/VÄSTERHAMNEN, VAXHOLM/
När vintern var frusen kom ett första, tidigt vårskri från de genom vaxholmsledens färjeframfart krossade styckena av is, när de bländande i het sol skriade mot den gula färjeplåten. Det var skärande vårvrål som hade mig att tystna i berättelsen om Trollkarlens hatt i Mumindalen. Jag tystnade & såg brytisen lysa.
En dag stod havet öppet, blått. Svanarna låg i som kvarglömda snöklimpar. Somliga unggrå, som de invidtrafikerade vinterdiken min dotter & jag går i galopp utmed Västerhamnsplan för att komma inom färjebom, hem till ön.
Ön var vår portal in i sportlovet, med dess tid för apelsinklyftor, chokladdryck & ett rött tefat snurrande nedför Oskar-Fredriksborgsfjäll, som jag kallar den höjd som inte närmelsevis är ett fjäll men det är Rindös sportfjäll, hur det än är med den faktiska saken, den faktiska saken rör inte de som i skrik & skratt snurrar omkring på ett tefat.
/OXDJUPET, FRÅN RINDÖ SETT/
/EN KOPP CHOKLADDRYCK INVID SNÖDROPP/
/VÄRMDÖ/
Det föll sig som så att vi njöt två dagar i backen med strandbastu inklämt däremellan, då det hölls äppelkakebjudning & premiärbrasa i Lilla Saunas vedeldade vaxholmsbastu. Jag såg den mörka pjäsen smällas upp bara dagar efter att jag hade kisat mot solen som låg i hetta mot Fredriksstrand nedanför Montessoris kulle, & sagt att här borde det finnas en bastu!
I MITT I STOCKHOLM kan man läsa om detta det goda; inte om synkronicitet men likväl om de kring stockholmsvattnen bokningsbara bastuhytterna, de som uppenbarar sig. Den unge grundaren Caoimhghin Schmidt berättar.
De hade i den sköra isen öppnat upp en vak nära strandens kant, i lågvattnet så grunt att inte bara jag, i den Ida Sjöstedt-stass som har kommit att bli typisk när jag badar bastu klädd, utan även mitt barn kunde gå ned i vaken, tapper. Om & om igen & än igen &
/I IDA SJÖSTEDTS/
Det var vitaliserande. Mitt barn är mitt barn, hon älskade sitt första riktiga vinterbad, skall vi nu inte tillräkna henne när jag titt som tätt gick ned i mörkt, kallt vatten med magen en planet.
Jag kände en tacksamhet inför att få vara den mor som skall le när min 4-åriga dotter badar is & ber om mer vatten att ångra från laven, men också ett sting av modfälldhet över att inte kunna ge henne detta i ett bo, alltid om kvällen när jag ej skall ge henne bröstet - att ge henne vattnet kastat mot laven, en moder vill ge allt & hon får buga sitt huvud i ödmjukhet inför sakernas tillstånd; utom inför det tillstånd som är, att backen längs med Oscar-Fredriksborg inte är ett fjäll, där skall mitt huvud alltid snurra.
/I BODEN/
Tåget ankom ett norrbottniskt bo.
Alice i Underlandet - Elsa Maria betonar ‘Under’ & har tycke för den förunderliga Cheshirekatten - emellan pulkabacken, vovvepussar & alla de dockbarn som bebor hennes mormors Björknäs.
Idag mars månads första måndag har hon suttit vid det gedigna skrivbordet & skapat ett verk i tusch, till mig, en teckning av kasernhuset var vi bor; med dess trappor & hiss & port & en sol lika glad som den norrbottniska sol som lade sig som en slöja över henne, när hon var i sitt skapandes esse.
Vi packar & vi reser hem, till det gula huset under den glada solen, men först en stunds el-sauna här i bodenkällaren, för min dotter föreslog detta & det var ett mer än gott förslag.
Hon kom nu in, rosig som ett bokmärke, från lillbacken här på gården.
Nu skall vi kasta laven mörk.