Flyende de profana, de vars vårdslöshet inför mening, vanställer våra hjärtan. Mening är dem likgiltigt & vad likgiltigt är, skänker dem mening, Att ombe en omhuldad att dra åt Helvete är i de profanas rike oantastlig lov; inför vidden av avskyvärdhet i sådant ont yttrande, står de likgiltiga, ty så talar människan av i dag & människan av i dag skall ruska av sig sådant skall, i en axelryckning - obekymrad inför att en hädisk förbannelse har kastats, av en älskad.
Ingenting betyder någonting.
Ömt skall de kyssa min panna, sedan skall de krossa den, sedan skall de gå.
När jag går vidare, går det långsamt. När skymfning berövat mig var stycke självkänsla, förvedas jag, skrider stel i mörk sirap, förbunden med min sorg är jag, likt i von Triers (*1956) Melancholia (2o11), bunden av mulls armar.
Nu börjar den svarta dagen, av aska är rymden full.
Med isande skräck är jag slagen för denna förmörkelses skull.
/ Johannes Edfelt (19o4 - 1997).
Sakteliga samlas skärvor samman, av förtroliga saunasamtal från väninneläppar, i Norrbottens vila & i Blekinges rosor. I Stockholm, av en kyss på min panna.
I kyrkor, av kalk, koppar, sten. Lera; änglar sjöngo ljus i Lule domkyrka, så ljuvligt att lika så ett slaget djur av egna slaget, inneslöts, lyftes av det bevingade, nog nära det högsta för att kyssas av den kyska kärleken.
Föll ur min förtrollning & in i oro, när jag kände skallen min ömma, stundom än värkande efter olycksamt slag i stugmarkisens metall, veckan innan. Undran; är huvudet trasigt? Fasan; vad har jag själv gjort mot mig, så illa så hemskt illa. Aldrig ville jag låta honom glömma, att det var sedan han sade att han vill krossa min skalle & inte förr, som jag slog den emot väggen.
Klangen från de rosenkindades serena stämmor, renade, sikten för synen att klart se hur ödeshotet att min skalle skall krossas, djupt har traumatiserat mig. Pannan värkande, mindes jag hur jag lämnade den förre, med pannan värkande; han var allt för ovarsam, & vårat hem hade stengolv. Mindes när jag denna sommar slant mot illa skött asfalt & såg skymt av syn av hur en främmande dimension fick mig i fall; att jag där & då dog, ty skallbenet spräcktes mot sagda asfalt. Här fick jag leva.
Här har jag liv. Att ha liv må skrämma, om än så är det så sått, att jag har förärats liv - & det betyder någonting.
Liv betyder allt.
