Silene uniflora.

Strandglim växer på steniga & grusiga havsstränder & är allmän på Västkusten & vid Bottenviken, men saknas i stora delar av södra Östersjöområdet. / Artnamnet uniflora kommer av latinets unus (en) & flor (blomma), namnet betyder enblommig & syftar på att blommorna sitter ensamma el. i fåblommiga knippen. / LINNAEUS.

Den norrbottniska skärgården är vår nordligast belägna. Dess pärlband av i viken stenbeströdda öar, strandbjörkar & lena badremsor ge exotisk stämning när temperaturen far ovan 3O celsius & flora likväl som faunaspår av fossingar & exkrementer, skilja sig från fastlandet. De små ovalerna från skogens konung, var mig dock bekanta.

En sådan främmande varm & blommig dag fick mor & jag uppleva, i bikini invid en bärnstensfärgat långgrund Bottenvik. Förflutna timmar av melon & älgsälta, obligatoriskt dopp & sova bystnäckad med ansikte under halmhatt, fick oss rodnande & sedermera gyllenbruna som om Sandön hade varit Santorini.

Ur moln målade som av blå opal ljungade en eld, en skimrande blixt. Det var över på en sekund & ändock skall jag aldrig glömma skönheten av denna åskans enda blixt. Med de vackra stenar vi vadande i havet funnit, skyndade mor & jag till vår vrå av den mer lugna & naturfredade södra sidan av ön, & när vi skyndsamt packade ihop oss fick den orörda Madame Bovary (Gustave Flaubert, 1821 - 188o) lov att tränga ihop sig med stenssouvernirer, kamera & väl rört, patinapräglat berättelseblock i björkflätad väska.

Norra sidans restaurang Klubbviken bjöd skydd från ett massivt - massivt älskvärt - regn, & kocktillredd lammburgare samt pommes vilka var fett goda att låta sig duttas i getostcreme & obemärkt flinkt slinka ned. Lika plötsligt som himlen hade öppnat sig, sken solen åter. Stella Marina förde oss till Lule södra hamn, där en mörk lyftkran tornar upp sig, likt en stel skräcködla i metall.

Under blå färd såg vi än igen idylliskt röda stugor vid sin kust, & de olika hamnområdernas kulörta maskinerier, svarta högar att skopa & så de gult ståtliga isbrytarna Atle, Fred, Ymer & lille Ale, likt vi vilande i denna norrbottniska högsommar.

Eldfjallaperla.

o16o8 Svartur.

Efter en längtan het som en djup källa, bar det sommaren 2o16 av till pärlan i det Nordiska ostronet: Ísland. VEGVISIR är min lilla berättelse om de 6 dygnen i/kring Reykjavík - & nationaldagen till ära, 4 år därpå, får broderiet än fler detaljer.

o16o8 Hvítur.

Det var afton & det blev natt, i Söderhöjden nära Stockholms avkrok Jakobsberg. Jag sov i Leontinnes flickrum, hos min vän - men jag sov inte, inte i natt.

o16o5 Den lilla rosenblåsan som packades med för Ísland, som bars vid sol & som täcktes över av finterkappa av får, vid vind.

I sällskap med forna tiders X från Ön, ägnades vakan åt intima samtal övervakade av varsin glad tablett. Han undrade om det kunde bli vi, igen. Vår tid har varit, sade jag. Min önskan var någonting annat. Någon annan. När jag blev ensam lade jag mig likt klistrad vid golvet & repeterade Fine Arts Showcase. Så smälte jag bort.

Så kom taxin. När flygplanet landade på Reykjavík flygplats nyktrade jag till. Íslands konturer liknade ett lysande hjärta, i morgonsolen, i Nordatlanten. Det var kärlek vid första ögonkastet.

Jag reste oförberedd. Det menade sällskapet backade ur ynka dygn nära vår tältfärd - vilket fick mig att lämna tältet hemma men icke att missa drömmen: att uppleva den nordexotiska, karga & kulörta ön av eldur og ís - som infriade alla förväntningar & förhoppningar, fastän de 6 dygnen för sparsamma 6OOOKR (inklusive biljett tur & retur), blott var aptitretaren.

De heta källorna, det kalla vattnet & de vilda vulkanernas höjder väntar mig, likt en huvudrätt som nödgar det finaste av porslin, av ren vördnad inför dess brutala finess. Eduard, ett möte på ett hostel, tog mig med på en färd ut till grönblåsvart natur & vit kyrka. Jag kan nu dö, men det var inte nog.

o16o8 Vid Geysir.

o16o8 När jag inte fotograferade Gullfoss, fotograferade jag kontraster.

Vid Geysir stukades en tå blå, fastän jag lovade min Gullni Hringturinn-kompanjon att vara försiktig i all min sprallighet. Det var ömsom skuttande på höger ben; så som opp till lill-vulkanen, ömsom dragande den skadade foten bakom mig, som jag tog mig fram återstod av dag - & sedan var helt stilla, i ett flickrum fyllt med geojuveler.

o16o8 * Bling bling *

När jag inte övernattade hos denna flickas till synes fullt normala pabbi, gästades en blond, källarboende man vars ena vägg pryddes av 9 diktatorer i ram - & fastän en faslig assymetri med anledning av det fega tilltaget, så fann han en viss herr H allt för opassande, i sin mustasch lika snitsig som sina ideologiska idéer. Än en blond man, boende i månne områdets mest luxuösa lya, förärades min visit. Inledningsvis grälade han med mig eftersom jag var försenad (ty expedition utan karta & lokalsinne & medmänniskor så långt ögat kunde se) - avslutningsvis, vid morgontéet, frågade han mig om jag under kvällens konversation hade insinuerat att han bör våldta mig. Jag vill så gärna påstå att íslänningar är ett märkligt folk - men han var dansk.

o16o8 Valp - ett beprövat knep för karlar. Det viktigaste knepet: att skriva först.

Utöver nattliga bäddar via CS, kom jag i gott möte med en inhemsk. Kjartan - mitt livs första & sista Tinder-träff, en lämplig en ty jag var nyfiken på de ísländska herrarna - bjöd mig till en kopp kafété, muséebesök samt till sitt grönskande bo var vi såg en fysikföreläsning, språkades vin & smakade av varandras tungor, till ton av Björk.

Att denna generösa aptitretare av Ísland - av dess sötma, av dess beska - gav mersmak, kunde jag intet annat än bekänna, väl med fossingarna de mina på svensk mark.

o16o8 * Halk halk *

Jag ville återvända. Jag skall återvända.

Helande händer.

S a t u r n u s o511 - o929
V e n u s o1513 - o625
J u p i t e r o514 - o912

Planetär retrograd är en illusion. Planeterna vandrar sin givna bana mot framtiden, men för ögat ter de sig återvända längs tidigare vintergata. Vår vårs VENUS RETROGRAD sällskapas av Saturnus samt Jupiter; tre planetära återfärder i fjärran gör månne nära nog denna jords månes maj till jordmån för

en resa åter i tiden.

Röda, var de rosor jag såg singlandes, i en dröm drömd för en halv evighet sedan. Jag drunknar, & rosorna faller likt snö som skall täcka min kropp. Vandrade längs ett järnvägsspår & i en av dess vagnar slog jag mig ned. Vagnen färdades sedan inte fram; den föll bakåt i all hastighet, ned för dödens branthet, välte ned i ett sjödjup.

Jag hänger upp & ned
& jag drunknar
& ser röda rosor falla.

En röst talar till mig:
Om du kunde återvända i tiden & göra en endaste sak annorlunda, skulle detta vara det?

Aldrig annars visste jag så visst, att jag ville leva om tiden, som när han lämnade mig. Med all kraft vill jag bedja Gud att beröva mig allt detta! Att föra mig till en tid när jag ej sett de gröna glimma. Allt detta, önskar jag få byta bort för att under en savande björk ge god di, omsluten av mörkrets mantel somna mot en kärastes bröstkorg, i äkthet sammanbindas & förevigas. / SOM EN BLOMMA VID SIN STJÄLK.

För i förevigandets ställe, stod jag inför det stora förvedandet. Ömt skall de kyssa min panna, sedan skall de krossa den, sedan skall de gå. När jag går vidare, går det långsamt. När skymfning berövat mig var stycke självkänsla, förvedas jag, skrider stel i mörk sirap, förbunden med min sorg är jag, likt i von Triers (*1956) Melancholia (2o11), bunden av mulls armar. / UMBRA.

Ömt skall de kyssa min panna.
Sedan skall de krossa den.

Liv fanns inte mer i mig.

Jag bad Gud att bära mig.
Av Gud blev jag buren.

Varde liv!

När karmiska Saturnus trädde in i retrograd, sade terapeuten att hon vill erbjuda mig holistiska sessioner mot trauma. De vill krossa min skalle. De vill krossa mig. På ärrade knän skall jag bedja: befria mig.

Natten till Venus retrograd drömdes åter till källan för dop under Skorpionens fullmåne. Drömmens töcken hade mig häpen att vattnets is ej kändes kall, när jag, med de ärrade knäna mot jorden, sänkte ned mitt vita huvud under dess svarta yta.

Vår sommar - den tidsmaskin som jag har drömt om. De åtta helande händerna hos terapeuten, akupunktören, Reiki-mästarinnan & mästermannen, berör mig. De åtta helande händerna hos Anna, Ann, Anna & de varmt isblåas aura.

Annas händer kan vara den tidsresa som skall frita mig ur det förflutnas kätting, genom holistisk terapi av neurologi. Anns händer kan vara den tidsresa som skall skingra trauma från mitt ansiktes tavla, genom det kinesiskt kejserliga hovets nålmedicin för hälsa & för skönhet. Än en Anna är vän till nyvän av vän, & hon har Reikis händer inom Maria värds salong. 

Till Brantingstorg följde mig sällskapet, i mörk februari. Mannen vars händer kan vara den tidsresa som skall föra mig till dess trygga hamn, ty de strålar likt han strålar.

»Har du tro?« Jag vände mina ögon mot hans.

»Jag har tro.« Mannen med de varmt isblå sken ljus som aldrig förr. Ljus i mörk februari.

Händer som aldrig har velat krossa mig, kan vara den tidsresa som skall föra mig till framtiden.

Maria förde mig till Uppsala & till St: Maria klockas klang. Anna är de händer vilka smeksamt för mig till läkedom, ur grodd väckt i Uppsala jord. När de egna händerna flätats samman i varandra, vibrerande av Ediths diktning & av smärta & av natt, visade de mig St: Olof den helige. Han högg Kristi kors in i mitt väsen.

Kristus, vars moder är Maria, vars moder är Anna.

Alla vi barn av Allfaderns allomfattande frö.

1887 A thorn amidst roses / James Sant, 182O - 1916.

o525
Podcast TRON: HELANDE HÄNDER,
akupunktur & astrologi bland gammelröda kyrkstugor.

Venus retrograd.

Natthimmelen uppbar stor skorpionmåne i taurus, i bärnsten likt ögat hos ett smycke. Isvatten invid björken bedövade mig, väckte mig, rann från gullblond krona över öga & ögon. Vi träder in i Venus i retrograd, under sommarmånes & midnattsljusets bleka sken.

Februari måne kallade mig JUNGFRU MARIA, under ett magiskt klockslag av 2; under mars måne kallade mig ST. OLOF; .ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke, sedan bönenatt drömt belysande ett poem av Edith: Två vägar.

Här vilade jag från min skrift. Blundade, andades, lydde - en vaggande rörelse, gripande som aldrig förr. Blundade, andades, såg - syn som från en hästrygg - manken, manen, marken. Ridande, blundade, andades, sade - visa dig för mig, så virvlade ett öga fram ur sin pupill, så såg jag dess sköna anlete, dess mun likt en söt tjock frukt; hon, hon vem vaggade min kropp, hon som fört mig till ryggen på den häst som vaggade min kropp.

I sådan hänryckning drogs - varsamt, meditativt & inkännande - en symbol ur Primavera tarot art nouveau (Castelli Antonella / Lo Scarabeo), & jag såg: La Papesse - översteprästinnan. Hennes oxresliga krona av halv luna med dess månlika ornament, ett kröningens öga. När jag sedan lät insamla korten var två av dem med symboliken opp. De var prästinnans helhet. Jag visades La Force - styrkan, & La Lune - månen. Tre ur den stora arkanan. Den inre striden blottlagd.

Din väg är ren: där gå moderlösa barn

Berättade Edith, syster. Kan hända är de moderlösa änglar, de som endast fader har.

& leka med vallmoblommor, där gå kvinnor i svart & tala om sorg,

De svartbärande kvinnorna bådar om en kyrkogård, ty i mörkt språkar de sorg - om inte om en klostergård, ty lika så i dennas fredade grönska kan systrar tala om sorg. Änglar kan närvara.

April måne kallade mig till de idel rena stenarnas stig & ur denna maj månes lockelse har jag kallats till att yppa

o2oo4.

Du kommer att behöva begå klosterrov.
Kan du förstå innebörden av det?