Vår vinter vår vår.

Våren är fin

Sommaren är fin

Vintern är fin

Alla månaderna är fina

Alla veckorna är fina

Allt är så fint

Blommor är fina

Chokladbollar är goda

Alla grönsakerna är goda

Allt är gott


Allt är fint

& du, även

Elsa Maria

 

Sedan, när hon har sjungit sin kärlek klart, så frågar hon mig Mamma, varför gråter du nästan? som om det aldrig hände att hon! har blivit rörd till tårar.

 

/ Stockholm, en decembermorgon /

 
 

En hemlös man bär på en stor kasse - Scandinavian Sleeping & Living, på stockholms gator. Det är en söndag i tidig mars. Tulpanknopparna är svullna i rabatten i Vasastan teaterkvarter, & min dotter jublar.

Ett vårskri är den explosiva lycka som kräver sitt utträngande, ur barnets kropp, som gör sig hörd vid var ny vän knopp i färg. Min dotter är ödmjuk inför vårens återkomst, då hon faller till knä framför små, små blommor för att studera & för att dofta. Jag är blasé, jag tänker Den där blomman har ingen doft.

Allt annat, kan ha.

Än minns jag hur det doftade att stå i gröna gummistövlar i gårdens lervälling, där vi bodde i min farmors röda lilla hus, skapande kanaler för små vårfloder ur töande is i en kalixby - även om jag inte minns någon blomma, bara av klorofyll lysande gräs invid ett hus i solsida. Stockholm är en exotisk plats.

 

Jag minns den röda lilla bilen vid det röda lilla huset & hur vår skogkatt brukade sova på dess tak, han en herre på täppan.

 

Vi lämnade teaterskolan för sovande björnar, stora älgmular & renar med vy över tinnar & torn, på ett årets första besök av Skansen, nu soldränkt olikt i december när vi såg Lucias eld samt dansade in juletid. Den hemliga klappen från marknaden blev en av dotterns favoriter.

Sedan lade sig isen, & nu intet mer.

Nu vadar barnen vid strandkanten nedanför förskolan, soliga eftermiddagar. När två större båtar korsar det blå tjuter de som gälla måsar.

 
 

/ I kö till Seglora Kyrka, Lucia /

/ Den sista isen /

 
 

Den 8:e mars ser vi de första snödropparna. Solen är vit & efterlämnar svarta skuggor. Den ger sig till känna.

Innan vi reser hem från Djurgården poserar mitt barn i sin mormors gamla näbbskor, som är en gnutta för stora & en smula för varma, varför hon har burit lackskor & nu skapar för kameran, mormor & framtiden. Ett blivande påskkort, tänker jag, men sedan glömmer jag av det & en sådan tur jag har - påsken återuppstår var år! Var år, en ny möjlighet till uppståndelse, & att minnas sin barndoms röda näbbskor.

Nu påminde jag mig om att besöka en fotobutik för att se vilken film jag skall ha till min morfars analoga kameror som jag en gång ärvde. Fungerar de, säg, då fotograferar jag gärna ett stundande 5-årskalas med en av dem.

 

En analog oas.

 

Det är mitt i april & jag har kommit så långt att jag har skjutit in två stycken AA samt börjat att skjuta av en eventuell filmrulle, jag tar det med ro så att jag kan ha det eller förlora det, sedan laddar jag en färsk film inför porträtterandet av söndagskalaset, & tar det på blodigt allvar, blodigt som barnknäet som slirar till i gruset.

 

Hon är så barnsligt stolt över att hon kan cykla trampcykel, förstås; hon är ju ett barn! Det skall inte gå en dag utan att hon spricker av stolthet! Det kan ske på en solblekt rosa Crescent. Ödmjukandets kärva hand lägger ändock sordin över sådan barnslighet, tids nog.

Jag minns doften av den vårdag när jag tog fram min gula Crescent ur garaget. Jag minns det vita ljuset då.

 
 

/ I mormors röda näbbskor, i vårens första snödroppefång /

 
 

Ett vårskri, det är kan hända vad en förälder utropar in i den fluffigaste av kuddar sedan hopandet av påsklov & kalasinbjudningar till hela bygdens vårkull har blivit dem övermäktigt. Inte för mig, dock, min dotter bara påpekar att jag har stökar ned då jag har lämnat bokmärken, snören & papper i en röra på golvet i stora rummet.

Jag handplockar en kudde bara vid andra ändamål; traditionerna är de barndomens noder vilka stärker en moder, kan yppas, jag har varit vaken en halv natt för att ordna med födelsedagskalasinbjudningar, väl utvalda bokmärken & snörrosetter. Parallellt har kritmassa (bivax + shea + temperapigment) kokat, stelnat, blivit till på spisen.

En analog oas. En jävla röra.

Ett hjärta av krita spetsas av en färgpenna sedan en nyuppblåst badboll har vält påskriset, vilket avkläs sin påskull & jag sparar den på intarsiabyrån då den skall nåltovas. En dag. Innan det blir en röra.

 

Igår slog tulpanerna ut.

Det har varit varmt. En dag utmed skärgårds in till Stockholm sade min mor genom telefonen, att det var i Norrbotten det fina vädret fanns nu. Min respons var kvick, den var en bild av hur två halvnakna människor solade på en brygga, någonstans kring klipporna.

Kanske skall tulpanerna också ha slagit ut i teaterkvarteret.

 

Vilka färger skall de ha?

 

Barnet, hon hejdar sig för att inte plocka dem alla, till mig. En mor bär naturen med sig; pinnar, kottar & stenar, smulor av blad i handväskan, tre olika väskor & en vårblomma på skör stjälk i sin hand. I den bok jag läser, nu Maria Magdalenas evangelium / Paul Linjamaa en andra gång, ligger påskliljor som pressade bokmärken.

Jag skall läsa den en fem - sex gånger, åtminstone, låta den växa i mig.

 

Låt dem växa,

 

det är välsignat att vara den som kan neka till en blomma från ett barn.

 
 

Fysikens form.

 

Poem skrivet på volley, en fredags eftermiddag i sena mars.

 
 

Floden

flödar var den flöda skall, den känner väl sin bana

elliptisk kring en fallen tall dess rörelse

i fas med tiden, av gammal vana

och fågeln följer vindens flykt, den känner väl sitt nästes verk

den återvänder till sitt bo

den styrs av instinkt blott

av tro

Att livet är vad livets mening ge, är en sanning - i sig elliptisk, lika

den kretsar kring de döda ben som maldes ned i maten

den gav vårt bröd dess onda smak, vi svalde det - och faten

med hull och hår tar vi oss an vår frodiga natur

en köttslig massa, vi är vi svälla

ut, likt rhododenronblomningen mot kyrkogårdens tysta myr

Mänskligheten, ett rop

ut i mörka rymden

ett rop som följer Jordens rytm, elliptisk till sin form

på flodens ö vi söka frukt

vi möta där

vår orm

I mötet skyggar människans hand, vår kropp

ja, själva själen

den rusa ut från skitig holme, bark, svett, ett

blodigt bett

i hälen

vi ropa ut vår våndas färg och fågeln den bär med den

ovan oss planteras den, ett litet ägg i skyn helt blå

vem suger såret rent hos människan, vem smorde foten då

I mörkret

där på stranden står

gestalten som för med sig

ett ljus, en bländande kontur

helt världsligt ty

på jorden känna det ellipsens fysiska struktur

Till biten man till dennes ben

gestalt ta tre steg fram

han är

en man

hans hand vill väl, och ren den är

han vandra i mandorla

och omkring honom, omkring dem

den ändlösa rörelsens flod den

porla.

 

Ark no. 2.

 

Sedan en liten tid har jag skapat ark av återvunnet papper.

Först fyller jag en mixer med vatten & en tyst tematik i sönderrivna papper; tystnaden är att den inte talar genom målningen, som skall överta dess ursprunglighet.

Sedan häller jag ut den mixade massan över slätt, tunt tyg, lakan el. en hamamhandduk som ligger över en skapligt ostörd del av badrumsgolvet, vilket har golvvärme. Värmen med de handdukar som trycks mot ovansidan av pappersmassan torkar sakteliga vätan ur arken, som av handflator & pressande fötter ovan handduken har tryckts till platt form.

 
 

/ARK NO. 5, ARK NO. 4, ARK NO. 3/

/KARTAN/

 

Ark no. 1 skapades av en tjeckiskspråkig bok ur Vilhelm Mobergs Utvandrarnasvit.

Jag fann den på gatan i Brno, den vinter då jag bodde där, & jag förstod att den var min. Då jag åter landade i Sverige, behöver jag inte lära mig tjeckiska & jag gjorde nu bruk av boken, som ark - det blev ett stort, jättefint.

Detta ark fyller min dotter & jag nu med en målad karta som skall förgylla hennes födelsedagskalas i april. Kartan visar en del av vårt kasernbo med dess omnejd. Det är hemma.

I inbjudningskuverten skall ett stycke av kartan medfölja, så att barnen tillsammans kan pussla ihop den på kalaset. Om någon ej kommer el. glömmer sitt ark hemma så är det inte hela världen då markeringen X finns på min dotters bit.

Vi målar kartan i äggoljetempera & så gjorde även jag då jag min första kubistiska tolkning; organisk kubism.

 
 
 

I ljusan vårtid ville jag byta ut ljuslyktan ovan det lilla pianot, varpå jag medelst snören spontant spände upp mitt verk, målat på ark no. 2 - vars tysta tematik (om än min nu skvallrande mun, mina berättande fingrar) är gräns; arket består av papper som minner mig om hur jag har dragit en gräns mot människor när de inte har velar mig väl. Det är en gräns som jag är stolt över.

 
 

Ovan: framför ett stort fönster, i kallt ljus.
Nedom: upphängd på vägg, i varmt ljus.

 

Under den afton då denna målning på gränsernas ark kom att bli, erfor jag att den hade psykedeliska kvalitéer, & den förde mig till en nattlig dröm om en metallkub vilken alstrade elektricitet i det mellanrum som fanns mellan tunna metallrör vilka for i labyrintiska formationer. Utöver dessa formationer innehöll kuben även någonting som kallades för rymddamm.

Jag har tidigare drömt en betydande dröm om dessa exakta formationer, de labyrintiska, de alstrande, & jag skall göra det igen.

 
 

Kastanjeknoppar samlade från spillrorna av ett helt nedsågat kastanjeträd; det var min dotters favoritklätterträd, skall vi sörja så skall vi göra det bland blad.

 

Extrakt

ur två nyligen digitaliserade, svarta oansenliga poesiblock Stjärnsund, Branneby, Rindö ~‘o23/24

 

om min dotter

Räknar jag andetag

de för oss mot evigheten

Räknar jag ögonfransarna

de som fläktar tiden

upphör rörelsen

den som är

 

Mina kyssar mot din panna är decimalerna i pi.

 

Vore detta utan dig

skulle jag äta en punschrulle till lunch

och så var det inte mer med den saken

Med dig

Bambi, ett glas must, en punchrulle

med dig

 

Ingenting fungerar

inte pennan

inte förskolan

inte kollektivtrafiken

inte tekniken

inte politiken

inte ens katternas instinkt att jaga mössen fungerar

Bara min kärlek för henne är ofelbar

 

om en man

Jag minns ditt ansikte

fräknigt vackert

ungt

Du blir äldre

Skulle jag känna igen dig

passerade du mig på gatan

stod du framför mig

skulle jag känna igen dig

Vet jag om ditt ansikte intet

för det spöke som du har blivit i mig

Det är masken i ansiktet hos alla unga män på Stockholms gator

Det finns många män som liknar dig

de har samma byxor samma tröja

de har samma smutsiga glasögon

de har åtminstone glasögon

så vad vet jag verkligen om ditt ansikte

inte är det mycket jag vet om dig

Jag skulle inte ens kunna servera dig en perfekt kopp kaffe

Hur är det nu du vill ha det med kaffepressen

är det tre gånger som jag skall röra om?

Om du skulle vilja ha ett ägg

skulle jag då kunna steka det till dig?

Jag skulle aldrig kunna göra dig nöjd

jag minns inte hur det perfekta ägget steks

jag gjorde bort mig

skulle du stå framför mig

skulle en av de ansiktslösa vara du

skulle du be mig

skulle det bli äggröra

Det är bäst att du inte frågar mig

Jag glömmer

hur din pannas lugg känns mot mina fingrars toppar

jag skall glömma din pannas välvning

den jag omsorgsfullt målade i olja

Din brand skall bli min aska

de unga männens ansikten skall falla

och solen skall gå upp

En ny dag gryr

och jag vet inte hur du möter den

inte var

du äter ett i gjutjärnspanna smör- och vändstekt ägg

med krämig gula och bara viss stekyta

salt och peppar

Inte vet jag heller var

du dricker en kopp kaffe

perfekt

omrört tre gånger

serverat i liten kopp

med äkta kaffegrädde och bara lite kardemumma

och en mörk chokladbit

En Michel Cluizel

 

ingenting fungerar

 

om erotik.

Vallmon viker ut

bjärta blad

de feta vaxartade

I glansen

speglas solens heta ljus

och hon vars lår är vita

allt är hos henne rött hon

knäpper slitsen upp i kjol

kan hända en knapp för mycket

En döende vallmo i ögonvrån

i andra änden av trädgården

en mans blick

 

bara vallmons blomning

ofelbar