I nationaldagsgryning regnade det, ett dådfullt regn.
Jag minns när de hånade de som sade att vattnet inte räcker till folket. Arrogansen! Det är en rädsla, det är mänskligt, fult & älskvärt. Den fruktansvärda arrogansen.
Vi skall älska människan. Gud gav ett löfte att älska människan. Denna form av kärlek är hos en människa ett kors att bära.
Själv bär jag bara på mitt barn, på höften ett löfte för mig. Jag brukar kyssa henne god natt med ett Guds vackra barn men till skillnad från det änglalika spädbarnet vars fot aldrig har vidrört smuts så har det större barnet fjättrats vid jorden, & hon har tvivlat, upproriskt sagt att det inte finns en Gud,
då är det jag som skall stå kvar & känna det skära genom hela mig, jag skall känna det liv som genom min portal kom att fjättras här men som innan hon blev till väv först helade mitt hjärta med sin blotta andning
då skära i sagda hjärta, jag skall lyssna till henne, stilla tiga, andas, sedan hjälpa mitt barn att känna in världen.
Att känna att Gud är en kraft att inse, inte se. Att känna att hon är Guds vackra barn.
Idag är människans klädnad förvriden men ljuset är troget sin form.
Under ett fluffigt täcke var jag trygg. Balkongdörren stod på glänt, för den bleka juninatten & för fågelsången. Mjuka droppar, hårt trummande overkligt regn. Det mjuka är det hårda.
Jag somnade om. När jag vaknade igen stod skyn klar; ljuset trängde in. Jag var besviken. Ingen fågel sjöng för mig då. Det kunde gott ha regnat en hel dag. En hel natt också, därpå, & därpå fortsatt så; hur mycket jag än skulle ha hatat det – det skulle ha regnat hårt under en hel vecka. Vår jord behöver ett regn som tränger djupt ned. Som trummar trummar trummar in livet i världen.
Ett genomträngande regn
trummar sin form in i jord.
Ett genomträngande ord, i skepnaden av Jord, så tog världen form, Vad vore världen om den vore endast tiden innan ordet. Det är en fråga utan värdering, den är inte upproriskt ställd, den är bara ställd. Vilken form bar världen innan ordet.
Vid var brygga ligger vattenståndet lågt. Det är nu svensk dygd att tala om det låga grundvattenståndet. Under försommaren satt jag med andra barns föräldrar, med ett halvt öga vakade vi över våra barn. Världen var alldeles ofarlig här, utan djupa vatten att akta.
Ett halv öga sovandes.
Bla bla bla på bryggan.
En alldeles ofarlig värld.
Sedan kom en dag en mamma & sade till sin dotter att akta de farliga stenarna vid lågvattnets brygga. En i vassen lurande fara, jag noterade det, men jag kände mig inte som världens sämsta mamma som hade förbisett denna risk; jag tar det mänskliga i moderskapet med ro men det ses vara en dygd att skämmas över sin modersform.
Det finns dygder som jag inte bryr mig om.
Ett större stycke nattjäst fralla skjutsades in i ugnen, ångade sedan utplockad under mkt. mjukt smör & Kalles guldkaviar. Mitt barn äter inte det bröd som jag bakar, men jag tar det med ro & jag bakar vidare;
en dag.
Frallans form var ojämn. Min modersform är utmärkt.
Naturmorgon i P1 spelades, med en signaturmelodi som låter som min barndoms somrar. Under sommaren var morgonen lång & radion stod på i köket. Morgonsol.
Min dotters gudmor kom på vaxholmsvisit inför Montessori sommarkalas, en gul villa i ballonger & en barnkör i blomsterkransr av silkespapper & ljusa stämmor för Idas sommarvisa. Vi talade om livet & om döden.
Jag sade som en självklarhet, mer som en påminnelse än en fråga - det står redan skrivet i Vita Arkivet, att vid ett plötsligt frånfälle så får hon hantera mitt kulturella arv; blir det en film så behöver Naturmorgons signaturmelodi spelas vid barndomsscenen, ett soldränkt björkbord på Ljungstigen i Kalix, bara ben & ett nattlinne söndertuggat i halslinningen.
Min dotters hud i juni har en doft av att vara liten & att vara på väg till stranden, det är en varm doft, ett löfte om sand. En signaturdoft; timmar före en strand.
En halslinning i bomull, i liten spets. Hel.
När vi hade kommit fram till Bjumisträsk stack tallbarren i mina nakna sulor.
Imorgon, sade jag till henne.
Den dagen for vi in till Norrhamnsbadet. Detta var en liten tid innan sommarlovsveckan. Havet var än vårkallt. Vi var redan solbruna. Marken var len av gräs, blommor, lövverk.
Kalla hemrullade köttbullar åts innan doppet - men inte skulle jag, jag läste bara två sidor ur Rudolf Steiner’s vision of love / Bernard Nesfield-Cookson. Två ögon vakande mot havet med dess stenkullar.
Ett vårkallt hav, en kall vind. En mycket stor kabelstickad tröja, min dotter kröp in med sin fulla kropp. Vi var en kropp - en form. Hon återvände till havet.
Min bikinitrosa var liten. Jag tyckte att de kroppsstrån som doldes precis innanför dess midja var sensuella. Jag var osminkad & sensuell.
Vattnet söker fortsatt sin form, elementens urformer penetrerar var por av värld. Syntropiskt.
I det renande söker jag min framtid. Detta har någon form av rytm, som liknar formen. Den rör sig i cirkel. När jag visualiserar ett liv så ser jag inför mitt inre öga att den rena tvätten hänges i olika scenerier.
Jag kan se det sydliga Frankrike var den hänges ut så tidigt som i mars, med ett solöga som övervakar, gult & varmt. I huset är det rått; det är ett stenhus. Det är Frankrike. Man kan inte få allt. Lavendeln blommar tidigt & fjärilarna flockas. Allt som betyder någonting, kan man få.
Jag kan se emaljbaljan i svenska gräs. Galltvålen ger ett mjölkigt vatten. I ett sår i emaljen tränger koppar ut i vattnet. Det blir smutsigt. Man kan inte få allt, som fragmenterar livet.
Vad fanns inngan formen.
Formen består.
När jag under nationaldagen nyper till de fuktiga tygerna hörs den sjungande, himmelsblå bilen. Den följer sin tur. Blott Sverige den svenska glassbilsmelodien har – i inget annat land kan jag hänga min tvätt så som jag hänger den här på min balkong, till melodien hos en från barndomen klassisk tuta. Tutan består.
Det är utan värdering, det är vad det är. Vi köper inte glassen, än har vi gräddig jordgubbsglass som har vispats hemma i köket, sedan barnkalaset i maj då jag serverade endast den runda formen av två. Innan den kläddes i vispad grädde, sockerblommor & strössel, sprak & fem färggranna ljus, så såg den minst sagt smaklös ut. Med mammorna i köket fnittrade jag över spektaklet; Det blev ett asshole, viskade jag. Kroppen varm av rörelser mellan kaffebryggare & skafferi.
Det är utan uppror mot glassbilen. Den väcker bara glädje, men vi äger en visp.
Efter att min dotter har fått en stockholmare med bröd serverar jag henne ett par kokosbollar. I Hagaparken firar Operan & på Trädgårdsgatan stå Vaxholms hembygdsgård knökfull – av tradition vill vi fira endera här el. där – men en hög risk för regn har givit min håg för kalas på båten, det är en stilla dag under lågt hängande moln & på mitt arbetsbord arrangerar min dotter Naturhistoriska riksmuséet; det är ett smärre briljant arrangemang.
Ett stycke djurben symboliserar mammuten, där är en entré, en legoskärm vilken skall uttrycka en plats för en skapelseberättelse, där är den öppna blåvalen, en kristall, en fjäril, ett klot, en fantasifontän av de klossar hon gavs när hon var 1. Knappt ens 1.
När hennes lekkorg bestod av en bitleksakskatt, ett par klossar, en liten docka & ett stearinljus.
Tiden går.
Dagen går,
jag ser tvättmaskinen snurra, trummar trummar trummar, den tystnar till aftonen, Ex voto / the silent love – Christian Kjellvanders heliga stämma, diskmaskinen tar vid,
det är de detaljerna i vår vardag, en blågul dag förflöt i färg & i form, det är först till aftonen jag minns att ta fram vår bordsflagga i trä men ändå kommenterar jag ständigt andras flaggor – De har fortfarande den där bleka flaggan, de kunde väl ändå ha bytt ut den inför nationaldagen om kaféet mittemot badviken under den soliga söndagen & Skall vi slå vad om att förskolan inte skaffar någon ny flagga inför avslutningen? Det gjorde de ej, men något vad blev det ej eftersom min flicka inte satte emot - kloka flicka,
någonting annat irriterar denna nationaldags afton min dotter & jag säger till henne att hon vänjer sig.
Så gör vi i Sverige.
Vi vänjer oss, & hissar om sommaren en urblekt, naggad flagga följt av de mörkare nätternas förkovran - i någon form - i ett valår, som vore vi investerade i känsla, när vi saknar fingertoppskänsla för färg, form & förnuft.
Vi saknar känsla för vatten men det finns någonting gudsnära i att vänja sig, någonting ödmjukt - att vänja sig vid att existera i en värld i vilken vattnet möter jorden.
Det är natten till den 14:e juni. Det regn som faller är osynligt men det har format droppar på de kläder som vädras på balkongen. Det är iskallt & fåglarna sjunger sin gryningssång.
Jag lämnar balkongdörren på glänt.