Algoritmen förde fram Sanna Hills post-kommentar till en färskt publicerad artikel i DN om att hon lämnar den nationalistiska rörelsen, till mitt flöde.
Insynen i koncentrationen av kvinnofientliga element - samt idéer vilka skall sägas är fientliga endast om de kommer från en fientlig, inre plats; så som synen på hemmet som en kvinnas borg, el. fängelse - inom sfären skrämmer henne; så var heller aldrig hennes hem en trygg borg, då fienden levde med henne.
Det skall sägas att jag saknar ytterligare kunskap gällande vem hon är samt hur hon har representerat rörelsen - men jag känner till hennes ansikte samt namn. Min skrift är dock endast inspirerad av vad som väcktes i mig, av vad hon skrev.
Jag är inte namnkunnig gällande den nationella sfären, engagerar mig inte i alternativmediarapporteringar, debatter el. nyckelpersoner, befinner mig ej inom relevanta sammanhang el. med de inom kretsen närmast sörjande - men jag har ett perspektiv på världen, & jag mötte själv en man, som blev min dotters far, inom den nationella sfären.
Detta är också min enda erfarenhet av en relation med en man från sfären - de som har tagit till sin mun rena fantasier om att jag skulle ha varit runt har uttryckt just den kvinnofientlighet som Sanna Hill vittnar om, likväl som den man vem menade att jag var pryd för att jag ej ville ha sex med honom, uttryckte; att se kvinnan i ett filter av hora/madonna är fientligt då det är att vägra kvinnan att ses som en hel människa.
När jag blev gravid blev jag lämnad av barnets far - el. om det var jag som lämnade, för att han agerade demoniskt. Säkert var att jag förlorade kärleken för honom.
Denne man, vem för mig hade presenterat sig som en troende, familjeorienterad man, väckte mig mitt i natten & bad mig att ta en tablett, vid mitt nekande följt av försök till att avkräva & hota mig till detta, följt av en teater i vilken han uttryckte ånger & tro, önskade sex med mig igen för han ville - sade han - komma i mig igen; en omvändelse, såg jag: han tog då sitt kött ur min kropp & lade säden på min mage, som för att förnedra själva livskraften, & sitt blivande barns moder.
Tidigt i graviditeten, så tidigt att det än var osynligt att jag bar liv, mötte jag en annan man & han fick veta att jag var gravid. Efter en tids kval valde han att åter bjuda ut mig, han insåg att han ej verkligen ville släppa taget om mig. Han kom att erbjuda mig ett hjärta i halvädelsten & det var hans. Senare kom han att kasta det i Fyrisån. Där vilar en skatt, för någon, någon annan & anständig människa.
Detta var en vänlig man; han ägde ögon vilka aldrig kunde svartna. En sval panna. Det var en anständig samhällsmedborgare, utanför var rörelse, utanför var extrem. En god man i Knivsta kommun.
Ändock var det demoniskt, på ett avslappnat vis, när han en afton när vi dansade till fransk electropop ville bjuda mig på sprit: men, min kropp bär skapelsen! Jag såg undrande på honom. Det var demoniskt när han över en kopp på Uppsala station, inför min resa till Norrbotten var jag i gästrummet hos mor skulle vila ut den värsta illamåendeperioden, föreslog att jag skulle göra abort.
När jag kom hem till min mor mötte hon mig när jag vaknade, jag stod med det gyllene sensommarljuset som en ram, hon sade att jag liknade en ängel.
En ängel som kom med ett barnbarn.
Han bad mig att göra abort.
En vänlig, anständig man har samhällets tillåtelse att föreslå detta för en mor; att döda ett ofött barn är i det svenska samhället välintegrerat, det är inte en parentes i vår moderna kulturkanon - möjligtvis en trippelparentes - utan ett utropstecken. I Sverige dödar vi barn av praktiska skäl.
Min dotter var det mirakel som räddade mig från dessa makabra former av umgängen, var det fientliga bor i såväl det synbart sjuka som i det välartade. Det fientliga bor inte i extremer enbart. Det bor i oss, som vardagliga uttryck.
Nu behöver jag inte männens kärlek. I den finns det ingenting som jag behöver. Är öppen för ren kärlek - behöver den inte. Mitt vansinne drev mig genom elden & nu är jag fri. Min dotter bär nu sensommarljuset som en krona.
I stunden, så nekade jag endast å det bestämdaste; givetvis skulle jag aldrig, aldrig, aldrig döda mitt barn. Aldrig. Sedan slätade jag över övertrampet med tanken att han inte vet bättre, förlåt dem för de vet inte vad de gör - & i ärlighetens namn så tror jag inte att han skulle ha kunnat bära detsamma tanke & idé, om han hade kommit att leva med mig; jag har den effekten att jag förändrar de män som kommer nära mig, på riktigt nära mig.
Män som inte vågar denna förändring skall söka en utväg innan så sker.
Denne man gavs ej en möjlighet till det själsliga möte som förändrar en annan människa - som också skall förändra mig, alltid, sådant är mötets natur - för barnets inom politiken teatertränade fader spelade upp en scen om sin egen, påhittade inre förändring varför jag förlåtande & i hopp om en kärnfamilj för vår dotter, åter närmade mig honom;
detta ser jag än idag som det enda riktiga sätt att hantera den prekära situationen - men enligt hans egen utsago var min graviditet likväl som utspelen för att manövrera ut denne andre man, endast metoder för att äga ett grepp om mig. Att äga ett livslångt övergrepp.
Fadern uttryckte att han ville ha kontroll över mig utan att ha mig, utan att ha det ansvar & den intimitet som det innebär att ha en äkta kärleksrelation. Inte bara ett ägande, utan en förhoppning om att förstöra mig för framtiden, att göra mig till ingen annans.
Jag hade mött honom över en kopp på Storken, ett möte med biskvi & andra nationella i Uppsala var jag helt nyligt hade bosatt mig. Han presenterade sig väl, med ett gott initiativtagande, moralisk stadga & generositet. Hans röst var djup, hans ögon klara, hans kinder rosiga - vi skrattade, & det fanns för mig ingen anledning att misstro kontakten.
I den jordiska uppenbarelsen sargade män är fler än vad normalt torde vara, inom den nationella rörelsen. Sådana män är fler än vad normalt torde vara, inom den värdeomstörtande röda rörelsen. Dessa män reflekterar varandra likt de reflekterar den dy ur vilken deras skuggsidor har stigit upp ur.
De extremt sjuka människorna är fler inom de omdanande rörelser som finner tilldragelse till de idéer som i samhällsstrukturen förpassas till skuggsidorna, då människor som ej har traumatiserats av samhällskroppens depraverade, brutala form sällan vågar söka sig till det bespottade; i detta avseende har en svårt sargad själ en form av frihet som en anständig medborgare saknar - det är en frihet & det är ett vansinne som är nödvändigt för att gå genom elden med en förhoppning om att komma ut på andra sidan levande.
Utan vansinnet är det omöjligt. Utan att ha ingenting att förlora, görs det föga.
Det förtar inte ljuset. Det hälsosamma som är grodden till motstånd. Att jag är människa, fallen & en syndare, som har vågat möta samhällets skuggsida likväl som min egen, förtar inte mina insikter - jag ser att det förstärker analysens giltighet att jag erkänner mig som en hel människa, med erfarenhet av mörker.
Det är denna erfarenhet som gör att jag ser den nakne kejsaren för vad denne är, när vi får lära oss att det är en rimlig klädnad att döda.. inte bara ett barn, utan någonting än större; alltings potential, en miraklets grodd.
Det är ett löfte om liv & vi släcker det.
Det är då inte en klädnad - det är ett jävla mörker. Nattsvart blankputs.
Vi behöver ha den intellektuella spänst som det är att identifiera dessa uppenbara mekanismer för att förstå linjerna i den andres ansikte, & de skuggor som de skall kasta över dennes själ. Ett ärr växer samman med ditt nervsystem. Vi behöver erkänna de egna erfarenheterna av skugga för att föra dunkelhet till ljuset, sett & till smärta bländat.
En anständig medborgare kan under ett helt liv gå omkring i sin klädnad av vardagligt mörker utan att reflektera över denna, för av omgivningen erkännes den inte som ett mörker utan som en stilig klädnad; det är den normala garderoben, den inbegriper mirakelmord, det är putsade skor & ett anständigt arbete & att föreslå lite barnamord över en kopp inför ett tågs avgång, som går människor förbi - men detta är en människa som kan se mig som fientlig, för att ens tänka en sådan tanke om dennes vackra, välanpassade dräkt.
Är det fientlighet som du ser?
Mitt barn kan se min aura & den är i purpur. Vad ser du?
Jag ser kärlek.
Jag är i kärlek.
Jag är nationellt sinnad & jag är i kärlek.
Är de nationella idealen inte integrerade i kärlek, så skall det vara osunt & det skall vara präglat av att undermedvetet söka vägar ut - för själen är den ström som skall röra sig mot källan, till den kärlek som omfamnar.
Det är för mig en självklarhet att en människas värde & värdighet på intet vis är beroende av dennes etnicitet, preferens för etnicitet, kön, preferens för kön el. dennes handikapp på jorden, de kort denne givits - sådant som den främmande vem vill måla bilden av mig, om paletten är det nationalistiska, kan önska utmåla i svart - men mitt perspektiv är kärlek, är STORGE som en del av kärlekens fulla skala.
En främmande människa håller i sin egen palett, blott & bart, & en annan människas bild kan aldrig målas av andra rörelsers penseldrag än de vilka denne förmår att få till att dansa, el. klösa, fram över papperet.
En konstnär undviker att måla i svart, brukar jag råda min dotter - en tub svart skall, förstrött klämd, räcka dig i åratal; av indigo, burgundy & bränd jord får du skuggningar som bär färgrikedomens potential. Skuggan skall vara mull, ur vilket livet viskar, vill fram.
Det är livslöftet.
Detta är den palett du behöver ha för att kunna måla mig. Det är den palett som du behöver ha för att kunna måla dina medmänniskor till hela människor, att söka förstå & att söka förlåta.
Intet text som jag skriver, som berör de idéer som Hill beskriver som negativa för kvinnor: så som fråntagen rösträtt, modersidealet, skall komma från en plats av svärta & en önskan om kontroll - dess grund skall vara ljus & dess önskan skall vara den om att att skydda vad skyddsvärt är.
När så inte är fallet, när istället ett mörker är vår lykta, så leder det givetvis till farliga stigar.
Dessa idéer kan dock likväl komma ur kärlek - kärlek inför kvinnan, inför mannen & inför barnet; det gemensamma samhället - samt med en förståelse för nyanser, vilket ger utrymme för ingen regel utan undantag; det finns kvinnor vilka gör sig bättre inom politiken än inom moderskapet, det finns barn vilka skall krossas av världen om de föds in i den, av en mor vem ej klarar av att älska dem, om än att samhället skall söka lätta hennes börda i största möjliga kärlek för både henne & barn.
Att undantagen skall söka styra andan i ett samhälle är dock fientligt om något, då det drabbar själva kärnan hos människan, vilket traumatiserar vår form. Vår skadade materialiserade matris får allt fler människor att ta upp den mörka lanternan, & det får oss att måla vår nästa i svart.
Det är inte den nationelle mannen vem är vår fiende.
Inte heller är det ett judiskt folk, den afrikanska kontinentens folk, inte heller den svenska, feministiska kvinnan. Det är inte en önskan om blonda barn, som förgör.
Fienden är den fientligt sinnade människan.
Det är svart lanterna. Det är orätt väg.
