Lux.

†
Gud liknar solen;
- den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.

Decembers kärast omhuldade, omhuldande, Lucia är violett krokus.

Hennes eldigt kulörta saffranpistiller liknar de ljus lussebrud ha strålande, liknar tindrande stjärnor ledsagande oss i den bistraste av tider; saffran välsmakande, muntrande sinnet, i midvintersvärta.

Detta särskilda år hennes de gyllene bullarnas barm ävenledes särskild, till vikt & till värde. Kyrkokörerna har tystnat & i halva riket faller sällan snö. Skärgårdens lycka är de lysande vita svanarnas stjärtar, som petita isflak i morgonhavet, när halsarna dykt. De klara fjädrarna, maritima tärnor i klunga i det karga.

De lyser.

Vi behöver Lucia eld; elds lysande ljus. Vi behöver känna ljusets värde. Vara dess värme. Vi behöver vara i ljuset

& i passionen.

Helgonlivets röda band ej blott martyrblod; duvblod, lika så, ty den djupaste röda av rubiner är så kallad, så kallar den vad poetisk kärlek är. Röd likt rotchakrat, var livslustans flamma härrör, livslustans flamma

passion.

Det var Lucia tid när jag älskade en man. Han badade, jag bakade. Droppade i karet ned Eros ylang-ylang, för honom. Av dess essens & av dessa ögons stora möte, förtrollades hjärtat.

Han kom mitt duvblod att rinna. Detsamma blod rinner i min kropp, än, nu som då. Ylang-ylang doftar än ylang-ylang, & hans gröna ögon förblir för alltid Hans gröna ögon.

Hans Mars & hans Venus är för evigt i eldars tecken. Han är bunden vid att älska så som elden älskar. Stjärnorna brinner i hans blod. De brinner över min jord.

❤
& jag var tillintetgjord, utan tro på romantikens under men obevekligt trogen min tro på Gud; Gud, Gud; Gud har förbarmat sig över oss, när han lade sin hand över mitt hjärta: det varde ljus; varde helt; varde kärlek.

Jag drack av rosen, jag bad för ljuset, & jag mötte en man vars ögon så blå som blå ögon någonsin blir.

Blå, lika så, ögonkristaller burna av en av årets, av arketypernas, kvinnor av korset.

EVA.
Sedan jungfrun & hennes moders ljusa anleten glänst över ett fördunklat liv, fann jag mig stå inför vår urmoder Eva, presenterad, representabel, i klarblå iris symbolik.

Katolskan Eva, östlig, under promenad i solsken efter regn råkad på vid en kyrka nära Gamla Uppsala. Vi attraherades till själars fält. Att hennes ögon lyste, sade jag. Än mer ljungande var själars attraktion, när jag såg Mannen, östlig, med klarblå iris. De lyste i mitt livs vinter.

Blå som himlen; blå som jorden. Vår jord är blå & månen reflekterar solen.

o2oo6 Ljus i Tunabackar, Uppsala (halvt uppackad).

o2oo717 Ljus i Nyby, Uppsala (helt uppackad).

Jordens varma hand lade sin välsignelse över mina höfters trängtan, & hon såg att det var gott.

Våra ögon var menade att mötas, ty hans vatten var för min jord, & skapelsen ser att liv är gott. Skapelsen vill bli. Allt livs önskan, är sitt blivande.

Men min jord är lik elden. Min jord är het. Min jords trängtan är att lysa. & Han, han var ett löfte om mer. Han var en ljus själ, synbart brinnande i hans blick, sorgesamt fångad i köttets låga; förljugenhet.

Jag tände Rishi rökelse. Rishi av ros & jasmin

& han kom mitt kvinnoliv att brinna. Allt livs önskan gavs sin tändande gnista, i min kropp. Allt livs önskan skall för alltid söka sin gnista. Rishi av ros & jasmine, doftar än ros & jasmin.

Hans isblå ögon förblir för alltid Hans isblå ögon.

När hon kände sig sårad av tanken på hur han velat draga ned henne, bad hon för honom. När hon längtade som mest skärande tillbaka till honom, göt hon denna sin längtan i bön för honom.
/ Runa / Hans ögons ljus, 1923.

Bella terra.

Av misstag, om än passande, var rubriken inledningsvis skriven ‘Bella Taura’.

Den katolska kyrkogården - Mt. Calvary, Portland.

Bundet
lämnar våra fötter sina avtryck i
leran
lämnar sitt avtryck i oss.
Sällan vi känna till dess grundande väsen,
annat än som en våt, flyktig svalka när en älskad sol är allt för stark.

Bundet
lever vi av jord, av dess fragment av mineraler,
dess upplivande essens, dess allt vad är.

Ändock är det mot himmelen vi blickar.
Det är himmelen vi beundrar.
Himmelen har en fjärran natur;
himmelen berör, förför, som intet nära frö gör
så som denna vår yttersta åstundans nav.

Ty vår kropp
är en lerans käril,
vår hud ett stumt löfte om en innesluten själ;
vår inre himmel skall fylla oss;
vårt allt skall uppfyllas.

Vi skall ej mer besudlas av vår natur.

Vår hud är jord, blott jord,
vår hud blott sönderfallande smuts & sörja.

Bundet
lämnar våra fötter en lerans avtryck,
de spårar oss rakt ned i ursprunget.
Bundet
är vi av jord komna & jord skall vi åter bli.

I dettas skarv
en glimt av himmel.

Arianna Savall / L’Amour, Bella Terra 2oo3 - vår jords allra mest älskvärda stycke.

Ær.

Vi är de nyförlösta, kippande att ta ett första andetag utanför livmodern; matrixen. Dess manifestation är under upplösning, ty vår tilltro till formens validitet har gått förlorad. Vi skall lämna detta sköte av allt vad vi vet - vi skall gryende träda ut i världen,

som av en instinkts kraft söka den feta dibarmen hos Anima Mundi, & där förbli till dess att vingar ha kraft att bryta fram ur skulderbladen. Låter vi oss ej smakas av dess manna skall vi svultna irra, irra i institutionaliserad tillvaro, sårade av bräckliga drömmars skärvor. Våra andetag förlorar sitt navelsnära djup; blir till blott en bröstkorgens flyende fjäril, intill ett svagt harhjärta.

Så låt oss andas.
Så låt oss näras.

Vi skall ta ett första andetag & dess härstamning är oss innerst. Källas ädla inandning - skapelses gudomliga utandning. I ett tomrum av idel potential inblåses i anden förvärdsligande eterkreation. Vi skall väva trådarna hos träden, dess förgreningar med jord & sky, skall oss gry.

Så låt oss älska.
Så låt oss skapa.

Väta.

I skiftet höst/vinter, lät själ kasta kropp i havet, med ögon för månsilvret. Även adventsnära ädelcirkel skall vi offra vår hettas lojhet, till det salta svartas stilla begär.

o171o Oktoberdopp i Bogesund, Stockholm. Fotografi: Nikolaus.

Cirkel sluten 3 år därpå: efter en kafédag i Bogesund, tog väninna & jag oktoberdopp i stockholmska skärgården. Havet svart. Himlen svart. Vi, naket vita svanar.

Vatten förknippas med livsflödet & det föränderliga. Det känslomässiga i livet; från rasande hat till brinnande kärlek. Likt vattnet, så flödar också våra energier & känslor i kroppen. För att finna balans, behöver man jorda sig ordentligt. Vatten hör ihop med barnafödsel & familjefrågor. Avsaknad av vatten kan ge depressioner & känslomässiga problem.

Drömde

en flicka, blond & bedårande. I moderarketypen kräftans tid kom hon till min morgon, en rosenknopp i brudtärneklädnad. Hennes uppenbarelse var ren varseblivelse om hennes existens; jag kunde se att hon var var & hon var en del av mig

& i rosiga kinder, en del av en skorpion, en flyktig likt floden. Natthimmelen uppbar stor skorpionmåne i Taurus sol, i bärnsten likt ögat hos ett smycke. Isvatten invid björken bedövade mig, väckte.. / o5o9 VENUS RETROGRAD. ..min kropp vars existens närmar sig sjöjungfruns, gälarnas, ursprungets, med skinn i skimrande bärnsten under förvandlande yta.. / 11o8 NYMPHAEA.

I Venus retrograd fann jag än naîv tilltro, till Honom. Sedan Hon åter vandrade sin bana fram, insåg jag: vi var förlorade för varandra,

& djupt sörjde jag. Inför vår förlorade framtid var sorgen min havets bråddjup

men likaledes; flödande, flyktig, ty aldrig förr hade mitt av livsödet plågade anlete funnit sig så nära den stora fullkomlighetens bländande skimmer. Inte kunde sommarens stora drama begråtas mer än så, så lycklig som jag var fick jag ändock lov att utan skam över detta torka mina tårar & klarögd bädda vackert i mitt nya hem;

detta vårt nya hem.

Så lycklig som sig bör, är jag.

o427 TRON.

När jag kom till Uppsala var det vårvinter & jag färdades i JUNGFRU MARIA heliga namn, ty vi fyra vackra - norrländskor & fransyskor - i kupén, var alla döpta till Maria. Endast Herren önskar mig. Endast Herren ledsagar mig

& endast madonnan Maria, lade sina helande händer över mitt liv, & hon såg att det var gott. När jag lämnade Uppsala för frid invid ARKHIPELAGO, var det med Maria frid vid min sida, med vår allfaders vidsträckta hand fredande oss två från havets sträva vind.

Skorpionen fann min tro föraktlig. Från hans eftersvansande skugga fredade jag mitt hjärta, mitt hjärta i bröstkorg & i liv. Innan jag såg honom trodde jag att vi värderade lika. Kände lika. Men

jag är lycklig, & han är olycklig

& när han närmar sig mig fjärmar han sig från mig,
till dess att hans gadd är ett sting av sot i allt vad är ro, vad är rent,
vad är vi.

Vid aftonen för skrift:
Oxen Harry Martinsons (19O4 - 1978) Dikter föll från chiffonjens topp ned.
S. 161: Ur skummet steg Afrodite blottläggs.

De urgamla bilderna leva
& vandra förnyat rena
från tider till tider som vågor.

Som denna:

att Afrodite ur vågornas skum till oss föddes, ur skummet, beröringens blomma som vindarna avla med havet; ur vågskummet, vindarnas säd som sprutar när vinden har bringat till skälvning

den blå oceanen.