मणिपूर.

En leende silverdam kom till nattens vattenrika dröm; pooler, simpris till John Blund, balett i en översvämning. Allt vått behagade mig. En leende silverdam, som en främmande, från yttre vidd en gäst i det inre. Våra drömmars allt är inte alltid vårt. Hon var en främmande som vill mig väl.

När hon drack ur ett glas rosenvatten sken solarplexus; manipura chakra: मणिपूर, lysande gul. Av att såras & avvisas; tillintetgöras, har känslan av värde fått törn, efter törn, efter törn. Jag skall dricka enligt drömreceptet: 2dl rosenvatten var dag. Av kärleksdrycken skall manipura välkomna det kosmiska ljusets läkekraft.

Jag skall minnas att jag är ett av alla Guds dyrbara barn.

Den visa damen viskade mot min mun; hon doftade underbart av lust & rosor. Jag åstundade ivrigt att få kyssa hennes mun, men lät mig hejdas. Ändock, av hennes närhet; mitt hår kom att lysa, mina ögon kom att lysa, barnsligt oskuldsfullt ljus. Vaknade lysande glad över morgonens gåva; att hon besökte mig, att en sådan lysande varelse kom till just min lilla morgon.

Ekleipsis.

“The word “eclipse” comes from ancient Greek ekleipsis, “a forsaking, quitting, abandonment.” The sun quits us, we are forsaken by light.” — Anne Carson (*195o), “Totality, The Colour of Eclipse”, in Decreation.

Cassini Orbiter Saturnus ekleipsis.

Vi har genomlevt detta nådens sekels mörkaste november. Bittermandelns cyanidhalt är avsevärt högre än den hos körsbärskärnor, & en vått förfrusen kropps hjärta slutar att slå inom en knapp kvarts tid. Mitt hjärta slår, obönhörligt obarmhärtigt, slår det sig ut ur min bröstkorg, i natten, när mardrömmen är sann: stugan existerar - i just denna skall de, som i mardrömmen, bo - bortom symboliken. Paniken. Skriken. Så efterskalvet; det skälver under skinnet när själen söker en väg ut; ett hål i min hud - men min hud är intakt.

Det finns ingen väg ut.

Under kvällarna somnar jag in i godan ro, tillfreds med att det dagliga lidandet är till ända. Aldrig grubblar jag, vaken - tacksam försvinner jag så snart de melerade blundar. I drömmen möter jag de gröna när han kärleksfullt smeker mina bara fötter. När vi sågs kysste jag hans fötter. Han sade till mig, Jag vill se in i dina ögon & jag kände att detta är kärlek. När jag reste från oss & Stockholm var jag trygg, viss att

detta var kärlek.

Från sekunden som mina ögon slås upp till en ny, mörk novemberdag, vill jag - om jag vågade, så skulle jag, men det vågar jag ej; vem är jag, att - förbanna Gud. Att han kan! Att han kan väcka mig till mina obönhörliga hjärtslag, till min förnedring, till detta det jordiskas djävla lidande & dess profana pöbels relativa moral trivialiserande romantik & äkthet, till min relativa tid..

som sölar, sniglar, krälar. Jag är tvungen till att vakna till att Kärleken är förljugen, hans fantastiska ansikte så flammande djuriskt; förljuget - allt var en lögn, sanningen är relativ, romantiken är död - länge leve seklets mörkaste november. Vi fick hjärter ess, men det gör honom detsamma, att mörda magin gör honoom detsamma. Det gör Gud detsamma, att tvinga mig till att vakna till, till en erinran om att ingenting betyder någonting.

Utan att möta min blick.

Utan att kyssa mig farväl.

Utan att smeka mina fötter.

Det svarta hålet.

Vi tu vandrade mot en stuga, var den andra kvinnan för hans famn, väntade. För egen del behövde jag dröja; månne bad han mig att invänta, & han for före för att mötas av henne. Jag har blivit ombedd att vänta, att vänta, att vänta.. Hon sade till honom, att jag omöjligen var välkommen. Han sade till mig att hon ej dikterar hans liv. Han sade till mig, att jag omöjligen var välkommen; jag skulle lämna dem i fred. Han lämnade mig, för henne.

Jag skrek rakt ut för skogens vilda djur att lyss till min panik, ett skri som väckte mig till nattens skenlugn. Jag drömde, att.. sade jag till mannen. Stämman varm som drömmens sol, när han svarade mig som om det vore det dummaste att tro. Aldrig skulle han vara en förlupen.

Olyckligtvis drömmer jag sanndrömmar. Han lämnade mig. Gustaf lämnade mig för att han mötte en kvinna som inte välkomnade min kärlek. Han lämnade mig för att han inte välkomnade min kärlek.

Tapio Tapiovaara Litografi.

Det är inte sant att han sade att han lämnar mig. Jag blev ombedd att vänta, att vänta än mer, att vila i min förnedring. Förnedringen i att älska en man vem lever med en annan kvinna, en kvinna vem vill beröva mig honom; & jag vill vara hans kvinna, & jag vill att hon skall vara hans kvinna, & jag såg henne som min syster - hon såg mig som sin rival. Förnedringen, att han vilade hos en kvinna som önskar mig undan, när han sade till mig: vi.

När vi var nya, glittrade de gröna ögonen rikligt vid uttryckt uppskattning över min önskan att älska en man vem älskar flera. Alldeles nyligen lös han alldeles när han sade sig vara innerligt tacksam över att i mitt sällskap ha insett att en värdig Man skall ha flera kvinnor; ANDROMEDA POLIFOLIA; polygyni - & att han är en värdig Man. Ej lika så lysande värdig, när han försummar mig & smusslar med mig som vore jag en förbjuden älskarinna - vars kropp han ägnar ingen tid, vars känsla förargar honom & vars tanke han inte får ta del av, ty den kvinna han sover hos skall om han alls knystar med mig beklaga sig över att hon ingenting får - fastän hon somnar & vaknar i hans famn, den giriga hyndan.

Faktumets förnedring är vad jag får. Tacksamheten tog han från min hand till sin mun, tuggade till bitar, loskade ut i mitt ansikte & kallade för psykos. Detta solk var ett chiffer, i vars skrift det gick att uttyda att han ämnade fortsätta med en kärlekens kannibalism, i vilken människor äter varandra, överger varandra - när nästa själ skall smaka. En socialt accepterad form av kärlek: hagalna honor, fruktan inför giftermål, älskog utan befruktning, lust utan lojalitet. Den moderna romantiken är ett svart hål som har slukat mig.

Elfenbensvart.

Den mannens lynne var en pendel. De svarta ögonen & den svarta tungan genomsyrade hans motgångar. Giftet färgade aldrig hans hjärta svart, & därför kunde jag inte annat än att älska honom. Vad bryr sig kärleken om en blicks förmörkelse, en tungas skitiga beck, om den unga bröstkorgen rymmer ett alldeles lysande ädelt hjärta som bär all universums mytiska glans..

Hur jag kan älska dig?
Hur skulle jag annat kunna!

När jag älskar är det försent. Om mor ville mena allvar med att jag inte skall älska en man som sårar mig, voro jag annorlunda fostrad. Det är så dags att be en vuxen kvinna vars själ tätt sammanflätats med en spektakulär själsfrände, att upphöra att älska. Den å barndomens vägnar hänvisade kärleken, lärde mig om en kärlek som existerar var även våld existerar. Att jag villigt har sökt våldet är en de simpla sinnenas missuppfattning, men det är sant att jag inte kan se dess tidiga tecken, det är sant att jag inte kan skygga undan, inte upphöra att älska ett rent hjärta. Jag såg honom, & sedan den dagen..

Det är sant att jag är särskilt känslig. En man vars tunga är giftig, är en våldsam man. Giftigt spe med avsikt att såra hör inte till grälets natur, så som jag känner den - spe är en skedformad tunga, urholkande min känsla av värde. Det är inte tango. Den jag älskar är min sanning & en förgiftad tungspets målar mina konturer krokiga. Att av en älskad, enligt en älskads goda preferenser, formas är gott & det stammar ur kärlek. Det är god jord att växa i. Formar den fasta handen leran el. krossar den kärilet? Den är stark & allt kan ske.

Mannens händer formar framtiden. Det tycks falla män in att av ren lystenhet hänge sig åt en oskyldig kvinnas kind, mer gärna än att friskt leverera detsamma lavett, när kvinnan i fråga bär skuld & skall veta så. Detta bringar hennes kompass ur spel. Är en kärleksfull lavett av sämre slag än den älskades giftiga tunga? Är en den sexuella lavetten mindre smärtsam än den aggressiva; är sexuellt våld höjt ovan handfast fostran?

Min kompass är känslig & den söker sanningen - varför slår du mig om jag intet ont har gjort & varför slår du mig inte när jag ju har gjort fel? Hur skall jag veta hur du vill ha mig & hur skall jag veta vem jag är. Hur skall jag veta vem du är.

Våren 2o17 hittades i Tessininstitutets arkiv tre kopparplåtar till etsningar av Anders Zorn. / NATIONALMUSEUM: GULDKORN I KOPPAR.

Zorns (186o - 192o) konstverk I sorg visat att det svartaste svart är det brända vitaste vit: elfenbensvart, förkolnat elfenben. Zorn porträtterar sorgen så som den idealiseras; svalt återhållsam - ingen till besvär, blyg inför tomheten. Den dräpande sorgen saknar sorgeflorets skimmer; den är motbjudande, säger de väluppfostrade.