, jag söker ett besjälat möte - inte just rikedom, när jag nu redan har munnen full av gull kysser jag bara barnahjässan invid mig vilken morgon som helst, under de år jag har levt med min skatt, min dotter.
I synnerhet den introverta människan, som är jag, kan behöva en källa till inspiration, någonting verksamt som fyrar av den energi som nödgas för att möta en främmande människa - att möta, om så bara i skrift - den nya tidens devis.
Jag ger av mig själv inom alla kontaktvägar, varför jag ofta inte kan nås alls - för allt kan jag inte alltid ge, inte utanför den direkta sfären, som inte räcker särskilt mkt. längre än till hjässan av gull.
Inspirationen kan ligga i ett grepp. Någonting utanför mig.
Som kräver sitt intrång i min sfär.
Inspirationen till denna energi har tidigare stammat ur illusioner, vilka i sin tur har eldat den sexuella potentialens amplifikation.
Inte någon av dessa illusioner existerar idag.
Det är en naïvitetens död & utan dessa kan en främmande inte röra vid min kropp - kanske ändock väcka någonting i mig, känner jag bara att han är någonting av det mest dominanta som jag har stått öga mot öga med på länge; & det är ett par väldigt blå ögon att se in i, sannerligen, låt oss säga så - låt oss säga, att vad som är genomträngande är en form av grepp.
Inför materian är jag inte oskuld, en frälsare kan inte födas ur min kropp, den stå intvinnad i vår stora väv, så står jag här vill som en hop onödigt kött, fast i materia som tar plats, & jag äter av min omgivning.
Jag tror ibland inte på att det finns en man för mig, som jag kommer att ha lyckan att möta under den tid då jag kan framforma fler lena rosenkinder till vår värld & jag tror ibland inte heller att det kan finnas någon som jag alls skall vara intresserad av att ge en dedikerad fotmassage - jag kan ändock ge fotmassage som ingen annan, & jag kan.
äta av.
Men, Gud, jag har aldrig varit med någon som verkligen har varit för mig - det var irrbloss, för livet var det endast illusioner & de var släggor, när de slocknat.
De män som kysste mig var inte för mig, vilket är en nedslående insikt omkring de 4O; att, kan hända, romantiken inte var menad för mig att dela, i detta liv - men det är en nåd att kunna ta emot denna förståelse för vem jag är & vilken väg som jag rör mig utmed, vilket ändock är en väg under upplösning - ty det är männen i kött & det är möten i köttet, som jag kan förneka, men aldrig de själar som har bundits i hjärtat; jag har älskat era själar, var & en, dessa skall jag älska in i ett nästa liv, men vi kunde inte leva sida vid sida i kropp, i dessa onödighetens svettiga sjok av kött.
Att leva i romantik utan att dela den med en man & en kropp, är likaså en styrka & det är en gåva. När jag söker en rörelse i kulturen - operan, musiken, poesin - så är det romantikens rörelse som drabbar mig, en sinnlighetens sensualism. Jag som kan känna dess kraft med en sådan bävan att ingen kunde förvånas om det vore Takotsubo som tar mitt liv, så går jag bara här & gnuggar mina dörrar, & lyssnar på Sivert Høyem.
När jag lyssnar på Eartha Kitts My heart belongs to daddy hör jag hur Gud är daddy.
Nej. Inte nu.
Jag är bara en mor, som stannar till vid påskliljor när barnet knäböjer framför dem, ett jordens altare & skrubbade knän. Jag är en mor som byter dammsugarpåse & disktrasa & beställer hem ett vackert presentpapper - & så grön marsipan för att göra punschrullar, för att ett ambitiöst infall kommer över mig under densamma kväll som jag utvecklar en migränanfall.
Jag tror inte på ett innerligt inspirerande förhållande, för mig; en man med många kvinnor.
Jag tror att egot är för stort hos majoriteten av män & likaledes hos kvinnor.
Att förlora denna illusion har varit att förlora drömmen om en utopi, & det kväste mycket av min lust, att leva i en absurd tvåsamhet inom vilken män byter blöjor för att deras kvinnor inga systrar har, inom vilken män skapar liv inom kvinnornas ramverk; med endast en. Män som lever som kvinnor.
Är han inte nyfiken på genetiken.
Nå, det är väl en mannens sökande efter de sönderrivna trådarnas nåd, men kan en sådan man någonsin ha det rätta greppet.
Jag tror inte längre på religiositet hos en man som ett tecken på att han hedrar anden, & hur våra kan mötas. Jag har aldrig varit med en man hos vem religiositet har visat på verkligen moralisk stadga; hur kan då mannen agera kvinnans huvud, har han inte själv Kristus som sitt huvud, har han Satan eller Peter Wolodarski som sitt huvud, el. en sociologsoja-bror som hemsökte min weblista av människor som jag kanske kände; är det detta som är kulturkatolicism? Är det detta som får mig att framstå som förbittrad?
Den blonde, halvjudiske mannen med en invigd Expo-bror skulle dock intet annat än att ha kysst mig, igen & igen & igen, om än i skenet av irrbloss, så man får faktiskt inte lov att luta sig mot extremister i familjen, inte när det är själar som berörs.
Ett huvud med stora öron, två vassa horn, två vassa tungspetsar el. en egen talan helt utan udd.
Ett stort huvud med ett stort ego.
De isärslitna illusionerna & vad de gör med mig som kvinna, är en del av min egen tillvaro inom materians vävverk, jag tror att det är en del av dess upplösning, jag tror att var söndrad illusion är en söndersliten tråd, det avskär mig från ett värdsligt landskap & de 8 kroppar som jag ville föda in i världen, kunde jag någonsin, surt sade givetvis räven om rönnbären
men räven var aldrig menat att ha käften sin i ett rönnbärsträd - inte heller i en vindruveranka, om vi skall hålla oss till fakta; jag har förvisso smakat på mycket söta vindruvor, men jag har nu inte ett särskilt stort behov av att äta
av ett grepp
fem fingrar
upp mina ord
Mat äter jag när jag har råd & när jag har tid, efter att ha serverat mitt barn, men nu är hon 5 år, vad skall jag göra av mig själv - jag är fortfarande smal, mörkblond & med en pigg stuss; vad skall jag göra av detta sjok till kött, får jag inte grepp om min riktning nu,
får nu ingen grepp om mig.
