Fysikens form.

Poem skrivet på volley, en fredags eftermiddag i sena mars.

Floden

flödar var den flöda skall, den känner väl sin bana

elliptisk kring en fallen tall dess rörelse

i fas med tiden, av gammal vana

och fågeln följer vindens flykt, den känner väl sitt nästes verk

den återvänder till sitt bo

den styrs av instinkt blott

av tro

Att livet är vad livets mening ge, är en sanning - i sig elliptisk, lika

den kretsar kring de döda ben som maldes ned i maten

den gav vårt bröd dess onda smak, vi svalde det - och faten

med hull och hår tar vi oss an vår frodiga natur

en köttslig massa, vi är vi svälla

ut, likt rhododenronblomningen mot kyrkogårdens tysta myr

Mänskligheten, ett rop

ut i mörka rymden

ett rop som följer Jordens rytm, elliptisk till sin form

på flodens ö vi söka frukt

vi möta där

vår orm

I mötet skyggar människans hand, vår kropp

ja, själva själen

den rusa ut från skitig holme, bark, svett, ett

blodigt bett

i hälen

vi ropa ut vår våndas färg och fågeln den bär med den

ovan oss planteras den, ett litet ägg i skyn helt blå

vem suger såret rent hos människan, vem smorde foten då

I mörkret

där på stranden står

gestalten som för med sig

ett ljus, en bländande kontur

helt världsligt ty

på jorden känna det ellipsens fysiska struktur

Till biten man till dennes ben

gestalt ta tre steg fram

han är

en man

hans hand vill väl, och ren den är

han vandra i mandorla

och omkring honom, omkring dem

den ändlösa rörelsens flod den

porla.

Ark no. 2.

Sedan en liten tid har jag skapat ark av återvunnet papper.

Först fyller jag en mixer med vatten & en tyst tematik i sönderrivna papper; tystnaden är att den inte talar genom målningen, som skall överta dess ursprunglighet.

Sedan häller jag ut den mixade massan över slätt, tunt tyg, lakan el. en hamamhandduk som ligger över en skapligt ostörd del av badrumsgolvet, vilket har golvvärme. Värmen med de handdukar som trycks mot ovansidan av pappersmassan torkar sakteliga vätan ur arken, som av handflator & pressande fötter ovan handduken har tryckts till platt form.

/ARK NO. 5, ARK NO. 4, ARK NO. 3/

/KARTAN/

Ark no. 1 skapades av en tjeckiskspråkig bok ur Vilhelm Mobergs Utvandrarnasvit.

Jag fann den på gatan i Brno, den vinter då jag bodde där, & jag förstod att den var min. Då jag åter landade i Sverige, behöver jag inte lära mig tjeckiska & jag gjorde nu bruk av boken, som ark - det blev ett stort, jättefint.

Detta ark fyller min dotter & jag nu med en målad karta som skall förgylla hennes födelsedagskalas i april. Kartan visar en del av vårt kasernbo med dess omnejd. Det är hemma.

I inbjudningskuverten skall ett stycke av kartan medfölja, så att barnen tillsammans kan pussla ihop den på kalaset. Om någon ej kommer el. glömmer sitt ark hemma så är det inte hela världen då markeringen X finns på min dotters bit.

Vi målar kartan i äggoljetempera & så gjorde även jag då jag min första kubistiska tolkning; organisk kubism.

I ljusan vårtid ville jag byta ut ljuslyktan ovan det lilla pianot, varpå jag medelst snören spontant spände upp mitt verk, målat på ark no. 2 - vars tysta tematik (om än min nu skvallrande mun, mina berättande fingrar) är gräns; arket består av papper som minner mig om hur jag har dragit en gräns mot människor när de inte har velar mig väl. Det är en gräns som jag är stolt över.

Ovan: framför ett stort fönster, i kallt ljus.
Nedom: upphängd på vägg, i varmt ljus.

Under den afton då denna målning på gränsernas ark kom att bli, erfor jag att den hade psykedeliska kvalitéer, & den förde mig till en nattlig dröm om en metallkub vilken alstrade elektricitet i det mellanrum som fanns mellan tunna metallrör vilka for i labyrintiska formationer. Utöver dessa formationer innehöll kuben även någonting som kallades för rymddamm.

Jag har tidigare drömt en betydande dröm om dessa exakta formationer, de labyrintiska, de alstrande, & jag skall göra det igen.

Kastanjeknoppar samlade från spillrorna av ett helt nedsågat kastanjeträd; det var min dotters favoritklätterträd, skall vi sörja så skall vi göra det bland blad.

Extrakt

ur två nyligen digitaliserade, svarta oansenliga poesiblock Stjärnsund, Branneby, Rindö ~‘o23/24

om min dotter

Räknar jag andetag

de för oss mot evigheten

Räknar jag ögonfransarna

de som fläktar tiden

upphör rörelsen

den som är

Mina kyssar mot din panna är decimalerna i pi.

Vore detta utan dig

skulle jag äta en punschrulle till lunch

och så var det inte mer med den saken

Med dig

Bambi, ett glas must, en punchrulle

med dig

Ingenting fungerar

inte pennan

inte förskolan

inte kollektivtrafiken

inte tekniken

inte politiken

inte ens katternas instinkt att jaga mössen fungerar

Bara min kärlek för henne är ofelbar

om en man

Jag minns ditt ansikte

fräknigt vackert

ungt

Du blir äldre

Skulle jag känna igen dig

passerade du mig på gatan

stod du framför mig

skulle jag känna igen dig

Vet jag om ditt ansikte intet

för det spöke som du har blivit i mig

Det är masken i ansiktet hos alla unga män på Stockholms gator

Det finns många män som liknar dig

de har samma byxor samma tröja

de har samma smutsiga glasögon

de har åtminstone glasögon

så vad vet jag verkligen om ditt ansikte

inte är det mycket jag vet om dig

Jag skulle inte ens kunna servera dig en perfekt kopp kaffe

Hur är det nu du vill ha det med kaffepressen

är det tre gånger som jag skall röra om?

Om du skulle vilja ha ett ägg

skulle jag då kunna steka det till dig?

Jag skulle aldrig kunna göra dig nöjd

jag minns inte hur det perfekta ägget steks

jag gjorde bort mig

skulle du stå framför mig

skulle en av de ansiktslösa vara du

skulle du be mig

skulle det bli äggröra

Det är bäst att du inte frågar mig

Jag glömmer

hur din pannas lugg känns mot mina fingrars toppar

jag skall glömma din pannas välvning

den jag omsorgsfullt målade i olja

Din brand skall bli min aska

de unga männens ansikten skall falla

och solen skall gå upp

En ny dag gryr

och jag vet inte hur du möter den

inte var

du äter ett i gjutjärnspanna smör- och vändstekt ägg

med krämig gula och bara viss stekyta

salt och peppar

Inte vet jag heller var

du dricker en kopp kaffe

perfekt

omrört tre gånger

serverat i liten kopp

med äkta kaffegrädde och bara lite kardemumma

och en mörk chokladbit

En Michel Cluizel

ingenting fungerar

om erotik.

Vallmon viker ut

bjärta blad

de feta vaxartade

I glansen

speglas solens heta ljus

och hon vars lår är vita

allt är hos henne rött hon

knäpper slitsen upp i kjol

kan hända en knapp för mycket

En döende vallmo i ögonvrån

i andra änden av trädgården

en mans blick

bara vallmons blomning

ofelbar

Oskar-Fredriksborgsfjäll.

/VÄSTERHAMNEN, VAXHOLM/

När vintern var frusen kom ett första, tidigt vårskri från de genom vaxholmsledens färjeframfart krossade styckena av is, när de bländande i het sol skriade mot den gula färjeplåten. Det var skärande vårvrål som hade mig att tystna i berättelsen om Trollkarlens hatt i Mumindalen. Jag tystnade & såg brytisen lysa.

En dag stod havet öppet, blått. Svanarna låg i som kvarglömda snöklimpar. Somliga unggrå, som de invidtrafikerade vinterdiken min dotter & jag går i galopp utmed Västerhamnsplan för att komma inom färjebom, hem till ön.

Ön var vår portal in i sportlovet, med dess tid för apelsinklyftor, chokladdryck & ett rött tefat snurrande nedför Oskar-Fredriksborgsfjäll, som jag kallar den höjd som inte närmelsevis är ett fjäll men det är Rindös sportfjäll, hur det än är med den faktiska saken, den faktiska saken rör inte de som i skrik & skratt snurrar omkring på ett tefat.

/OXDJUPET, FRÅN RINDÖ SETT/

/EN KOPP CHOKLADDRYCK INVID SNÖDROPP/

/VÄRMDÖ/

Det föll sig som så att vi njöt två dagar i backen med strandbastu inklämt däremellan, då det hölls äppelkakebjudning & premiärbrasa i Lilla Saunas vedeldade vaxholmsbastu. Jag såg den mörka pjäsen smällas upp bara dagar efter att jag hade kisat mot solen som låg i hetta mot Fredriksstrand nedanför Montessoris kulle, & sagt att här borde det finnas en bastu!

I MITT I STOCKHOLM kan man läsa om detta det goda; inte om synkronicitet men likväl om de kring stockholmsvattnen bokningsbara bastuhytterna, de som uppenbarar sig. Den unge grundaren Caoimhghin Schmidt berättar.

De hade i den sköra isen öppnat upp en vak nära strandens kant, i lågvattnet så grunt att inte bara jag, i den Ida Sjöstedt-stass som har kommit att bli typisk när jag badar bastu klädd, utan även mitt barn kunde gå ned i vaken, tapper. Om & om igen & än igen &

/I IDA SJÖSTEDTS/

Det var vitaliserande. Mitt barn är mitt barn, hon älskade sitt första riktiga vinterbad, skall vi nu inte tillräkna henne när jag titt som tätt gick ned i mörkt, kallt vatten med magen en planet.

Jag kände en tacksamhet inför att få vara den mor som skall le när min 4-åriga dotter badar is & ber om mer vatten att ånga från laven, men också ett sting av modfälldhet över att inte kunna ge henne detta i ett bo, alltid om kvällen när jag ej skall ge henne bröstet - att ge henne vattnet kastat mot laven, en moder vill ge allt & hon får buga sitt huvud i ödmjukhet inför sakernas tillstånd; utom inför det tillstånd som är, att backen längs med Oskar-Fredriksborg inte är ett fjäll, där skall mitt huvud alltid snurra.

/I BODEN/

Tåget ankom ett norrbottniskt bo.

Alice i Underlandet - Elsa Maria betonar ‘Under’ & har tycke för den förunderliga Cheshirekatten - emellan pulkabacken, vovvepussar & alla de dockbarn som bebor hennes mormors Björknäs.

Idag mars månads första måndag har hon suttit vid det gedigna skrivbordet & skapat ett verk i tusch, till mig, en teckning av kasernhuset var vi bor; med dess trappor & hiss & port & en sol lika glad som den norrbottniska sol som lade sig som en slöja över henne, när hon var i sitt skapandes esse.

Vi packar & vi reser hem, till det gula huset under den glada solen, men först en stunds el-sauna här i bodenkällaren, för min dotter föreslog detta & det var ett mer än gott förslag.

Hon kom nu in, rosig som ett bokmärke, från lillbacken här på gården.

Nu skall vi kasta laven mörk.