Vita.

Främling, hör hvad jag vill säga dig:

på det slott du ser har naturen byggt lika länge som hon låtit krafter dana jorden.

o21o4 God morgon. Fotografi: Feral.

I dess marmorstenar ligga minnen af de lif, som för alltid svunnit bort från planetens yta.

Om din blick far ut från slottets torn, når den mången plats där mänskor lefva. Släkten dö & nya släkten följa i de gamlas spår. Dessa skola vidga slottet, resa det än högre upp, så som människan har gjort från den stunden då hon föddes.

Allt skall bli förändradt - utom de som härska här.

Styrkan skall förblifva konung & hans drottnings namn skall alltid vara: Lust-att-lefva.

Konungen av livets slott bär en de massiva molnens mantel; hans gigantiska fötter är evig sten & förgänglig lera. Den blå pannan: en portal. Jämte ståta drottningen i krona av juvela stenar. Hon hålla i sin famn det lilla liv vars kinder skära så som av sol & syre spunnet silke, körsbärsblom;

17:e april.

hon är våren,

hon bär en drömsk slöja av fågelsång. Hon beslöja dessa dygn nära innersta knoppens totala bristande ut i livfull rodnad inför Jorden bortom livmodern &

hon är mig obegriplig.

Ofattbar är den välsignelse av liv i vilken en karg vinter falna för späda vita björken att slå ut i savs & lövverks läkande välsmak. Vitsippa & magnolia snöa över ny mark & all min blick beslöjas av väckande fågelsång; väckande mig till drömmen att .

våren bär jag inom mig.

Jag är det träd vars synaptoriska kronverk slå ut i rodnad, i Taurus april.

Våren skall förlösas ur mig & så förlösa mig, ur mig; förena mig med ett vi; ett 1, förgrena mig med livsvävens skapelse;

före henne - jag var en utriven trå’, ur väv fördrivet villebrå’.

utan henne:
atomvinter.

27:e april.

Med aprilnatten kom vårdagningen. Med dess käraste skära knopp av andetaget driven till bedårande blom, lämnade våren min inre kropp för att, gryllig & späd & helt livsbejakande, fästa sig vid den barm frodig blott för hennes livshungers skull.

Välsignad vare våren. Välsignat vare livet.

Främling,
gläd dig att ha funnit denna plats, gläd dig at få hvila här. Du skall skåda många ting, som du aldrig anat. / Människosonens lefvnadsdröm / Poul Bjerre

Ovum.

Natten till v. 4O: slumrade in i meditation, ornamenterad med bergskristall, celestin, selenit, rosenkvarts, jade, kopparsten från Dalarna samt frälsarkransen - i cirkel om navelsknopp; harmoniska melodier av Arianna Savall spelandes. Efter cirka 1h sömn vaken till vågrika vibrationer från livmodern.

Att erfara livet
är enastående.

v. 4 O.

När vi trädde in i påsktiden, trädde vi in i månad 9.
Känner kycklingen picka på äggskalet, men än vill hon ej kläckas.

s k ä r t o r s d a g .

Het vedbastu; knastrar.
Svala havsdopp; det kvittrar ovan vattnet.

Sauna.

l å n g f r e d a g .

Sol, regn, hagel -
följt av blott strålande solsken & fågelsång.

p å s k a f t o n .

Gryningsvärkar & aftonkarameller.

p å s k d a g e n .

Skogspromenad
& magen blottad för aprilsolen.

Rosenkvarts & jade.

Silkesägg.

Navelsknopp.

Fossing. ❤

a n n a n d a g p å s k .

Storm;
vinden renar världen.

s v a r t d a g .

Vaknade av ont - som är gott - som sade mig; råma som en ko.
Den födande kvinnan skall råma som en ko.
Min andning blev dov & den blev djup
& än bor kalven i min kropp
i världen vit av arlafrost.

o6o4 Gryning.

Bebådelse.

M a r i a b e b å d e l s e d a g -

mötet med ängeln Gabriel, han förtälja; hon skall föda en son av Gud.

I Kristus lär människan känna Gud. I Kristus lär Gud känna människan. Detta är länken.

Jungfrun förtälja; jag skall föda en dotter av jord

av ande kommen; sammanlänkande.

Hon kom till mig i en syn & jag skrev ett poem:

Vår flicka.

I den andres blick skall vi lära känna världen. Den andre skall vi skapa, ur gemensam anda.

I nätters drömmar förlöser jag henne, vårdottern. I natten mot vårdagjämningen, förlöses hon. I natten mot vårfrudagen, förlöses hon. I musikalisk rytm kommer hon till vår värld.

I natt skall små bebiting i tyg till min bädd, att bli ett med mammadoft.

I dag har madickenvaggan funnits stående på altanen, av sol & vind renad, i frisk doft.

Vi är i förberedelse för det mytomspunna förlösandet.

Hon har vuxit. Hon har sänkt sig djupt ned i mitt bäcken; mitt bäcken med min ömhets blygd, & en liten trosblödning berättade; vi är i förberedelse.

Kropparna känner.

Under morgondagen skall det för packningen till BB Stockholm saknade - så som kokosvatten, vid ev. vomering - införskaffas, att ta plats invid skrivblock & necessär. Denna ljuva - må jag hoppas! Så som i dag var sällsamt ljuv..

(ljuv, emellan en utmattande tid av aj - morgonens huvudvärk - & usch - aftonens illamående)

..morgondag, skall även kulört pynt fram, att påska med hippaballonger i pastell. Lilla kycklingen, vår sötaste karamell, skall kläckas när färgerna vaknar. Skall välkomnas till jord, av himmels blånadsgrynings sångfåglar.

V. 39, Maria bebådelsedag.

v. 3 9.

Lillans favoritmelodi nu:

I

Höggravid: ~1 månad av välsignat havandeskap kvar

& hon är en petit ros på cirka 2,4KG; ~3KG är det normala för bebisar nära v.37 - men flickor är nättare & mami ha alvkropp. Allt är väl & hon är närd, av friskt navelsflöde & nyttas föda. Frukostars bovetegröt berikas med ägg & kokosolja -

& kroppen min är fyllig; klotmage kivas med trindhets lår när de samsas om utrymme. Dessvärre sker utrymmeskivande även de inre organen sinsemellan, varför jag plötsligt har förlorat aptiten. Bebihippas kalasrätter var det sista ätliga att njuta av, innan nedkomst.

När bebbas tillväxtkurva kontrollerades sågs hon vara med huvudet nedåt. Från ett första ultraljuds skräddarposition - med händerna mot bröstkorgen, som sin mor på Uppsala akademiskas brits; det finns mången variant av fosterställning. Under mitt hjärta är hon skräddaren, med handen nära det egna hjärtat.

Nedåt har hon sedan månad 8 vilat. För henne, som så liten svävar i livs etervätska, tycks det må hända vara med siktet opp, som hon strävar. För henne, finns kanske intet opp intet ned. Hon bara Är.

Hennes hjässas gudomliga kronchakra, Är nära mitt skötes jordbundna rotchakra. Elektriskt när nära yoniägget i chakraharmonierande bergskristall; april månads sten. Hennes sten.

Hennes förberedese; att som ett sammansatt väsen, balanserande en änglalik framtid med ett djuriskt arv, bli ett med vår värld av dualitet.

Det gnistra om oss när de älskande fingrarna de mina är selenit mot skikt skiljande henne från dessas hud; när en passionens kraft stiger i min kropp & har den inre sfär hon bebo, att sväva.

Allt hon
Är
svävande.

Att bära hennes skapelse är en ny förnimmelse, av ursprung, som spinner ur ryggmärg & essensens av existensen.

Att bära henne är mitt Är.

v. 34. Fotografi: Azemine.

Hennes förberedelse - att intaga position, att gro. Att vara; att bli. Ansiktet rundas gulligt när muskulaturen för di stärks - samtidigt får mina bröst råmjölken. Min förberedelse; att välkomna. Att ta emot skapelsen.

Silkesnattlinne, torkad mango & ett förlossningsbrev understrykande att avvakta med avnavling tills jag ger mitt jakande, nedpackat, jämte bebifilt & de pyttigaste av plagg.

Njuter av graviditeten, skriver Sofie i journalen, för det är mig ett vemod att tro: tänk får jag aldrig igen uppleva detta; Det känns som om jag alltid vill vara gravid, säger jag ärligt. Det är älskligt att bära ett liv i skapelse; Det passar dig perfekt, svarar Sofie.

Jag kan bara se hennes ögon & de är vackra blå. De är ej under mask. Det är i en tid av maskeringar & polariseringar, min dotter skall komma till världen; världen är, vad den alltid är.

Världen Är.

Andra blå är förlorade; de blå hos snuttans papa har ej setts sedan sommaren. I den egna skuggans natt, skyggar han undan. Det smärtar mitt hjärta, det smärtar mitt Hjärta. Det skall djupast smärta honom själv, när han träder fram i ljuset av underkastelse inför Gud - & bländas - & världen är, vad världen är

& liv skall för alltid förbli.

Smyckad inför födelsedagen; jade & rosenkvarts om hals - önskad månsten önskar Tám, i öron.

The stars they would fall from the sky
if they knew the truth

The trees they would lay down and die
if they knew the truth

The seas they would violently rise
if they knew the truth

The moon shamefully turn from the light
if it knew the truth

The lily would crouch in the ground
if it knew the truth

The voices would stop making sounds
if they knew the truth

The rain it would stay in the cloud
if it knew the truth

The mountain come tumbling down
if it knew the truth

The farmer would bleed from her hands
if she knew the truth

The winds would stop cleaning the lands
if they knew the truth

The dogs would all run and hide
if they knew the truth

But a mother would still bear a child

The Truth / Christian Kjellvander

Rosenkort & volangvagga, önskar Azemine.

Tittut i vaggan: rar ros från Feral skall kröna vaggkorgen - i vilken en liten snuttenin, önskar Amaia, gömmer sig.

V. 36

framför barnkammare & altare.

& Hjärtat & jag är inte ensamma.

Medsystrar firade nalkad födelse; firade henne. Himmelen rodnade rosa; för henne. De skänkte oss lyckönskningar insamlade från nära & kära. Invid vit, volangprydd madickenvagga ögnade jag dessa brev & dessas ord - men inväntade med att mer nogsamt läsa, för att skirt hjärta & skör kajal. För att allt för vackert. Botaniserade vidare i presentkorgar; bland dofter & Elsa Beskow. Bland moder Maria & kärlek.

Flätad korg - önskar Cindy - med bleka tygblöjor, önskar Feral.

Den feminina tillgivenheten mättade oss, med sötma av kakao rullad i kokos; av dadel, pistage & rosenvatten bakat, serverat med smakrik frukt. Sältas champinjonpastej & rödbetsröra bredda över grönskas bovete-focaccia, syrligt toppad med en äppelcidervinägerstänkt grönkålssallad - dagen efter-äten med svarta kalamon & feta. Allt jublande gott. Den maskulina givmildheten tackar vi för de stycken av vildsvin som har givits oss, i vintertid, av jägarkamrat.

Azemine piffar inför bebihippa.

Vi är inte ensamma.

Sofie, en blond sol när jag berättar om vännernas närvaro i hela havandet. Köttets fader förmörkad men Gud fader lyser över oss - & vi omhuldas; vi är omgivna av kärlek, från stödjande främlingar & från de längtande nära

& hon är här; sedan den första dagen är hon här & när hon nu graverar in lilla handen & lilla fossingen mot mitt innandömes kött, än mer så.

Hon Är - nästan som om allaredan i min det jordiskas famn, är hon. Så nära, är hon. I mig i tiden. Om 2v klassas havandet fullgånget - men hon, hon har alltid varit här &

alltid, i all tid, älskad.

Alltid välkommen.

Alltid nära.

v. 3 7.

Liten bebis så stor att små tassar syns trycka fram kring min putande navel; små tassar så stora att de allt bättre förmår att gripa tag. Lite mer hull, bara, så kan hon komma till min nära famn av närande råmjölk & de små fingrarna skall gripa om mina. Så nära, skall vi vara. I all tid.