Mistlur.

Är det svårt att bli stor.

Ja. Det är konstigt att bli stor. Jag vill alltid vara såhär.

Ibland känner jag samma. Mamma skulle vilja ha kvar dig som liten bebis & ha dig växande;

(jag älskar båda)

jag vill ha båda!

Du kan inte ha båda!

Du måste välja.

Vi har inte något val, vi växer oavsett vi vill det eller inte.

Också jag kan sakna dig som bebis, men oj vad det är spännande

att du blir stor.

Ett barns växande upphör bara om det värsta tänkbara händer.

Om.

Allt ligger framför dig.

Vad saknar du mest med att vara liten?

Att krypa.

& när du var bebis ville så du gärna kunna hoppa & springa.

Allt ligger framför dig, allt utöver krypandet, det kryper fram

de existentiella frågorna de kryper fram ur garderoben

garderoben är nu lekrum, mor bar ut kartongerna, kläderna undan,

skall du leka kull med ett monster, i en garderob - vad tänker mor,

skall du ha kull och jaga svaren skall det ha kull och dess frågor jaga dig.

Kanske om du kryper kommer det inte ikapp

kanske är det för att dina steg är självsäkra det tar dig till lekkamrat

kanske om du stänger dörren till, kryper, jollrar, kryper in igen,

det söker sig från dig undan

men i ljusspringan mellan karm och vägg bryter sig in - din förundran.

En av de sista skållheta dagarna inleds med mistlur. Vi hör den på ett behagligt avstånd.

Hennes öra är nära min mun: Det är dimma, viskar jag.

Hon vet.

Hon lär sig om havet.

Ett stenkast från vår port huserar Ostmakeriet - till min dotters förtjusning, ty det ystas inte endast för dettas skull; i mejeriet skapas även lyxig gräddglass. En sådan sommar det har varit, invid de färgranna vimplarna - om än att hon kan hända än hellre sitter & guppar vid sjömacken inne i Vaxholm. De glasskulorna har en starkare färg. För barnet hägrar det bjärta. Någonting visst är det med att guppa, för den delen. Barnet minns ett guppande vatten.

Ytterligare ett stenkast från etablissemanget i Rindö hamn far de väldiga båtarna i Oxdjupets stupande farled. Det vattnet är kallt, att bada invid i Måldepån är alltid kallt; vi gör det likväl, vi bor ju här.

Här reser sig dimman.

Det är mistlur.

Det högsta av strupskrik ett litet barn kan ge ifrån sig, är det dess tjut som om mistlur, en varning om terrängblindo, en annan kropp, en annan vilja, en själ som häver sig ur modersfamnen & kommer att bedarra vid avsaknaden av värme i den fuktiga morgonluften ute i den stora världen - & intet kan hon se. Framför henne ligger världens ände; en vit vägg. Ett intet - & bortom?

Det är eget rum, det fylls snart upp av kartong; det är en robot. Det är ett skepp.
Det är egen säng, utan att sova i den. För att ha.
Det är att rata barmen & att tjuta för den. För att slitas.

Det är mistlur. Det är 130 dB. Det är världens ände, så som den är känd.

Den är vacker när mjölkvit, tät dimma liknar ett kolossalt moln som har lagt sig för vila i bräckt hav.

Vi tar båten ut till Gällnö, det är fredag & hett. Dockan Isa rullar fram i en rundad dockvagn av trä. Den var min när jag var flicka, nu har den någonting visst - har också jag. Har också jag? Skavankerna i det rosa träet ger patina. I Elsa Marias ägo blir dockvagnen vintage. Så mycket skall förintas under den tid som dockvagnen bara blir antik, & mer dyrbar. Skall min dotters docka förintas? Den förintade dockan skrämmer.

Min dotter vet att hennes mor en dag skall förintas. Att förstå det är någonting annat. Hur förstår ett barn att en mor kan växa ur sitt liv, & överge sitt barn i världen - inget val har hon! Hur förstå, när en mor inte vågar tänka tanken att dö ifrån sin ängel sitt blod som blev till ljus & så all denna jord, denna erbarmliga jord.

Det är för väl om förståelsen kan ske när hon inser att total förintelse är en omöjlighet. Förr förstår hon intet, om jag får be.

Bedja.

Om det finns någonting att säga till om, i denna värld var vi med skitiga sulor far fram.

Mistluren kan ge oss ett svar, & ett svar endast: är det dimma, är det inte.

Allt vad är intet & allt vad är höljt i dunkel skall besvaras av den vind som visslar i ett blad.

En röst så lågmäld att du inget annat val har än att med hela din andes fulla förmåga lystra.

Molnen skall lägga sig till vila, & du skall lystra.

Tisdag.

Venetianska korkskruvar.

Idag bär hon den gröna yllekappan.

Den har volanger för hon är ett sådant litet barn, nästan 3 & ett halvt bara, & det är hon endast för en kort stund. Tre volangkjolar skall hennes kappa ha, innan dess att vi har blinkat & finner vår på intet vis unika symbios - vi är bara modern & barnet som de andra dessförinnan; också de övergav varandra, också de blev till bara ben - stå tillintetgjord vid våra fötter, när dina har sökt sin bredaste form & du ärver din moders skor så som jag ärvde min moders skor.

Kappan är dubbelknäppt. Sedan jag har knäppt dess nedersta knapp kommer det engelska uttrycket för en stil över mig, det är spontant: Smart! Bedömer jag. Hon ser det som beröm & tackar mig. Mina ögon möter dotterns, de ter sig nu helt gröna, ylletyget som om från skog för fram en viss natur, den är inte skog, den som ses i linjer i iris; iris hos föräldrar, iris i blodet som smala strömmar av jade. Hon ärver vår iris.

Hur kunde detta liv med att välja oss! Vad hon är stark. Ett sådant väldigt modigt barn som i trikjolad kappa stå där i hallen på Östra Kasern. Vi har turen att få hyra en fantastisk konstnärslägenhet - den liknar inte mycket annat vi kunde erbjudas - men hon har börjat sucka över att vi inte bor i hus; en sådan oxe, jag som just har burit möbler & kartonger till förbannelse för att skapa ett lekrum i vår stora klädkammare, hon förstår inte att hon likaväl hade kunnat ärva svensk slum av sin hora till mor. Kan vår vildaste fantasi nu vara att en dag köpa ett stycke av en radhuslänga en backe upp? Du får gifta dig rikt, flicka.

Kappan har en krage. De framför badrumsspegeln nyborstade, nordblonda lockarna faller till den, de nuddar den precis. Äntligen. Åh, vad ditt hår har blivit långt! Hon hör att vi stora tycker att det är vackert; vi stora, vi med idealen, men vad jag menar är: Du är stor nu! Lika bedårad var jag av de förr begynnande fjunen, ja jag skulle rent av kunna grina över att de har gått förlorade, de sidentrådar som aldrig kommer åter men som mina drömmar vävdes av; nej fy, hellre då att tvättmaskinen far för aggressivt fram med de skiraste sidenplaggen ur en välkurerad garderob, än att barnet med dunhjässa aldrig kommer åter, så som sanningen är - aldrig igen skall hon finnas, hon lever i dikten & i fotografierna allena, fångar de nu någon själ - de fångar väl någon själ, är det inte de välväxta skäggen bara som är verkligen frånstötande med amish. Vet de inte allt annat. Sys deras dräkter inte i lin. Går de inte barfota för jämnan. Känner de icke Gud. Har hon av en intet ont moder fångats i bilden. Ett fragment av vår kvanttid har frysts, för alltid. Modern som förövare.

Över hennes växande svall skulle de trä en vit huvudduk. Vi skulle åka häst & vagn.

Idag har jag en skir, flirtig ylleblus från Filippa K. De skulle ta mig i knäet. Lusten som förövare.

Nu träder vi in i Rindö röda buss. En mindre konflikt uppstår oss emellan för att jag nu har bestämt att vi inte skall vara finkänsliga & uthärda ungdomarnas fräna parfymer; hon tyckte sig sitta alldeles utmärkt var hon satt, hon kunde gott ha suttit kvar - för all del, jag kunde förstås ha flyttat mig, men hon kunde ha suttit kvar.

-Mamma är så känslig mot parfymer & du är också för känslig när de är för starka; det påverkar ditt humör & ditt beteende, jag har sett det.

Hon vill förstå varför, förstås.

Det är självklart, hon är 3 & ett halvt. Världen öppnar sig, förundran, undran.

Det är kemi. Ett ämne som reagerar med ett annat ämne ger en reaktion. Varför? Det är en bra fråga. Så! Nu söker jag skrattet, också det en reaktion; hon ser vägen till färjan som en karusell kantad av utblommat gullregn, det är kulligt, i kroppen väller skrattet upp, så påpekar jag att vi rullar i en nedförsbacke men denna gång är det som om hon inte kan känna den, eller är hon mer bekymrad över att jag inte känner den: hennes mamma skrattar för lite fastän jag anstränger mig för att möta barnet som ett barn. Till stor förfäran är jag bara en mor.

- Mamma, du skrattar inte.

- Jag skrattar, men jag är stor nu - jag skrattar inte lika mycket som du

som när jag var barn men jag var tidigt förlorad

& jag är genomskådad:

-Du är stor, du har ett stort hjärta, som kan skratta mycket. Jag är liten, jag har ett litet hjärta

så varför skrattar hennes lilla hjärta mer & det utan ansträngning, men kära älskade du vet att din moder har ett krossat hjärta - du har sett det när jag inte förmår att hålla masken & jag har bekänt det, men vi skall inte tala om det nu.

-Våra hjärtan skrattar inte mer

det är så mörkt en sådan solig septembermorgon, tar du nu inte i från de små tårna, är detta för att du tog ett par lekfulla steg i mina höga svarta klackar innan vi gick hemifrån, det är väl inte värre än att din stackars mamma känner sig kvävd av ungdomarnas påträngande parfymer! Att under morgonen plötsligt finna mig i någonting så intimt som tonåringars nackar, känna de dofter som skall vara oskulderna förbehållna, de & endast de som är dem just precis nära när de böjer sig fram för en trevande kyss mot bart skinn, men det intima som tillhör de unga tar över luften i den trånga kollektivtrafiken fastän vi utomstående försöker att leva här & du förstår mor kan inte få huvudvärk idag, mor skriver idag, ja mor skall skriva om din mors mormors mormor & den fattigdom som kom att gå i arv - fastän så även ögats jade fastän jade ger ett löfte om rikedom,

för detta är berättelsen om när vi förlorade vår gård i Rovaniemi - men du vill höra om hur jag förlorade mitt skratt? Inte kvart i 9 en tisdagsmorgon, kära du.

-Det kanske är någonting i blodet, sade hon,

för blodet möter hjärtat.

Det intresserar henne hur blodet består av kroppar och hur hjärtat pumpar detta i kroppen omkring, hur allt sker under vår hud nästan som i hemlighet

och vad är det för hemlighet hennes mor bär på, någonting är det som jag inte berättar. Att vara stor är ett hemligt tillstånd. Endast i barnet finns renheten förborgad - kanske anar hon att jag vill ta den ifrån henne, fostra henne; är det inte i fostran våra vardagens konflikter blossar upp: bete dig! Här går gränsen, du vet vad som händer med leksaker som du kastar, jag kan stänga av filmen, så talar du inte till din mamma, hyssj; grannarna sover, skratta inte skrika men känner hon att jag berövar henne sitt skratt - att jag har berövat henne det simpla tillståndet, spädbarnets symbios vid barmen; är detta varför hon leker att hon kan krypa endast & nog är hon söt i babydräkt. Är det jag som tvingar henne till att växa.

Bär mig som en baby: ingen med ett hjärta skulle komma på tanken att fostra ett spädbarn. Ingen klok förälder skulle få för sig att säga till en så väldigt mjuk 1-åring på skarpen - så bär mig som en baby!

för en 2-åring som kastar en sten i väggen, biter dig i bröstet & spottar dig i ansiktet! En 3-åring som säger att hon hatar dig. Här går gränsen; du är människa & får inte bete dig som ett djur

men nu uppstår en dragkamp i vilken jag kan beröva henne allt vad hon älskar & jag skall så; jag skall få bära hundhuvudet för vad som är barnets natur; är det mitt fel att du växer, & hon är stor nog att vara varse varför även stor nog att fostras, hon ser sig vara stor nog att vakta sitt skratt för hon kan se vem som har berövats det & att denna människa har makt över henne.

Det väcks en oro i mitt barn: att vara människa & att bli stor, är det att förlora sitt skratt?

Under färden passerar vi radhusområden var barnen på ön bor, & den knotiga kala tallen på höjden Solhem var det verkligen alltid är solsken, kulle upp & kulle ned & detta nu en färd under tystnad.

Kanske har hon rätt.

Det kanske är någonting i blodet.

Tulta i Stjärnsund, Dalarna.

Barn gästar Stenum, Västergötland.

Guldlock i Branneby, Bohuslän.

Vita hål.

Ett vitt hål är i den allmänna relativitetsteorin en hypotetisk region i rumtiden som inte kan nås från utsidan, även om materia & ljus kan undkomma det. I denna mening är det motsatsen till ett svart hål, som bara kan nås från utsidan, & från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma. / wiki/vitt hål

Då, var det jag.

Då kunde jag nås endast av hans hand; av Din hand.

Den vintern för fem år sedan var jag en kollapsad stjärna, genom attraktion utan vådliga intentioner hade jag vuxit & nu skulle jag förintas; var det inte vådligt ändå, mitt hjärtas kropp uttänjdes av mitt tålamod till flortunn tråd innan det upptogs till mörkret i ett intet. Ingenting skall undkomma DET SVARTA HÅLET, när det väl ätet är, menade Albert Einstein vem teoritiserade ett rymdens slukhål - & den gravitationella singulariteten: intet undflyr intetheten bortom horistonten.

Enligt termodynamikens lagar kan nettoentropi i universum antingen öka eller vara konstant. Vita hål bryter mot denna lag, eftersom de tenderar att minska entropin.

Kvantgravitation sätter den erkända världen ur spel. Dettas horisont kan singulariteten inte passera - men ljus & massa strömmar ur: det vita hålet har, ur det svarta hålets utplåning, bildats. Kan de massiva svarta hål som tronar i galaxers mitt genomgå cykliska transformationer genom vilka de ömsom utslunga ljuset, ömsom insuga det, i endera rumtid. Kan detta ha skett vid vår kända världs skapelse, jag tror så för jag vet

att det har hänt mig.

Att skriva är en för mig geometrisk process; jag ser berättelsen ha form, den rör sig mellan punkter inom geometriska strukturers universum. Den saknar början & den saknar slut, den rör sig bortom rum & tid, söker verkligheten, söker framtiden, söker förankra sig i ett förflutet.

I en lekpark samtalar jag med en pappa, hans dotter gungar tillsammans med min dotter, vi två berör det lantliga. Han frågar mig om lantliga omgivningar inspirerar mig till att skriva, en fråga knappt begriplig; han frågar mig om grusvägar han frågar mig om högar av gödsel. Jag svarar: Det är någonting som kommer inifrån

som världen är kommen ur det vita hålets mage, så som i himmelen så ock på jorden så som min dotter kom till värld från min mages cirkel, i ljus & i massa, hon kom & hon räckte mig små, små händer; hennes händer, de som förkroppsligar singularitetens nederlag, de som undflyr, blir till, blir till värld

nu när hon Är.

Nu är jag en annan.

Det finns de som tror att begynnelsens små, svarta hål nu skall vara mogna att omvandlas till vita hål. Det har nu gått en millisekund.

De säger att ett mindre svart hål väger som ett mindre, svenskt fjäll. Det hål som väger som en kvinnas hjärta är desto mindre. Så obetydligt att vetenskapsdokumentären på P1 inte ens nämner det i sammanhanget.

Det har nu gått en millisekund.

Jag

dött kött

som kokar té, som tar mitt barn i hand

& går över gatan

med brända ben

går jag.

När jag dog var det en annan som blev begråten,

han kokar té, han tar sitt barn i hand, de går in i en annan tid

de kristalliseras

av trycket

av tiden.

Han lever! Han lever!

Varför är han död?

Att bedrömma de döda det är inte lönt.

Att begrava de levande

desto bättre bevänt.

Poesin om mannen vars massa fick mig att instörta i ett intet- den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig - beskriver hans död, när han lever bortom min horisont är det som att sörja en död & att gå vidare som från en död, från en vars hand är kall fastän den förr efterlämnade ett brännmärke mot ens lår i en kyrka, Pärt - ‘Passio’ - men först nu förstår jag att också jag skall sörjas som en död, av mig sörjas som en död, en som inte finns något mer för hon som jag var innan det stora imploderandet är död - DÖD. Jag önskade mig död & jag dog verkligen. Nu & inte förr förstår jag att också jag skall begravas, sörjas, & så går livet vidare.

Endast genom döden kan du undfly ett svart hål; endast så skall du återfödas till vitt, ett i ljus badande, jag förstår att jag gick under & det är därför jag nu lever, det är därför min horisont har en annan karaktär, en som sätter de inträngande krafterna ur spel, jag är en annan vars komponenter har en ny struktur uppkommen ur kvanttidens fragmenterade existenser, det är en annan existens inom vilken det utstråla en mer komplett lycka, ett mer komplett liv, men inte kan jag undgå att känna det i märgen intill benet, när jag skriver att hon jag var är död för att aldrig komma åter. Hon är död & det skall så förbli - som fallet med de döda är.

Växande.

Allt sker över natt.

Så skall allt ske, att det må ske över natten. De stora tingen bryter sig ut i världen när mörkret bryter sin in. När jag var barn, jag minns växtvärken som någonting som sker i sängen. Där låg min kropp & växte, det gjorde ont när skelettet sträcktes, särskilt på Klockarvägen i huset vid backen tänjde naturen på gränserna för metafysikens lagar. Det värkte i mitt skelett & jag hörde det ohörbara, jag som precis bliven tonårig. Outhärdligt. Invid min bädd serietidningar & leda. Under min bädd en bokstapel den natt då en ingens hörda fötter rörde sig fram över mitt rumsgolv, för att med en lätt spark välta omkull de travade böckerna.

Jag var ett läsande barn.

Jag är en avslappnad mor, men när min dotter har ont i sina ben bekymrar jag mig över om det är någonting av det farliga som finns som har sökt & funnit henne - det felaktiga i skafferiet; jag gör så gott som plånboken förmår, i blåbärsriset; hon måste få leva sina somrar med bara ben, i telemasterna; nog skulle det grävas ned orgoniter kring den som står på sten i Rindö hamn,

någonting av det farliga som jag ej har förmått mig att sanera vår värld från kan ha drabbat henne & nästan allt är det osynligt. En moder behöver bekämpa det osynliga, hon behöver föregå framtiden. Eller, är mitt barn bara en växande, hon skall rymmas i den värld som är ostädad, trång, för var år jag var den lilla som växte så växte även smärtan, i skelettet, i skallen, från att jag var 6 år stod jag inte längre ut. Världen var ond.

Hon, fullkomligt ren född in i ofullkomlighet, den som tar emot det nyförlösta barnet bär blod på sina händer, det sipprar in genom sköterskans handskar, & du kan inte tvaga dig fri. Hygienrutiner, tvål, men ingenting om den ömma cirkel som bryts när den vita, svala navelsträngen bryts av.

Du är nu ensam i världen, din moders famn är en illusion.

Fullmånens strålar smög in från höger & blänkte till i mitt blod på din hjässa. Natten är ofrånkomlig, den skall slita i ditt skelett, tvinga dig att växa dig lång; du skall bli lite längre än din mor, mitt barn.

Det skall göra lite mer ont för dig.

Hon vill sova i egen säng, hon vill inte egentligen men hon vill säga så till mig, för henne är det viktigt att vi leker den leken att vi bäddar upp i vardagsrummet, en två tre fyra kuddar staplade på en antik hattväska, som klossarna ur korgen. Den rymmer hennes balettföremål; hennes oas av pasteller.

Vi bäddar upp under en finsk konstnärinnas stora målningar, de lyses upp; det är aftonsolen & det är lamporna & det är själva färgen, som lyser mot en vit ram. Barnet dricker vant från mitt bröst & hon somnar, men natten gör sig påmind: den sker. Hon vaknar, hon ropar på mig.

Hon minns att hon är ensam i världen.

Hon vill stå i posé som ballerinan i speldosan, en gång paketerad; den ligger nu i molnet av tyll i hattasken, den som hjälpsamma men karlaktigt ovarsamma män har trasat sönder vid mina flyttar. Hon gör det bra, det kan bli någonting av henne. Hon vill knäppa en ryggsäck i plommon, med äkta skinndetalj, fastän hon klämmer sina fingrar. Den bärs av hennes rygg, hoppsasteg till förskolan upp på kullen; nu gör skelettet inte ont. Hon bär sitt växande med glädje. Hon bär sig själv, allt mer, & det gläder mig.

En äldre dam ser min dotter knäppa sin ryggsäck; hon kan ta på sig den alldeles på egen hand, redan. I den har hon ett litet äpple & min tidigare gosevalp Rosa. På avdelningen Kanterellen blev det uppståndelse då jag inte ens fyllda 3 år skapade ett kollage föreställande Rosi på en tygbädd. Det kan bli någonting av henne; uppmuntra hennes skapande!

Damen har många gånger sett oss, säger hon. Sedan säger hon att det är ett duktigt barn som jag har, att hon har tre barn som inte var närmelsevis lika duktiga som Elsa Maria när de var bara 3 år (3 & ett halvt någon gång när hösten möter vintern): Det ser ut som om hon nästan är redo för skolan. Det kan bli någonting av henne.

Att vara mindre behövd lämnar mig oberörd. En dag mer utvilad, en annan mer utmattad av att navigera i vardagen med förskolebarnet, utan omsvep berörd av att ägna allt mer tid åt mitt eget kosmos & så självfallet - får en mor mena sina känslor vara av sig själv fallna - emotionellt berörd av vår delade erfarenhet av att växa in i en främmande rytm, gula färjan, vägar kantade av nyponrosor, men aldrig av att inte behövas. Det barn som växer skriver sin moders berättelse, i blod, nu visar hon mig vem jag är & jag är någon som inte behöver vara behövd -

inte särskilt, bara det inte berövar mig från någonting som jag faktiskt behöver, om hon skulle vända sig bort från mig som solen vänder sig från vår världshalva, vår halva värld, om hela min värld skulle vända sig från mig, skulle det ske över evig natt.

Hon målar naveln när hon målar människan. Det finns en medvetenhet om ursprunget. Hon målar sin pappa med ett barn i sin mage, hon skapar ett kollage av sin pappa med en rund blomsteräng i sin mage, som om hon betraktar sin mor som infertil. Hon tror att det är hennes far som skall ge henne ett småsyskon; en bebis att rå om, nu när jag vågar träffa honom, men säger jag att hon är det enda barn som jag vill dela med hennes pappa så ritar hon ett barn mitt i hans mage, & hos mig en navel endast.

Hennes mor har en defekt, någonting som gör att hon inte kan föda igen. Än är hon för liten för att förstå min defekt, men den kretsar kring leda & de män som väcker den hos mig, som ingenting annat kretsar kring. De väcker intethet.

Det finns en man, en annan man, många män, som har en cirkel i fickan & dricker tre små öl varje dag under sin industrisemester. Jag låter honom veta att han är fin men att jag inte behöver honom; han är inte fin nog för mig, han är inte en läsande & nu när jag har barnet behöver jag inte vara samman med en man med potential; någon att ta med på sitt livs första konstutställning.

Han skall ha utvecklat sin egen smak som skall vara större än att han har smak för mig.

Den lillas far har vackra ögon men han är inte en läsande & detta finner jag outhärdligt. Han var dock behövd när mitt kött fann sig i iver, & förresten var han mycket skicklig på att förställa sig för mitt tycke, vilket nu i efterhand imponerar på mig; knappt någon man är attraktiv, men inte vet heller alla hur spelad attraktivitet inför mig ser ut; när min dotters far tog sitt snus var han så diskret att det tog många veckor innan jag såg, insåg - & nu sitter någon med en cirkel i fickan & tror mig behöva någon vemsomhelst fastän jag är sluten för allt utom mental helhet. Det väcker hets, hos mannen med snusdosan. Det är som om han behöver mig.

Ändock är det i en sugande längtan efter att vara behövd som jag skall skriva i de känslor som en onsdag överväldigade mig, för över en natt hade jag drömt om hur jag behövde närheten till den man som lämnade mig utanför sitt liv: varför behöver han inte mig så som jag behöver honom - du som ett eldsmärke, du den i min historia onämnbara, uppenbara - inte att vidröra att knulla att älska, jag behöver aldrig mer din kind; min egen är vänd till Gud, min kropp är död nu min själ är av barnets gudomliga löfte frälst men min arma hjärna är utan din arma hjärna halv, klena halva nervbanor, de kämpar för att överleva i öknen de kämpar för att förstå, när de väl tänker på detta - nu när jag har tid kan jag tänka på detta.

Varför behöver han inte spegla sig i mig så som jag behöver spegla mig i honom, känner han sig aldrig ensam så som jag känner mig ensam, aldrig annorlunda, missförstådd, uttråkad; skulle det inte roa dig att möta mig, tycker han sig inte vara bortkastad potential - far dessa tankar aldrig som lasso kring hans handleder, är han av livet uppfylld till en sådan grad att han inte behöver mig - vad är det för liv han lever, vad är det för människor han möter, jag avundas hans sammanhang & den gemenskap som gör att han inte behöver mig - hur hittade du dem, hur hittade du dit! Hur vågar du vända dig från en stark gelike i den yttersta tiden, när vi allt mer isoleras, känner du dig aldrig isolerad; ser du mig som för klen för din gemenskap, existerar inte gemenskapen utan endast de negativa känslor som jag nämnde men du förhindras av ditt äckel inför mig -

som om han tror sig känna mig, som om någon alls känner till det vatten som rinner under broarna, vart det skall hän. Det gör ingen; inte ens Du.

Så är jag färdig med att gå omkring & svimma bland bokhyllorna & andas ansträngt vid ett tangentbord, så lämnar jag biblioteket för dagen. Efter backarna & grinden, jag säger till min dotter: Jag har kommit för att torka dina tårar. Det är oklart vem som har knuffat henne & det är oklart vem som började.

När vi kommer hem steker jag plättar: grädden är slut, varnar jag. Det smakar ändock gott. Det är augusti & det blir mörkt, då tänder jag den stora kökslampan; så gör jag när jag ser henne måla, bara då, för mig är den för krävande. Hon målar mig i rosa. Rund, med bred mun & öppna armar.

Jag har ett barn i magen. Det är rörande att hon tror på mig.

Att hon ser min potential.

Min dotter sliter blomsterängen ur sin faders mage. Hon för den till min hjässa; långsamt för hon den från hjässans topp, till min panna. Sin moders stora panna.

Det är rörande att hon ser mig. Det kan inte hjälpas, nu måste jag få gråta, totalt. Utan hänsyn.

En liten hand mot min kind. En liten hand som behöver min kind, min kind som behöver en liten hand.

Hon har kommit för att torka mina tårar.

Ett barn i mammas mage. Barnet skall komma ut mellan de två ritade hålen, de som är för kiss & för bajs. Barnet skall komma ur det hål som blodet kommer ur, säger mitt stora barn.