Jag öppnade en kartong. Där i låg ett par av mina vinterplagg i väntan på försorgs tid, ett par utsorterade böcker samt en brun fruktpåse, utan frukt i men med ett par små höstkängor i, med röda snören. De var så små så väldigt små. Jag ville kräkas.
Det är någonting med denna tid som är som om bortom ljusets hastighet, för när min dotter tar de första tydliga stegen av frigörelse så kan jag se in i framtiden, hur den kommer emot mig; tystnaden av att hon inte följde med mig & min mor ned till bastun för att hon hellre ville följa med ut på en hundpromenad, är avsaknaden av ljud som är det skri av en framtid som störtar emot oss.
Hon går sin väg, bort från mig.
Den natten hade jag drömt om hur hon hade försvunnit.
Vi hade rest med ett tåg från Frankrike, vår ankomst var plötslig & jag hade kanske vilat för jag saknade kontaktlinser när jag rafsade samman våra väskor, vilka jag urskilde utan detaljer efter färg & form. Det var hetsigt. Det kom över mig att mitt barn hade försvunnit.
När jag för Elsa Maria berättade om drömmen, & hur förskräcklig den hade varit, så sade hon, utan någon sentimentalitet:
Men mamma. Det kommer att hända; jag kommer att flytta ifrån dig,
som om hon tidigt i denna utdragna frigörelseprocess hade fått en försmak av vad det innebär att leva självständig från sin mor, & insett tjusningen i att vara sin egen - varför hon inte behövde leva i småbarnets förnekelse, genom att klamra sig fast vid min kropp & bedja till vår framtid; jag skall bo med dig för alltid, jag älskar bara dig.
Under hela drömmen hade jag varit i en närsynt blindo.
Hon återvände efter ett par dygn, utan förklaring. Under tiden som hon hade varit försvunnen så hade omgivningen inte till fullo tagit det på allvar, jag hade försökt att polisanmäla försvinnandet men intet försök att strukturerat & systematiskt söka efter mitt barn hade fungerat, allt flöt bara bort i drömmens dimmor - men så återvände mitt barn, dock inte utan att jag först hade blivit galen! & skadat ett annat - mindre - barn vem hade talat slarvigt om min dotters försvinnande. Av det lilla barnets mor & en uppretad folkhop blev jag jagad över halva Vaxholm.
Mitt barn & jag fortsätter att drömma drömmar om hur vi nästan förlorar varandra.
Jag reser iväg i en rymdraket, men återvänder för att hämta min dotter som missade att följa med vid tiden för uppskjutet. Jag vänder en raket, för mitt barn. Hon räddar mig från en häxas hypnos; hon såg det i min blick.
Jag återvänder till mitt barn, från en källare som om i en annan dimension i en AI-styrd framtidsvärld, sedan jag har kommunicerat genom morse till de som jag har sett genom fönstergluggar till källardörrar som jag inte kunde öppna. Jag tar mig ut ur bokhyllan i Interstellar, för mitt barn;
love is the one thing we are capable of perceiving, that transcends dimensions of time & space.
Det var när hennes hjässas doft av nygräddad sockerkaka än var helt ny i vår värld & hon var ren ny ur min värld, som jag började att viska till henne när hon sov, ett mitt hjärtas budskap, som om hjärtat en självklar existens bortom rumtiden, så sade jag
Mamma här
Mamma alltid här
Mamma alltid varit här
jag öppnade en portal
för dig för all tid för oss bortom rummet utom punkten
för mitt barn öppnade jag en portal
& de små, små skorna öppnade en portal för mig.