Oskar-Fredriksborgsfjäll.

/VÄSTERHAMNEN, VAXHOLM/

När vintern var frusen kom ett första, tidigt vårskri från de genom vaxholmsledens färjeframfart krossade styckena av is, när de bländande i het sol skriade mot den gula färjeplåten. Det var skärande vårvrål som hade mig att tystna i berättelsen om Trollkarlens hatt i Mumindalen. Jag tystnade & såg brytisen lysa.

En dag stod havet öppet, blått. Svanarna låg i som kvarglömda snöklimpar. Somliga unggrå, som de invidtrafikerade vinterdiken min dotter & jag går i galopp utmed Västerhamnsplan för att komma inom färjebom, hem till ön.

Ön var vår portal in i sportlovet, med dess tid för apelsinklyftor, chokladdryck & ett rött tefat snurrande nedför Oskar-Fredriksborgsfjäll, som jag kallar den höjd som inte närmelsevis är ett fjäll men det är Rindös sportfjäll, hur det än är med den faktiska saken, den faktiska saken rör inte de som i skrik & skratt snurrar omkring på ett tefat.

/OXDJUPET, FRÅN RINDÖ SETT/

/EN KOPP CHOKLADDRYCK INVID SNÖDROPP/

/VÄRMDÖ/

Det föll sig som så att vi njöt två dagar i backen med strandbastu inklämt däremellan, då det hölls äppelkakebjudning & premiärbrasa i Lilla Saunas vedeldade vaxholmsbastu. Jag såg den mörka pjäsen smällas upp bara dagar efter att jag hade kisat mot solen som låg i hetta mot Fredriksstrand nedanför Montessoris kulle, & sagt att här borde det finnas en bastu!

I MITT I STOCKHOLM kan man läsa om detta det goda; inte om synkronicitet men likväl om de kring stockholmsvattnen bokningsbara bastuhytterna, de som uppenbarar sig. Den unge grundaren Caoimhghin Schmidt berättar.

De hade i den sköra isen öppnat upp en vak nära strandens kant, i lågvattnet så grunt att inte bara jag, i den Ida Sjöstedt-stass som har kommit att bli typisk när jag badar bastu klädd, utan även mitt barn kunde gå ned i vaken, tapper. Om & om igen & än igen &

/I IDA SJÖSTEDTS/

Det var vitaliserande. Mitt barn är mitt barn, hon älskade sitt första riktiga vinterbad, skall vi nu inte tillräkna henne när jag titt som tätt gick ned i mörkt, kallt vatten med magen en planet.

Jag kände en tacksamhet inför att få vara den mor som skall le när min 4-åriga dotter badar is & ber om mer vatten att ångra från laven, men också ett sting av modfälldhet över att inte kunna ge henne detta i ett bo, alltid om kvällen när jag ej skall ge henne bröstet - att ge henne vattnet kastat mot laven, en moder vill ge allt & hon får buga sitt huvud i ödmjukhet inför sakernas tillstånd; utom inför det tillstånd som är, att backen längs med Oscar-Fredriksborg inte är ett fjäll, där skall mitt huvud alltid snurra.

/I BODEN/

Tåget ankom ett norrbottniskt bo.

Alice i Underlandet - Elsa Maria betonar ‘Under’ & har tycke för den förunderliga Cheshirekatten - emellan pulkabacken, vovvepussar & alla de dockbarn som bebor hennes mormors Björknäs.

Idag mars månads första måndag har hon suttit vid det gedigna skrivbordet & skapat ett verk i tusch, till mig, en teckning av kasernhuset var vi bor; med dess trappor & hiss & port & en sol lika glad som den norrbottniska sol som lade sig som en slöja över henne, när hon var i sitt skapandes esse.

Vi packar & vi reser hem, till det gula huset under den glada solen, men först en stunds el-sauna här i bodenkällaren, för min dotter föreslog detta & det var ett mer än gott förslag.

Hon kom nu in, rosig som ett bokmärke, från lillbacken här på gården.

Nu skall vi kasta laven mörk.

Semla! Semla! Semla!

Semmelmästerskap, Stockholm & sydsverige, 2o26

/GAMLA ORANGERIET/

Det vore givetvis önskvärt om semmelhimmelriket varade en dag allena & detta under fettisdagen, för traditionens & den rena festlighetens skull, men nu är det så att på en dag blott är det inte någon som hinner bli särskilt fet & för de som har ett intresse av städers kafékulturer skall det givetvis till att någon smakar av för att göra jämförelser; detta är ett ok som jag bär, oxe som jag är.

Förresten så behöver fettisdagen röddag-märkas för att någon alls skall hinna med, under denna dag allena.

Jag kan gott tänka mig en enda dag av dessa stycken söta, feta moln om bara vår tid dedikerades för denna njutning.

En nattlig vaka - bagerier & kaféer öppnar upp kl. 00:01 - vilken bryts av nattugglor & recenserande oxar som för ut nyheten om dagens behag, till de som likt barn på julaftons morgon känner ett pirr inför att ta del av vetskapen om var de godaste semlorna hittas just detta år - & de har sedan en ledig dag för att planera, mötas upp & göra sällskap när deras gräddvita valkar gör detsamma, när de i svällande volanger gör möte i en pinnstol på något välrenommerat kafé i ett hörn av bygden & stan.

Nedan följer en lista över mina semmelupplevelser detta nådens år 2o26.

Kaféer jag ej har hunnit med men som jag hade önskat att besöka - & vid tillfälle skall prova på - är Güntherska Hovkonditori & Schweizeri i Uppsala, då detta anrika vattenhål håller toppklass & de serverar dig gärna din semla med hetvägg på mjölk (vilken jag häromdagen hörde bör innehålla vaniljsocker & salt, dock) om du ber om det.

Jag är även nyfiken på Rosendals trädgård, då det även här går att lita till att sötsakerna håller den bästa kvalitén som kan uppbringas, & allt i en mysig atmosfär av växthusljus & -värme, med februaris i sol glittrande sagosnö utanför.

Det skall också till att få smaka mammas bästa, flufffluffiga semlor, innan fettiden är till ända.

bild infogas senare

1. Broder Jakobs, Lund.

Innan jag hugger in i en gräddbulle klämmer jag till mjukt över rundnaden, för att känna dess spänst. Här, på ett rörigt litet lundskafé vars atmosfär (popmusiken de spelade var olämplig för kaféumgänge både till sin typ & till volym) jag dessvärre ger desto lägre betyg än deras formidabla bakverk, inmundigas under februari den utan tvekan bästa semla år 2o26.

Den har mjuk spänst, smakrik mandelmassa med bara några få tunna, rostade mandelstycken (detta med helbitar är inte en trend för mig; en semla skall vara len som ett moln) samt generöst med välavvägt vispad grädde, vilken min dotter - som inte är så bullglad men desto mer förtjust i att smaka grädde från mina semlor - utan jämförelse ansåg vara den smarrigaste grädden av alla de semlor som jag har ätit, i år.

Det skall nämnas att hon är känslig för mindre smakskillnader; jag har själv inga problem att äta grädde som har stått vispad i kylen under en dag, men att hon skulle nedlåta sig till detta händer bara inte.

En florkrönt toppsemla vars fettisdagsfullkomlighet jag har saknat sedan jag tog den sista tuggan av den.

/GAMLA ORANGERIET/

2. Gamla orangeriet, Bergianska trädgården Sthlm.

Här, i ett orangeri tätt vid Edvard Andersons växthus var du i olika gröna, blomstrande & fuktiga klimatzoner kan ta en paus från vinterkölden, finns ett av de främsta kaféerna i Stockholm. Det är alltid väldigt, väldigt gott att komma innanför dessa dörrar, var min dotters far & jag en ljus aprildag år 2o22 valde att fira hennes 1-årsdag - det är en plats att välja när det gäller, då den i ljuset lysande miljön är vacker, välgörande & de som skapar bakverken håller ständigt i segerklass på råvaror & hantverk.

År 2o23 korade jag Gamla orangeriets semla till det årets kafé-Semla! - men de har i år tappat, främst för att grädden var allt för snålt tilltagen till en bulle som till skillnad från många andra är mkt. matig - den är inte som ett moln & har heller aldrig varit, det är inte så de gör den, men när det smakar perfektion & ändock är mjukt så gör det lite detsamma bara balansen är så som den skall vara. Det är den dessvärre inte.

Mandelmassan är rik & har en kraftig smak som höjer denna semla till skyarna - men den får inte dansa i otakt med grädden & den rejäla bullen får under inga omständigheter vara det allra minsta torr, vilket den absolut inte var när jag under förra helgen smakade årets semla - men som den dessvärre var under min Valentin-stund tillsammans med min dotter, under helgen som var.

Duger i krig
3. Top Notch, Växjö.
4. Thelins, Stockholm.
5. Skåres, Växjö.
6. Askelyckan, Växjö.

Oduger
6. Alvesta hembageri, Alvesta.

/GAMLA ORANGERIET/

Tidigare års anteckningar

Semmelmästerskap Stockholm (& en gnutta Boden) 2o22
1. Mammas, vid ett köksbord i Boden.
2. Gamla orangeriet, Stockholm.
3. Stora bageriet, Stockholm.
Bubblare: Ritorno, Stockholm.

Ovärt: Gateau & Boulangerie (Vaxholm), Vete-katten & Flickorna Helin (Stockholm).

Trenden med bitar av rostad mandel var ett problem. En semla skall vara len som ett moln.

Wuthering Heights: 🥀

KALL, KÅT & HELT UTAN KÄRLEK

Denna moderna filmatisering ville jag verkligen se.

Det räcker att veta att jag älskar tragiska kärlekshistorier var lidandet når sin upplösning först i dödstranscendensen.

Men detta är inte en kärlekshistoria.

De tu turturduvorna är för gamla för att spela ut denna passion. Att se en - om än vacker, mer än vacker - medelålders Margot Robbie göra entré som Catherine är pinsamt, då hon gör det med barnsliga manér, att sedan se Jacob Elordis Heathcliff masa sig upp ur halmen som en överårig pojke i sin mammas källare gör det etter värre, men detta ger vår tids Wuthering Heights en särskild svärta & detta i takt med sin tid;

i deras för var dag allt mer fint fårade ansikten syns deras desperation & de störda val som de har gjort, som har slösat deras dyrbara tid här på Jorden.

Det är en historia om två arma barn som är nästan som syskon men utan det välsignande blodsband som förhindrar att de sedan det sexuella uppvaknandet gör köttsligt våld på sin sammanlänkning; de är två komplext traumatiserade människor vilka saknar förmåga att spegla sig i andra - de ser sig själva endast i den andre, den som har levt i samma värld & under samma våld, under samma tak i Wuthering Heights - om än, att gatubarnet Heathcliff levde på ett golv & den borne unga damen Catherine i en bekväm bädd, på behörigt avstånd från varandra - men inte från misärens realitet.

De som verkligen något sånär hedrar den sanna kärleken i detta den Engelska landsbygdens hedlandskap, är de som genom historien bär huvudet - nå, jag kan vara generös - högt: den tålmodige maken Edgar (Shasad Latif) samt husan Nelly (Hong Chau), vem i sitt noggranna omhändertagande av Catherine söker vårda själva själen hos sin mästarinna, genom varsamt, nästan stoiskt beskydd - om än, att hon i sin varsamhet räds den sanning som kan vara nödvändig för katarsis - eller räddning.

Hon kan också hatas, & vägen till Helvetet..

..går genom biograf Capitols salongskorridorer, tycker somliga av de som har sett denna version signerad Emerald Fennel.

Detta är den första av hennes filmer som jag har sett. Detta är även den första filmatiseringen av Wuthering Heights, som jag har sett. Inte heller har jag läst Emily Brontës, *1818 - †1848, roman, publicerad i november 1847. Ett bra val av månad.

Fram tills Valentin anno 2o26 var Kate Bush tolkning, 1977, min enda erfarenhet av denna pärla, som jag dock gärna vill läsa & länge har önskat så; men jag dras så lätt till hyllorna för dikt & för teologi vid visit av biblioteket

men jag lockas även ned till golvet, el. om det är så att en bara dras dit av någon form av tyngd - som en erotikens tyngdlag, el. en tung, tung metallkedja - tillsammans med Catherine & Isabella, långt bort från några bokhyllor om någonting alls, helt nära smutsen & hålen i bräderna, varför detta var en ohyggligt sexig resa -

bara för att detta är dess form.

Då tilltalas jag inte ens av den svartögde antihjälten Heathcliff, men jag accepterar honom då hans röst är mörk & karaktären finner sig bekväm med att umgås med sin skugga. Utan denna kännedom om sitt eget mörker är det svårt att vara annat än bortkommen i erotikens skugglandskap, det som rör sig bortom elden & som spelas ut i mörkret.

För bekväm, är han, i detta för att någonsin kunna existera i en kärlekshistoria med ett lyckligt slut - men nu var det visst ett tag sedan jag fastslog att denna film inte är en kärlekshistoria, om än att ett svart hjärta förvisso också, ändå, är ett hjärta.

Ett är klart: detta är en berättelse som oavsett tid & tolkning aldrig kan få ett lyckligt slut. Begreppet ‘misery porn’ når sin kulmen.

Det är helt i min smak, som en besk pralin i min ask av valentinkonfektyr.

Denna berättelse är kall, kåt & helt utan kärlek; nämnde jag.. kåt? & det är när de är kåta som skådespelarna Jacob Elordi & Margot Robbie presterar sina mest trovärdiga scener. Det är även främst i upptrappningen till denna lusts bävningar jag kan se att historien har ett rikt fång.

I P1 hörde jag en recenserande man beklaga Robbies amatörmässiga skådespeleri, där hon gör sin mun till ett O när hon är häpen - men mer än häpen är ju kvinnstackarn fruktansvärt, underkuvat kåt & jag ser henne spela ut symbolik, i en film som jag ser som en arketypernas uppvisning.

Här har det teatraliska & absurda ett hem, ty detta är likt drömmen inte av denna värld. Detta är ett kuriöst skådespel i vilket horan & madonnan, djuret & gentlemannen, spelas ut till fullo - & det är - hör & häpna - inte Cathy som är horan.. C är i limbo, där är smärtan som värst & det största lidandet skall vi alltid finna hos den s.k. hjältinnan.

Vi vet så väl att det är av den största vikt att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt, för att uppfatta världens fulla nyans. Det är när man inte kan göra detta som man hipsvips kastar ut barnet med badvattnet, eller sin rusade far med alkoholen, kanske - skall vi omskapa våra talesätt så djärvt så som Fennel omskapade Brontës arv.

I det fall som är Wuthering Heights, det cinematiska 2o26, så handlar det om att hålla två universum i huvudet, samtidigt.

Förutan, kan vi inte uppskatta att betrakta hur de som har tagit Fan i båten ror honom i land, & allt detta i Harlequin-esque paketering, av svällande dekolletage & en man vild av åtrå, i en flotte som flyter på tomma alkoholbuteljer i en vindpinad sjö av aldrig sinande kropps- & äggvätskor.

Jag ger detta verk tre av tre våta tro - vissna rosor.

Den tappade mig bitvis.

Den hade mått gott av att gräva desto mer, & varför inte någon gnutta värme; den vi har från svartsjuka är så sval, för att det oundvikligen slutar i ett antiklimax när man inte kan känna med karaktärerna vilkas komplexitet hade behövt utforskas - inte för att känna för; de behöver ej vara älskvärda, utan just för att känna med; jag hade önskat veta mer om vilka de var - vilka drömmar bar de på, vad längtade de efter & vad ville de tu få ut av livet - förutom att knulla, våldsamt & obehärskat.

Jag vill se den igen.

Genast.

Med denna publicering faller min text ERNAUX o25o722 bort från förstasidan varför jag påminner om dess existens, om någon kanhända vill läsa mer om destruktiv romans - för det vill du, väl?

Sauvage.

B.B.

Denna vinter dog Brigitte Anne-Marie Bardot, *1934 - †28:e december 2025. Vila i frid.

Den 2:a januari för 2 år sedan inleddes skapandet av denna post - vars arbetsnamn var Evergreen - sedan jag hade sett den franska serien ‘Bardot’, 2o23, (av Christopher Thompson & Danielè Thompson, med Julia de Nunez), om den franska 1900-talsaktrisen.

Det är en välgjord serie, & det är bara så att Bardot som fenomen & populärikon får en människas hjärta att klappa hett, för att vi är människor så som människor är skapta; för det rara anletet men också mycket för hur hon förde sig i sin chosefri St. Tropez-stil. Hon blev till en karaktär nästan som en arketyp, & i detta arketypiska tillstånd kom hon att tillhöra alla - så även mig.

Jag har ej läst hennes memoarer vilket gör att jag blott har den ytligaste av förståelse för henne som människa & själ, & det kan i sammanhanget te sig fräckt att ta sig ton (men skulle hon inte tycka om det, B.B, min fräckhet?

Det vill sägas, att i serien porträtteras hon - ypperligt, av den likaledes slående sensuella de Nunez - som om, månne sedan eventuell emotionell harm i sin tidiga barndom, juvenilt självcentrerad i plötsliga, sexuella affärer samt i synnerhet i kölden inför sitt eget barn, men även som ett barn som står inför sina föräldrar.

Kanske var hon bara något av ett djur. Otämjd.

I NYMFHYMN, 2o16, beskrev jag - inspirerad av föregångare - den sensuella kvinnan som ett naturens barn, men också som en distraktion då denna syn på det vilda köttet - el. honungen - som en siren präglade mitt liv; att tråna efter en rendez-vous med en man vem fann olika mer eller mindre bisarra anledningar till att inte möta mig igen, fastän vår enda natt var eld, väl, Mathias.

Unik, sensuell & energiskt djärv både förr & intill döden med patos för de utsatta - för inför mänsklighetens nycker oskyldiga djur, men även det franska samt europeiska folken utsatta för etniskt & kulturellt undanträngande inom sina länder - det fanns hos Brigitte Bardot mycket att älska, men hon framstod inte i detta ungdomsporträtt som inom det privata varande just älskvärd.

Kan hända är det heller inte var människas väg att vandra, en behaglighetens stig - den kan vara nog så vass under truliga läppars barfotafötter, & i & med att hon inte kunde rädas andras idé om henne som person kunde hon också anamma en öppet besvärlig & reaktionär attityd, likväl som hon i sin ungdoms dagar sågs vara något mer vilt, i ett halvt ostyrigt halvt planerat blondt hår, barfota skridandes fram - hungrig på värld.

Detta bär månne inte kontradiktion; Bardots punk uttrycktes i relation till sin tid & till hennes vandringsfas.

Att posten gavs arbetstiteln Evergreen visar dock på dess initiala riktning, om än att det vore en smädelse att inte skriva något av en runa över en bortgången popikon som har inspirerat mig till att inte förlora sikte från ett mig givet härligt vildsvall likväl som en i bälte vältämjd midja, men evergreen -

en färg. Färg som inspiration. Nyansen som en röst.

Jag skapade ett utkast för att jag hade blivit begeistrad av den porträtterade katolska paletten - i en skala & stil buren innan Bardot bröt sig fri från sin katolska fostran.

En färgskala innan de blekta lockarna. Innan vichy

Särskilt i kombination med burgundy el. vinröd är evergreen, även bottle green & oxfordgrön, men inte mörkgrön, nej detta kan inte sägas då detta inte säger någonting om ett nattens hav,ett nyansens nav, en stark färg - & då än mer så till en cendréblond el. brunett - vilket Brigitte Bardot var naturligt, ju - än till en blondin (men då är vichy i sanning som självaste rosen på prinsesstårtan).

Julia de Nunez / Bardot - evergreen, burgundy.

Om vi blandar gult och blått, vilka vi anser vara de första och enklaste färgerna, så uppstår den färg vi kallar grönt. Men vi förutsätter då att vi använt blått och gult innan någon stegring inträtt.

Vårt öga finner en real tillfredsställelse i denna gröna färg. Om de båda moderfärgerna håller exakt jämvikt i blandningen, så att man inte märker den ena mer än den andra, så vilar ögat helt och sinnet på denna blandning som på ett obeblandat helt. Man vill inte komma längre och man kan inte komma längre.
/Johann Wolfgang von Goethe, Goethes färglära / Pehr Sällström

Evergreen är en grön nyans vilken aldrig kan ge ögat & sinnet den ro som en till synes oblandad grön här sägs kunna ge, enligt den gode Goethe.

Den avkräver av dig att bli sedd & dess uttryck är regalt. Den söker sig till ett marint mörker, likväl som dess utsökta giftermål burgundy är röd med en lutning åt marint.

I denna det marinas hägring i horisonten kan de båda färgnyanserna sammanflätas & förhöjas, gärna i en veckad midikjol något skrynklig sedan till knä sänkt till sky höjd i bön.

/Blått/ Denna färg gör ett underbart och nästan outsägligt intryck på ögat. Den är som färg en energi, men den står på den negativa sidan och är i sitt renaste tillstånd liksom ett lockande intet. I anblicken av blått ligger något motsägelsefullt av eggelse och ro.