2o3O.

Viss beska när han sade: »3O-talet kommer inte att komma tillbaka«, som krass replik på yttrat missnöje gällande hur rikets män ogärna bereder utrymme för kvinnor & äldre i de kollektiva reseåken. Men! Som han tog miste..

Inte endast tog han miste med avseende på att CHEVALERESQE hövlighet i högsta grad än är vid vigoröst liv, bortom Bottenhav där de nättlemmade bistås av de grövre. Glädjen sjöngo ur mig: Nåja, vi närmar oss år 2o2O - & sedan är det inte allt för länge kvar tills vi åter har trätt in i 3O-talet!

Ett förflutet är ointressant att idealisera; så skapas blott barnsliga dagdrömmerier, som far med osanning - men att det förflutnas förankring i oss glömma, skapar kaos. Vi skall vara framtidsvisionära - den enda väg som leder fram är inte den mot stupbranten - & ändock vördnadsfullt respektera vår historia, samt de eviga värden som är vår själsgrodds kosmiska jordmån.

Frontat av Veronica Lake: för visso 4O-talsikon - men inte heller det var ett särskilt pjåkigt årtionde.

I Smålandsposten skriver Fredrik Haage att: ..en av årets mest lästa artiklar i Dagens Nyheter var ”Huskvinnans återkomst – & konservatismens förbjudna lockelse”. Som rubriken antyder inte den vanliga slentrianfeministiska trumvirveln. Författaren Greta Thurfjell svor istället högt i kyrkan & bekände sin dragning till förbjudna könsroller. Läsarna fick också bekanta sig med kvinnorna bakom podcasten ”Della Q” där dessa gör strimlor av feministiska dogmer.

Han förtäljer här om o18s högervindar, med artikelexempel & den pod-trios succé jag hävdade som bevismaterial, när jag förrår för sällskapet lovade: det är inte mindre än det konservativa uppsvinget vi kan skåda! Herr Haage har dock ack så fel när han vidare beskriver hur »Seglet fladdrar för att det håller på att slå om till högervind i Sverige.«

Fladdrar! Att Haage är tidningsskribent & ingalunda ett trendorakel finns intet tvekan om. Detta omnämnda ‘fladder’ kunde de tendenskänsliga se för åratal sedan, när fruntimmer täckte sina delikata halsar i polo samt modernt mansfolk rakade hakorna lena & kammade sidbena. Den propra revolten.

År 2o19 styr vi osvikligt skutan i konservativ kurs. De inför detta motvilliga betraktas i ökad grad som förlegade & tjurskalliga reliker med mossbelupet medelålders värderingar. Generation Z gör uppror, ty de säger: det är år 2o19! & himlar med ögonen, när en pinsam 35-åring gaggar om kvotering & integrering & tatuering.

3O-talet står inte för dörren, men det kommer i rask takt gående längs björkallérnas sus, stegen från dess stövlar, dess nätta trippklackar, kan vi - om vi lyssnar noga - höra ljuda, som en löftesrik melodi om en inte allt för avlägsen framtid.

*

A Romance of two worlds.

Plötsligt föll det mig in, att det säkerligen var själviskt att bedja Gud om något. Vore det icke bättre att tänka på allt, som jag redan fått, & tacka honom för det? Knappt hade denna tanke fått insteg hos mig, förrän jag greps av en överväldigande känsla av ovärdighet. Hade jag någonsin varit olycklig? undrade jag. & om så var, av vad anledning? Jag började räkna efter alla de välgärningar, jag fått röna, & jämföra dem med mina motgångar.

Blaserade nöjessökare skola nog bliva förvånade då de höra, att jag fann mitt livs glädjeämnen hava vida övergått mina sorger. Jag fann, att jag hade syn, hörsel, ungdom, var frisk och färdig, kunde uppskatta det sköna i naturen & konsten & hade en intensiv förmåga att känna glädje. För allt detta, som omöjligt kunde köpas för blotta penningar, borde jag väl tacka!

För varje gyllene solstråle, för var blomma som slår ut, för vindens & havets symfonier, för fåglarnas sånger & trädens skugga, - borde jag icke, böra vi icke alla tacka för allt detta! Ty gives det någon mänsklig sorg så stor, att den vida överträffas av den välgärning, som ligger i det blotta njutandet av dagens ljus på jorden?

Vi dödliga äro bortskämda barn, - ju flera gåvor vi få, desto flera vilja vi hava, & när vi bränna oss eller såra oss genom vår egen halstarrighet eller vårdslöshet, äro vi otacksamt snara att klandra vår högste välgörare för våra egna fel. Vi ikläda oss svarta sorgedräkter som en sorts mörk protest mot honom, därför att han tagit ifrån oss något särskilt föremål för vår kärlek & dyrkan, men om vi trodde på honom & vore tacksamma mot honom, skulle vi istället bära skinande vita tecken av fröjd, att våra kära äro trygga i den fullkomliga glädjens land, dit vi ock själva åstunda komma.

Om vi bliva sjuka eller förlora våra penningar, vår ställningar eller våra vänner, rasa vi emot ödet - ett annat namn för Gud - jämra oss som barn, som slagit sönder sina leksaker. Men solen lyser alltjämt, årstiderna komma & gå, naturens härliga tavlor upprulla sig för oss, allt under det vi knota & klaga & vända bort våra ögon i förbittring.

Marie Corelli.

Advent.

Med Själ & Skäl nära hjärtat, tarvas insikt i Skäl för att närvara i Själ. Traditioner är ritualbetonade sedvanor inom vilka vår medverkan ter sig mekanisk & konstlad, när vi intet kärna förnimma. Tack vare skolning är stämningen i år stor.

Älsklingspyntet nejlikeapelsin, halmbock vars horn i flätor & knäck i saffran samt hjortronlakrits, slå glatt an den julesträng spänd över öppna spisens klappkalas. Mor skall få en dagbok & hennes karl skall få bok om djurspår. Far får hantverkspraliner från sydliga Tjeckien. Bror ges hälsodroppar av salvia & syster eterisk olja av lavendel. Även chaga, finsk kultur, sammet - med mer - skänkes än fler.

Nära första advent trillade snöflingor Český Krumlovs historiska skepnad till sagolandskap, & rosettprydda julträd kantade kullerstenslängorna som ledde till julmarknad med hanterk & karusell. Nära andra advent visit av marknad huserande i tyska Tecklenburg, med dess svartvita fachwerkhaus-arkitektur & vintergröna lummighet. Den tredje advent kommen till Norrbotten sedan lussemysig blixtvisit i vår hufvudstad.

o181213 Fotograf Axel Öberg / Lucia Ella Kornelson

KS Neptun ett brandstjärnors kluster, i den blåmörka badsalen. Eldar speglade i vatten var så elelemtärt harmoniskt att de spelade tårars harpa, av att se de tärnakrönta konstsimmerskorna kring den höga Lucia i vit badskrud & ljuskrona, vid vila invid jordsaxel.

I Stockholm bakade jag - självuppoffrat från vete & råg - smörfrasiga lussekatter med lingonknoppar, högt skattade av far med kone, samt god karl. Denna den fjärde advent skall jag baka snälla katter för egen skull, & rimma vidare på av dikt oprydda paket. Kanske även våga nosen utanför porten, för -17 att nypa kinderna blossande som den nionde renens mule.

o18122o Vid ungdomars adventsmusicerande i Överluleå kyrka, fann jag mig rakt under en vacker kristallkrona.

God jul.

†

o181214

[Om tid för korsets födelse] får man regelbundet till svar: »Naturligtvis vid kristendomens uppkomst.« Detta svar är emellertid fullkomligt felaktigt. Korset i dess gängse symboliska mening föddes nämligen omkring år tusen & då ur förutsättningar av helt annan art än de som var bestämmande vid kristendomens uppkomst. / Poul Bjerre. / Månne mer sant sagt: korset föddes i begynnelsen - förlöst ur väv ur vilken manifest värld Är, ty geometriska formationer är i dess struktur; innan vi var encelliga organismer var vi geometri.

I cirkelspegeln betraktade jag landskapet hos ansiktet, för att av rödbeta över läppklyftor & kinders kullning, blomma rosor för att bedåra när Han med bricka full av överraskning återvände till vår vrå av Vete-katten; bedårande oss.

Vid glädje över hallontryffel & passionsbakelse yppades av Selma Lagerlöf (1858 - 19o9) & Poul Bjerre (1876 - 1964) - när jag inte i ett klumpigt försök till viskning av obscenitet, chockerade en stackars kafédam (myntat: att sätta kaffet i halsen), & vi samtalade sedligt om solkors.

Vad vare sig sällskapet el. jag ej kände till där vi fikade vid tomteduk, var att solfenomen skulle pynta vår himmel i midvintertid - att ett av de mest praktfulla solkorsen, med gloria likt en ljuskrona, bländade Dalarna i när stund för sagda samtal, vid Stockholm kungsgata den 14:e december.

o121212 Fia Westberg, Gävleborg.

Gud liknar solen; - den till honom vänder sig, begynner stråla - & hans anlet tänder sig.
Angelus Silesius.

o181214 Magnus Edbäck, Dalarna.

Där står ett kors, som på grund av tvärbalkens längd & placering anknyter till solkorset. Ovanpå detta står Kristi monogram omgivet av segerkransen. Tydligare kan man icke symboliskt uttrycka att det centrala ej är döden utan ljuset & härskarkronan. / Poul Bjerre.