: ◯ .

m a j m å n e

Hon ser, hon ler.

De vid födseln mörka ögonen ljusna i en gloria omkring pupill; det ljusaste jag vet är hennes blick & den liknar en solförmörkelse. Hennes ljusnande ögon finner sin mamma. De är vakna.

Efter ~3v väcks mungipor & glimt i blick; hon ler så smått medvetet. Kvällen inför 1-månadersdagen flätar jag mina lockar inför natten; åt detta ler hon stort. Dagen därpå, 1 månad prick, ler hon som en hel sol med hela det lilla kerubansiktet

& hennes mamma ler av lycka.

Hennes knorrande läten, hennes njutliga diljud - melodiska; en sång, en klang - en klang mot mitt hjärta. För mitt hjärta - för mitt hjärta älskar, för allt är kärlek.

Dygn no. 3.

Mörkt blå ögon: klara källor. De släckte min törst för mer. Jag älskar intet mer, intet annat - än allt & än detta.

Allt är kärlek,

berättar jag för mitt barn, & hon ler när jag låter henne veta. Hon lyssnar, med öron i alvudd & djuriska fjun. Små antenner.

En rosenknopp på några veckor.

Mors dag.
Min första.
Vår första.

Jag hade rullat kokosoljekokosbollar som smälte i vårvärmen.

Lilla bebbas stora papa hälsade på; med sig hade han choklad som jag inte kunde äta, för bebba var kinkig med komjölk i dimjölk.

Det serverades chokladbollar & fulkaffe. Med så få kaffedrickare som jag känner så har mitt hushåll än ej propert kaffe; dock finnes det svarta Assam-téet, för den vem kräver koffein. Han krävde dock intet utan var nöjd med det lilla

& han smekte det lilla livets lena hjässa. Höll henne i famn. Han såg att hon är hans dotter.

Det var ett gott avslut på en god maj månad, under vilken vi allaredan vid 2-veckorstiden besökte Bogesund & Bergianska trädgården, tillsammans med Elsa Marias mommo & bumbimorfar. Barnet sov i godan ro när hon inte åt i godan ro, undertiden mamma Marielle njöt Parkvillans godsaker & Edvard Andersons växthus med kulörta plantor, trädhöga kaktusar & lena blomblad att smeka mot lillans lena fossing;

Morsdag.

att smeka lillans lena fossing.

Rosea Vitae.

Bordsrosor firade in att älskade Elsa Maria kommit till jord, i de rosa blomstrens tid nedom ROSEA luna.

o21o5 Hamna i famna. Fotografi: mor.

I Bergianska trädgården är prakten skär & i kära skära skärgårdens kyrkoträdgård lika så.

I Kullö paradis är dock nätta körsbärsträds blomklasar vita.

Barfota över vårvarm jord, bar jag den väldigt lilla vårdottern nära, längs med dessa vita kronor & den hage till vilken muntra kor släpptes fram för bete. Ett sådant kalas! Denna dagen den 18:e maj, markerande dotterns 3:e levnadsvecka. Himmel i blå & den lockade, björken stod grön & jag plockade.

Solen, vår gula ballong. Vår levnads eld.

Körsbärsblomster; vit konfetti. Vita konfettin.

Vit mjölk ur ett rosa bröst, för en av di trindlagd kerub; vit med rosiga kinden. Hon har sin pappas stora kind & hon har sin mammas källblå mörkögdhet. Hon har sitt eget ansikte.

Sitt älskade ansikte.

Ett älskat ansikte äter hungrigt av bröstet & somnar förnöjsamt mot bröstet. Förnöjsam om läpparna & tjock om rosiga kinden, mot mammas mjölkkulle, ur uppknäppt vichy.

Den gladrosa vichyrutiga med spets knäppes med lätthet upp för barm för ett barn - för mitt barn; för mitt stora hjärta på stora +1KG, sedan hon lämnade sin plats nedom mitt lilla hjärtas slag.

Den gladrosa vichyrutiga med spets får en stor kissfläck & lägges till smutstvätt; till en stor hög, lägges den. Silkeskimonon i bränd rosa blir blöt av uppkastad mjölk. Kastmjölken torkar in. Kimonon lindar jag om hennes kropp; silke är så lent så som hon & silke reglerar temperaturen, för en liten skör. En skör med skira blonda silkesfjun, med skära små fotsulor;

Mammas mest älskade tassar, säger en av Idun körsbärsmålad mun, & kysser så späda spädbarnsfötter.

Stora rodnande kyssar för små skära tassar.

De allra raraste av tassar.

De är mjuka.
De är rena.

De är kärlek.

Hon är mjuk.
Hon är ren.

Hon är kärlek.
Hon Är.

Hon är här.

Dygn no. 13.

En första morgon av Hon - en blekrosa aprilhimmel; en kvällning markerande den 3:e levnadsveckans ände, ett valv i brandens lysande orange & toner från violett till kunglig purpur, jämte en mystisk, timid rosa.

Rosea.

*
o 2 1 o 4 2 7 .

Nedom rosa fägrings fägnads mångigant i faderns Skorpion, nedkom till jord ett djurögdt barn i moder sols Taurus. Vårdottern bestå av de tecken två, alstrandes denna nya varelses konstellation.

Rik råmjölk droppade ur ett bröst, naken på britsbädden sedan jag krupit ur duschstrålarnas heta kammare, ropande

Hjälp;

hjälpts av händer, helande mot spjutlika hugg mot svank, ovan vulva, var Hon var buren - var Hon skulle lämna.

Kärlekskraften från de kära, Feral & Azemine, hade i det tidiga skedet varit otroligt gynnsam - men sedan jag till tonerna av Arianna Savall i Trollmors Vuggesang krupit ut & ihop, överrumplades jag av det onda

Oajaj ajaj buff.

Den 27:e april. Fotografi: Azemine.

Tidig fas: akupunktur.

& av rädsla.

Akupunktör Dr. Ma tog under den tidiga dagen emot mig för förlossningsfrämjande akupunktur. Livligt böljade lillan den nålstuckna magen. Denna traditionella förberedelse följdes av att en av Danderyds barnmorskor spräckte fosterhinnorna;

Livet helt redo - min kropps vilja ville dock stärkas & sedan så:

naturligt förlopp, knappa 6h därpå, urs 23.18 - ett innerligt efterlängtat, välskapt barn; hon vilade blöt på den oerfarna mammabarmen.

Saties Gnossienne no. 1, en mýthos slöja över vår natt av märkvärdig lycka -

vad att skrämmas av, denna vår välsignade stund på jorden?

När det bara var jag:

Nu vill jag föda!

utbrast jag -

men bara jag förstod att vi befann oss i födandet.

Bara jag. Bara mitt barn.

Bara min rena instinkt, när en brännande tyngd tvang mig till att krysta - & över mig hängde ändock än, likt svart flors moln, hotet om värkstimulerande oxytocin via dropp - ty alldeles preccis var mynningen öppen blott 4 centimeter, & de ämnade brådska oss.

Än kände barnmorskan inte till att jag nu var fullt öppen;

att barnet var på väg ut ur min kropp, för att bli ett med sin kropp,

& min kropp: överväldigad av spjuten. Som ett skärrat djur slog jag vilt omkring mig, för att freda mig från andras närvaro, händer, en lustgasmask tryckt mot mitt ansikte - en frigörelse från britsen & känslan av att vara bunden, med tassarna bankande i väggen, gnyende, sedan ned på de fyra

& väl där sade hon: Du har öppnat dig helt!

Du kan krysta.

Overkliga ord. Ändock visste jag: vi är i födandet.

Overkligt, att veta;
en overklig kvart;
overkligt att möta.

Det ter sig alldeles overkligt ,att se sitt barns flammande röda skalle träda fram ur ens egen, frustande kropp, i ett dunkelt rum i en fullmånenatt, med franska toner i öras kuliss.

Det ter sig alldeles overkligt, ty sådan ter sig den alldeles vanliga verkligheten, i vår totala närvaro i dess balansakt mellan himmelens höjd & jordens lera

& så, skapad till en betydande del av denna vår världs delikata balansakt, låg hon där; gryllig om sin lilla kropp & ren om sin stora själ, låg mitt hjärta utanför mig,

& Hon såg in i mig.

Mitt hjärta på 337O gram, pulserade utanpå mitt bröst.

Mitt hjärta såg in i mig, med mörka blå ögon såg Hon in i mig

& vi såg in i
V i .

Dygn no. 8.

V i l a

i vagga.

*
~2 dygn överburen; ultraljuds beräknade 11:e april +16.

Eget beräknat datum & posters veckor, den 8:e april, +19.

Vita.

Främling, hör hvad jag vill säga dig:

på det slott du ser har naturen byggt lika länge som hon låtit krafter dana jorden.

o21o4 God morgon. Fotografi: Feral.

I dess marmorstenar ligga minnen af de lif, som för alltid svunnit bort från planetens yta.

Om din blick far ut från slottets torn, når den mången plats där mänskor lefva. Släkten dö & nya släkten följa i de gamlas spår. Dessa skola vidga slottet, resa det än högre upp, så som människan har gjort från den stunden då hon föddes.

Allt skall bli förändradt - utom de som härska här.

Styrkan skall förblifva konung & hans drottnings namn skall alltid vara: Lust-att-lefva.

Konungen av livets slott bär en de massiva molnens mantel; hans gigantiska fötter är evig sten & förgänglig lera. Den blå pannan: en portal. Jämte ståta drottningen i krona av juvela stenar. Hon hålla i sin famn det lilla liv vars kinder skära så som av sol & syre spunnet silke, körsbärsblom;

17:e april.

hon är våren,

hon bär en drömsk slöja av fågelsång. Hon beslöja dessa dygn nära innersta knoppens totala bristande ut i livfull rodnad inför Jorden bortom livmodern &

hon är mig obegriplig.

Ofattbar är den välsignelse av liv i vilken en karg vinter falna för späda vita björken att slå ut i savs & lövverks läkande välsmak. Vitsippa & magnolia snöa över ny mark & all min blick beslöjas av väckande fågelsång; väckande mig till drömmen att .

våren bär jag inom mig.

Jag är det träd vars synaptoriska kronverk slå ut i rodnad, i Taurus april.

Våren skall förlösas ur mig & så förlösa mig, ur mig; förena mig med ett vi; ett 1, förgrena mig med livsvävens skapelse;

före henne - jag var en utriven trå’, ur väv fördrivet villebrå’.

utan henne:
atomvinter.

27:e april.

Med aprilnatten kom vårdagningen. Med dess käraste skära knopp av andetaget driven till bedårande blom, lämnade våren min inre kropp för att, gryllig & späd & helt livsbejakande, fästa sig vid den barm frodig blott för hennes livshungers skull.

Välsignad vare våren. Välsignat vare livet.

Främling,
gläd dig att ha funnit denna plats, gläd dig at få hvila här. Du skall skåda många ting, som du aldrig anat. / Människosonens lefvnadsdröm / Poul Bjerre