Våren är fin
Sommaren är fin
Vintern är fin
Alla månaderna är fina
Alla veckorna är fina
Allt är så fint
Blommor är fina
Chokladbollar är goda
Alla grönsakerna är goda
Allt är gott
Allt är fint
& du, även
Elsa Maria
Sedan, när hon har sjungit sin kärlek klart, så frågar hon mig Mamma, varför gråter du nästan? som om det aldrig hände att hon! har blivit rörd till tårar.
/ Stockholm, en decembermorgon /
En hemlös man bär på en stor kasse - Scandinavian Sleeping & Living, på stockholms gator. Det är en söndag i tidig mars. Tulpanknopparna är svullna i rabatten i Vasastan teaterkvarter, & min dotter jublar.
Ett vårskri är den explosiva lycka som kräver sitt utträngande, ur barnets kropp, som gör sig hörd vid var ny vän knopp i färg. Min dotter är ödmjuk inför vårens återkomst, då hon faller till knä framför små, små blommor för att studera & för att dofta. Jag är blasé, jag tänker Den där blomman har ingen doft.
Allt annat, kan ha.
Än minns jag hur det doftade att stå i gröna gummistövlar i gårdens lervälling, där vi bodde i min farmors röda lilla hus, skapande kanaler för små vårfloder ur töande is i en kalixby - även om jag inte minns någon blomma, bara av klorofyll lysande gräs invid ett hus i solsida. Stockholm är en exotisk plats.
Jag minns den röda lilla bilen vid det röda lilla huset & hur vår skogkatt brukade sova på dess tak, han en herre på täppan.
Vi lämnade teaterskolan för sovande björnar, stora älgmular & renar med vy över tinnar & torn, på ett årets första besök av Skansen, nu soldränkt olikt i december när vi såg Lucias eld samt dansade in juletid. Den hemliga klappen från marknaden blev en av dotterns favoriter.
Sedan lade sig isen, & nu intet mer.
Nu vadar barnen vid strandkanten nedanför förskolan, soliga eftermiddagar. När två större båtar korsar det blå tjuter de som gälla måsar.
/ I kö till Seglora Kyrka, Lucia /
/ Den sista isen /
Den 8:e mars ser vi de första snödropparna. Solen är vit & efterlämnar svarta skuggor. Den ger sig till känna.
Innan vi reser hem från Djurgården poserar mitt barn i sin mormors gamla näbbskor, som är en gnutta för stora & en smula för varma, varför hon har burit lackskor & nu skapar för kameran, mormor & framtiden. Ett blivande påskkort, tänker jag, men sedan glömmer jag av det & en sådan tur jag har - påsken återuppstår var år! Var år, en ny möjlighet till uppståndelse, & att minnas sin barndoms röda näbbskor.
Nu påminde jag mig om att besöka en fotobutik för att se vilken film jag skall ha till min morfars analoga kameror som jag en gång ärvde. Fungerar de, säg, då fotograferar jag gärna ett stundande 5-årskalas med en av dem.
En analog oas.
Det är mitt i april & jag har kommit så långt att jag har skjutit in två stycken AA samt börjat att skjuta av en eventuell filmrulle, jag tar det med ro så att jag kan ha det eller förlora det, sedan laddar jag en färsk film inför porträtterandet av söndagskalaset, & tar det på blodigt allvar, blodigt som barnknäet som slirar till i gruset.
Hon är så barnsligt stolt över att hon kan cykla trampcykel, förstås; hon är ju ett barn! Det skall inte gå en dag utan att hon spricker av stolthet! Det kan ske på en solblekt rosa Crescent. Ödmjukandets kärva hand lägger ändock sordin över sådan barnslighet, tids nog.
Jag minns doften av den vårdag när jag tog fram min gula Crescent ur garaget. Jag minns det vita ljuset då.
/ I mormors röda näbbskor, i vårens första snödroppefång /
Ett vårskri, det är kan hända vad en förälder utropar in i den fluffigaste av kuddar sedan hopandet av påsklov & kalasinbjudningar till hela bygdens vårkull har blivit dem övermäktigt. Inte för mig, dock, min dotter bara påpekar att jag har stökar ned då jag har lämnat bokmärken, snören & papper i en röra på golvet i stora rummet.
Jag handplockar en kudde bara vid andra ändamål; traditionerna är de barndomens noder vilka stärker en moder, kan yppas, jag har varit vaken en halv natt för att ordna med födelsedagskalasinbjudningar, väl utvalda bokmärken & snörrosetter. Parallellt har kritmassa (bivax + shea + temperapigment) kokat, stelnat, blivit till på spisen.
En analog oas. En jävla röra.
Ett hjärta av krita spetsas av en färgpenna sedan en nyuppblåst badboll har vält påskriset, vilket avkläs sin påskull & jag sparar den på intarsiabyrån då den skall nåltovas. En dag. Innan det blir en röra.
Igår slog tulpanerna ut.
Det har varit varmt. En dag utmed skärgårds in till Stockholm sade min mor genom telefonen, att det var i Norrbotten det fina vädret fanns nu. Min respons var kvick, den var en bild av hur två halvnakna människor solade på en brygga, någonstans kring klipporna.
Kanske skall tulpanerna också ha slagit ut i teaterkvarteret.
Vilka färger skall de ha?
Barnet, hon hejdar sig för att inte plocka dem alla, till mig. En mor bär naturen med sig; pinnar, kottar & stenar, smulor av blad i handväskan, tre olika väskor & en vårblomma på skör stjälk i sin hand. I den bok jag läser, nu Maria Magdalenas evangelium / Paul Linjamaa en andra gång, ligger påskliljor som pressade bokmärken.
Jag skall läsa den en fem - sex gånger, åtminstone, låta den växa i mig.
Låt dem växa,
det är välsignat att vara den som kan neka till en blomma från ett barn.
