Tron.

T r i l o g i s k t
I. KRÖNING; kronan prydande,
II. REX PERPETUUS NORVEGIAE; den evige konungen,
III. TRON; evigt tronande.

c) [med anslutning till 1] i sht i religiöst spr., om Guds l. gudoms tron; numera i sht ss. symbol för Guds l. Jesus l. gudoms o. d. upphöjdhet l. makt (jfr 3). The Götha Konungar som vthi sitt Fosterland wistades, sworo om sina Gudhars Thron och säthe. Tempeus Messenius 61 (1612). (Jag) tacksäger .. Tig, min Gunstige Gud: leggande mig och mitt ringa pund .. neder för Tin Majestetiska Thron. Swedberg Gr. 152 (1722). Det andeliga riket förstördes, och mörksens Furste uppreste på jorden sin thron. Hagberg Pred. 2: 28 (1815). Om en liten tid står jag inför tronen i Himmelen. Jag vill bara varna dig innan jag dör. Nilson MessTräb. 152 (1990). — jfr ALLMAKTS-, AVGRUNDS-, DOMAR-, GUDA-, HIMMELS-, NÅDE-TRON.
/ SAOL.

Drömde

en varelse, hon strålade. Den jordiska orenhetens syre kunde hon inte andas; hon kvävdes. Sakteliga kvävd svävade hon fint så som en sjöjungfrus vals i hav, för att lealös falla ned över en kropp. En ny geist bar henne när hon lyfte sig från dess livlöshet. Med fasas vida ögon såg de omgivande hur den tidigare väna övergivit sitt väsens ädla aura, sedan hon utsugit all kraft ur den mänskliga varelse hon fallit nära. Likt vampyren torrlägger en köttets källa, hade hon druckit upp dennes liv. Av detta kom hennes blåa gracila gestalt att omvandlas till den hos en mannastor, blöt igel, allt för motbjudande att beskåda.

Som det lägsta, allenast som det lägsta, var det görligt att andas de lågas luft, ämnad de likt hon nu krälande. De av blodtörst nedtyngda.

Kunde känna hennes nobla kvävning. Det fanns någonting ljuvligt med de inför syret döva lungorna. Hon var en i det förkvävda tillståndet fridfull, ty i dy icke hemhörande, varelse. Knivarna i de egna lungorna har sin egen egendomliga ljuvlighet, i att vara en kroppens imitation av ogripbar leda. Det gör ont att andas; allt är som sig bör.

Sedan denna märkliga dröm blev min 6v långsamma andning helt obekymrad till sin karaktär, om inte för smärtan. Kan hända var jag den blonda kropp det eteriska väsenet sög tomt; kan hända gav hon mig sig i offer, när hon likt en läkedomens djur renade mig från mitt livs giftiga kyssar. Kanske vaknade jag i min säng återuppstånden från min drömda död, fastän ingenting ter sig vara annorlunda, annat än den obetydliga andningen. Även hon - svävande - var jag, som dog. De val..

Hon hade trott sig ställd inför valet blott mellan vanära eller död. Fanns här dock en tredje utväg? Anammandet av Jesu Kristi lekamen & blod till syndernas förlåtelse & till kraft mot syndens frestelse. Så enkelt det var! Hon hade blott att gå dit fram i tro, böja knä & undfå allt vad hon behövde. / Runa / Hans ögons ljus, 1923.

..som gäckar. Så uppenbarar sig i ljusa nätter ett tredje: korsets tysta rosenträdgårdar. När jag kom till Uppsala var det vårvinter & jag färdades i JUNGFRU MARIA heliga namn, ty vi fyra vackra - norrländskor & fransyskor - i kupén, var alla döpta till Maria. Endast Herren önskar mig. Endast Herren ledsagar mig

& längre fram på vägen står ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke. [REX PERPETUUS NORVEGIAE]

När hon kände sig sårad av tanken på hur han velat draga ned henne, bad hon för honom. När hon längtade som mest skärande tillbaka till honom, göt hon denna sin längtan i bön för honom. / Hans ögons ljus.

Rex Perpetuus Norvegiae.

..han for kring i Norge, rannsakade i vilket förhållande folket stod till kristendomen &, där det syntes honom bristfälligt, lärde han dem rätta seder & när han fann några som inte ville avstå från de hedniska gudarna, straffade han dem hårt, några drev han ut ur landet, somliga lät han stympa till händer & fötter & stack ut deras ögon, andra lät han hänga eller hugga ihjäl, ingen lät han vara onäpst som icke ville tjäna Gud. / Sankt Olavs valar & Sankt Olavs källar.

I natt vaknade jag till bröstkorgens klagosång. Den bad av mig att bedja för oss. För vår nations anda & hägrande frälsning ägnades bönen, med knän mot orientaliskt hantverk & de vassa armbågarna mot nordfolklig bäddsväv, framviskades i mörkret

Må de blinda se,
må de döva höra,
må de tysta tala,

& i ett virrvarr av nattliga drömmar sövdes jag in i en sal, i vilken jag var vaken; klar - så klar att det förstods vara blott dröm & ändock näppeligen endast så, ty så klar att det kändes äga större äkthet än det om dagen vakna.

I en sakral lärobyggnad i blekgyllene naturton & om helighet förtäljande inskriptioner, ornament, pelare, presenterade en erfaren dam mig för St: Olofs (995 - 1O3O) ande, i symbolik & historik.

I morgonljus var allt vad hon berättade förglömt, utom detta: att en cirkelsymbol - månne kronan, skölden, den korsprydda tingest den hand ej bärande vapnet bär; månne glorian - tillhörde honom, likväl som jag i denna ödesdigra natt.

Fram! Fram! Kristmenn, Krossmenn!

utropade Olav II & den heliges här, i det slag om Norge i vilket han stupade. Sägnen förtäljer att de blinda fick sin syn åter - att de döva åter gavs sin hörsel, vid denna miraklens mans grav i Niðarós (Trondheim, Norge).

Må ock de tysta tala:
Fram! Fram!

..din väg är ren:
/ ..& längre fram på vägen står
ett blekt helgon med foten på en död drakes nacke.

Edith Södergran
(KRÖNING)

Kröning.

Tre systrar.

Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.

Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger att hon blev olycklig.

Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.

Edith Södergran (1892 - 1923)

19O5 The angel’s message / George Hillyard Swinstead, 186O - 1926.

Under detta nådens, prövningens & den paradisiska ävlans 2O-tal skall vi tala om proportionen versus depressionen, Nostradamus profetiska fladdermus, murars gräns kontra militaristisk gränslöhet kontra oss. Om kronan & coronan. Från mun till öra till mun, om fallet i förfallet.

I detta nu icke så. Statsanalys skall schasas undan & andes anda skall belysas.

Vår själ vibrerar.

Två vägar.

Du skall överge din gamla väg, 
din väg är smutsig; 
där gå män med lystna blickar 
& ordet: lycka! hör du från alla läppar 
& längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp 
& gamarna slita den sönder.

Du har funnit din nya väg, 
din väg är ren: 
där gå moderlösa barn & leka med vallmoblommor, 
där gå kvinnor i svart & tala om sorg 
& längre fram på vägen står ett blekt helgon 
med foten på en död drakes nacke. 

Edith Södergran.

Vi kan åstunda välsignelsen av att hemkallas till urmoderns eteriska sköte, till allfaderns elektriska famning. En urladdnings sista gnista. Hos mig är denna åstundan sedan 1 år särskilt nära. Att i ett väl avvägt skede av livet absorberat upptas av obeskrivligt ljus, alldeles fjärran från karnalkardio & dettas sot över envars handflator; allt vad vi rör blir till smuts, i vår yttersta tids strid. I mäkta ringa grad kan vår synd tvagas av med tvål - & skulle vi alls bemöda oss att försöka? Vi snyter vår synd ut i näven & tar sedan i hand.

Vår synd är den smutsiga luft som kväver Gaias blå & gröna lungor. Våra egna skära blir till sot. Det är en perversion av det goda, det sanna, det sköna; en kullkastad existens. När Lucifer uppviglade oss till revolution bad han oss kräla [tyd etymologi] fram i dy, likt han, den satans ormen. Vi väljer fritt vår riktning men vi når den ravin dit den ofrånkomligen leder, oupphörligt krälande.

Känslan av sorg inför all Jordens smuts tränger ut till den jordiska vardagen, när synen av arrogant slängda fimpar, flaskor & plastfragment havererar mig emotionellt (om du törstar efter skönhet skall du sluta ögonen & blicka in i ditt eget hjärta..). Att se sabotage av parkernas träbänkar; att se träbänkar fastkedjade vid träd som om fångar i en bisarr tidsanda (..dock tål ej skönheten buller & alltför många rörelser / Färgernas längtan), har mig modfälld till den grad att jag med vassa stick vid var inandning av luft tänker

Må det vara lunginflammation. Edith dog av lunginflammation.

Den speglade brunnen.

Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.
Nu bor jag i landet, där allt är ditt,
döden träder aldrig in i detta rike.

Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand,
när man frågar mig, om lyckan varit här, skakar jag på huvudet & ler:

lyckan är långt borta,
där sitter en ung kvinna & sömmar ett barnatäcke,
lyckan är långt borta,
där går en man i skogen & timrar sig en stuga.
Här växer röda rosor kring bottenlösa brunnar,
här spegla sköna dagar sina leende drag & stora blommor förlora sina skönaste blad.

Edith Södergran.

Hon dog av tuberkulos, 31 år ung. En lungsäcksinflammation skall hos den kraftfulla läka ut efter 1-2 veckor, men kan hos den svaga & hos den hos Gud så högt älskade att denne tidigt välkomnas till intethetens kära sfär, utvecklas till dödlig tuberkulos. Det vore nog för underligt, hos lilla mig; det är inte ens hosta som jag har i min kropp - det är knivar & endast knivar.

Men jag vet inte om huruvida jag är kraftfull, om jag är svag, & jag vet inte om huruvida Gud högt älskar mig. Jag vet om att jag är ung & har knivar i min vänstra sida.

De går nära revben, nära bröst, nära hjärtat; i linje från vänster av panna & öga, i vänsters region av bröst & lunga - & jag ber att Gud skall älska mig. I natt vaknade jag av att jag inte fick luft, i dag promenerade jag okuvlig till blomsterträdet. Sedan dagens skymning har jag lite ont i denna lungsäck vid var anda, men desto mera ont i min pannas vänstra punkt, & än mer så i min andes vibrerande mitt.

1863 - 1865 Last rays / Ivan Shishkin, 1832 - 1898.

Sången om de tre gravarna.

Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.

I den första graven ligger en man -
han sover tungt...
I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag -
hon håller en ros i sin hand.

Den tredje graven är en andegrav & den är osalig,
där sitter alla kvällar en mörk ängel & sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!

Edith Södergran.

Jungfru Maria.

2O2O.O2O2.O2:O2:O2

vilade Maria, vars åtta lungor samm.ande i eter, i nattkupén, från is. »Je m'appelle Marielle«, presenterades min franska variant av helig namne, för fransyskorna Marie Claire et Marie Dominique. De gästade nord för Aurora Borealis fallande färg & de såg vit snö. I enighet med den sakrala logiken anades att vår kupés fjärde - än främmande, kalixborna dam, även hon är Maria.

Hon svarade mig:

Ja, jag heter Maria.

Så vaknade vi tillsammans. Grynings bergamott-té smaksatte väckande; & längs järnrälsen ljusnad sky, holistiska samtal med blåögde operabasen Nikolai Papadopoulos Samuelsen. Han kände väl likväl som jag hur Fenix flaxade askan ur sin fjäderskrud, han kände väl denna askas brända doft & väl dess bäraktiga bördighet.

Hans kännedom bar jag med mig & sol grydde för en dag i tings tecken. Ur Saltsjöbadens skrymsle togs de kartonger - papirmonument över förväntningars förgänglighet - inväntande den egna vrån; vars sällskap än en blek honsvan, vars matta persiskt handväv, vars trä åldrat & mörkt.

Mörkt var det att genomleva is. Men mörkret är det hos ett svart tjärns yta. Det är ändligt. I dess blankhet ses spegling av en himmelens ljusglimt & denna låga är den rotade moralens gloria; är ett löfte om befrielsen från det låga, isande kalla & nattsvarta vatten som har fallit ned längs svalget, i tron att jag skopade mund till mun med elixir rent & klart nog att släcka min törst.. men läpparnas frukt kysstes av sepsis.

Hans etik helt elastisk, han moral lik de andras. Hans val: att grumla ett inneboende ljus: en essensens eld förkvävs i en fallen värld. Han var det mörka naturtjärn vars ljusglitter förförde mig att inmundiga den förödmjukelse det var att ta dess köld till min längtans mun. Det sanna ljuset sågs blott när jag blickade från tjärn mot skyn. De värmande strålarna värmde kinden endast om så.

Jag behöver din kind, att vända mot solen, att befria. I hans avsaknad av tro fanns hans avsaknad av sanningens glödgande stråle. Smek min svala kind, vår stråle.

Men en man utan tro
är trolös.

En trolös man är

svekfull,

falsk,

bedräglig,

förrädisk,

illojal,

opålitlig

& han är otrogen.

Gud liknar solen; - den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.
†

Et quand il croit ouvrir ses bras son ombre est celle d'une croix.