Nymfhymn.

Simone de Beauvoir: I kvinnan söker mannen den Andre som Natur & som sin like. Men vi vet vilka motstridiga känslor naturen inger mannen. Han exploaterar den men den krossar honom, han föds ur den men dör i den; den är ursprunget till hans existens & den är det kungarike han härskar över. Den är ett materiellt hölje där själen hålls fången & den är den yttersta verkligheten. Den är kontingensen & idén, det ändliga & helheten; den står i motsättning till det som är Ande & till honom själv. Ömsom allierad, ömsom fiende, framstår den som det mörka kaos varur livet sipprar fram, som livet självt & som det hinsides den sträcker sig mot: som Moder, Hustru & Idé sammanfattar kvinnan naturen.

Mansfolk förtäljt Kvinnan portad, av strategiska själ ty skökan är försummelses hägring. Ur Nina Björks Sireners sång är analys av sekvens i Pretty Woman memorerad, 9O-klassiker i vilken Julias nattfjäril i polyesterplatina övertalar gråciviliserad Gere till ledig dag under vilken hon avlägsnar svartblanka skorna - seriositetens subtila fotboja - från ickedjurets arma fötter & tar tung kubtelefon - därmed det allvarsamma ärendet - ur händerna på honom (honom ur sin värld) för honom att förlusta sig i grönska, litteratur; henne. Ett lekfullt barn vilket förleder auktoriteten till naturens löjligt lättsinnliga apatmosfär & inte förstår att hon kommer att förlora respekten - den respekt vilken inge essentiell trygghet - för honom, om han går med på hennes lek var gång hon ropar kull & i fnittrande bris försvinner i hallonsnårens socker.

Adam sade till Eva:
Du leda, du lystna hynda,
jag gitter ej släpa & sträva
för dig, som lärde mig synda!
Förbannelsens frukt har du plockat
med dina förbannade händer,
till lustar har du lockat
med dina nakna länder.
Din däjlighet har försänkt mig
i låga begär bland djuren,
från Eden har du stängt mig
det flammar eld från muren!
Din tunga är ormen som stiftar
allt ont med sin hatfulla träta;
ditt tal är en tand som förgiftar
min mat, när jag vill äta!
& ville jag slå dig till jorden,
min kraft av din däjlighet tämjes,
en krypande hund är jag vorden,
jag vämjes, ve, jag vämjes.
Förbannad vare du.
Gustaf Fröding.

Kittel.

16o7

I kampanjtidning för asylrätt (exemplar jag tog unikt med herr Gustafssons irritation bläckad; först när jag läste förstod jag att det ej var avsett) står skrivet att fientligt språkbruk samt skifte i problemformulering kan tydas i samhällsanda:

I rapporteringen kring de misstänkta* övergreppen i Köln lades faktagranskning* & källkritik* åt sidan. Den ensidiga rapporteringen pekade svepande ut marockanska barn*, afghanska ensamkommande* & flyktingar* i allmänhet som skyldiga. Detsamma skedde i relation till en rad festivaler på olika håll i Sverige. Rapporteringen* fick en direkt konsekvens när en rasistisk mobb gav sig ut i centrala Stockholm för att jaga ensamkommande & minst en tonåring misshandlades blodig.

* Att sympativäckande beskriva bovar vara stackars ensamma flyktingbarn beskyllna av eventuellt blåljugande offer (övergrepp samt utnyttjades trovärdighet erkännes ej till fullo, utan ses vara misstanke om övergrepp samt skildringar att kritiskt granska) är djupt kvinnofientligt. Att styckets punkt är fasa inför konsekvens av rapportering av dessa brott & ej brotten i sig allenast groteskt. Skribent Maya Abdullah sviker sina medsystrar.

Att framträdande problemformuleringar till ringa nytta är, är dock sant. Ty få kittelen i kok - strid: Vi mot Dom - så som sannolikt menas ske, är att likt idiotiska biopjäser spela ursprungliga problemkonungar i händerna - att svika våra medmänniskor; & oss. Våldtäktsmannen ett förbannat erbarmligt kräk att prygla, men föga grundmässigt ödeläggande fienden.

Gyttjevältra.

Luna Jupiter + A Node
Mercury Öst

ϟ föredrar att jämföra levnadsfärd med bergsbestigning, ty vi stiga från jord sträckta mot stjärnor. Av detta skäl, när drift uppstå att förakta en medmänniska vilken är upplevd vara allt för långt bakom mig, påminner jag mig om att jag förr var i fjärran lokalisering & än är i fjärran lokalisering ty bergshajk är ledd av starka, överlägsna mästare för vilka jag är intet mer än ynklig prick på horistonten.

Men har börjat ifrågasätta om jag överdrivit sympati när grad av patetik begrundas, ty visst folk tycks ej ens klättra; dom grisrullar i gyttja nedom stenig bergafot - för förhalande & smutsiga för att någonsin hinna ifatt - när himmel skall absorberas i oss är dom föraktliga än täckta av skit, veka & vämjeliga ty dom gjorde sig aldrig omaket att fylla lungorna de sina med liv.

Tålamod & ödmjukhet är viktiga drag, men gränsdragning nödgas. Om inte gränsdragning, kommer den mänskliga arten att hindras nå harmoni innan nalkande storm sluka oss så som gyttjevältrare sluka feghet & horribel disciplin.

Månne är somliga medmänniskor för jävla dumma, för jävla veka & för jävla degenererade; månne är somliga medmänniskor inte genuina medmänniskor, utan endast gyttjevältrare som förstör färden för resterande & resterande av oss är föga perfekta - ej ens nära - men ej heller för jävla dumma\veka\degenererade (endast lagom ovärdiga & av främst vikt: nyfikna på att växa.

Mörkaste av äkta nakna tankar, ty är ärligt vansinnigt äcklad & så länge vi föredrar Älska oss oavsett vad före Älska att utveckla oss kommer den mänskliga normen att fortsättningsvis vara absurd; vår framtida evolution kommer inte att vara en vacker syn.

Rödkors + Rödrot.

16o315
Luna Aldebaran

Röda Korsets ylle & bomull för 25kr & 4Okr. Munklyftor & kindkullar i rödbetas rotrodnad; det vackraste av smink. Döda ögon från Sexig uppgivenhet.