Ren.

Att födas till moderskap är katarsis.

Andens källas djup nås här det primalt ursprungliga: födelsen av kropp ur kropp; synen av en liten krona i blodvåta fjun, trängande ut. Jag såg & skall det aldrig glömma.

Från navelsträng till sammanlänkande behov.

Däggdjursungens di av mödrakroppen. Den bleka mjölk som strömmar till min dotters kropp är min kropps gåvor till det växande. Tio små växande tår. En växande varelse, en växande kärlek. Det växande livet. Det är mig en sällsam erfarenhet då det har varit sällsynt att få ge min kropp till vad som växer.

Aldrig så, ty den har skänkts till vad som förtär; mig. Kärleken. Livet.

Den har sökt det växande, & aldrig så till dess att Du.

Att amningen när barnet med närhet, näring - allt är oss nära att förstå. Men ingen sade mig, hur det diande spädbarnet skänker sin moder den renaste av själslig näring, tillsammans hud mot hud,

Knappa 2 månader.

hjärta för hjärta.

Det paradoxala med barnet & med modern; hos de bägge det diametrala i jordisk & i himmelsk essens. Att alstra & att föda är mirakulöst & stort & alldeles banalt & vardagligt. Barnet är det renaste vi har - men bär blöja, behöver de storas hjälp för att inte leva i smuts; de stora behöver barnets hjälp, för att inte leva i smuts., men nitiskt tvaga vi våra händer.

Modern är ett däggdjur. Hon kryper fram på de fyra, råmar, frustar, föder, förändras; förvandlas från kropp - genom kropp - till ande. Identifierar sig inte mer med kropp, genom en kroppslig erfarenhet.

Hon föder mig som väsen, dottern.

I januari ljusan tid.

Ett helat hjärtas kyssar strösslat på ett 9KGs hjärta i min famn.
Hon, i morgon 9 månader utanför min kropp.
Jag, nu utanför min kopp.

När.

Nattboksskrift om samsovning.

Vi sover gott om natten. Hon sover hela natten, har hela tiden sovit hela natten; småvaknar bara för di, gnyr - jag ger henne bröstet; vi somnar om. Nära. Den första månaden sov hon mot mitt bröst & det var magi. Inte kunde jag veta om det var min dröm - hennes dröm, min känsla - hennes känsla, min vibration - hennes vibration. Vi var ett & vi blev jord för denna stund

för denna stund kom vi till.

För vår bekvämlighet sover hon sedan 1 månad ung, intill. Madrassen är mjukare än mamma. Allt mer växer hon in i att vara sin egen individ, om än kosmiskt sammanlänkad med båd blomma & moder. Min moderkaka blev till mull i en stor kruka på altanen & min dotter blir sin egen, i min famn.

N ä r a
beskriver min devis inom moderskapet.

Jasmin i juni.

Hon är mig när & hon skall av mig näras, närhelst, med dimjölk & med vetandet & med all den kärlek genom vilken hennes själ skall gro. Jag skall vara nära henne, när hon utforskar världen. Hon är sin & jag är alltid när - även när hon frigör sig.

Fri & bunden vid min kärlek.

Den fjärde trimestern - de tre månader som inleder spädbarnets tid på jorden - är helig tid för allt nära närande. Bröstens kolostrum näringsrik, fet & bjärt saffransgul har sin närhetsmässiga motsvarighet i bebisen sovande på moderns bröstkorg.

Den första tiden är potent närande; från näringsflödet i sen avnavling till kyssar strösslade över fjunig bebihjässa. Från livmoder till bröst; mamma.

M a m m a

betyder Bröst.

En mor är en famn av näring & av närhet. I hennes famning finns allt spädbarnet under den fjärde trimestern kan önska sig. Därför bar jag alltid min dotter, till dess att hon var 5 månader fyllda; då skaffade vi oss en militärgrön Kronan-vagn, med tjock, grå fårfäll.

Hon ville vara min kropp när - även hemma bar jag bara om dagarna; innan hon kunde sitta fann hon intet nöje i livet bortom famnen (& disken bara hopade sig) - men hon ville samtidigt utforska världen.

Hon kom i vårtid men låg i vagn först när träden klädde av sig sommaren. Bar henne ofta i mjuk, lättknuten bambusjal (Aldoria) - & än oftare bar jag henne i famn, ren.

152 dygn ung bebis. 152 dygn av famn.

Kronans premiär; lilla Elska inbäddad i ull, september i Norrbotten.

Elska var inte så glad i sjalen, då hon tyckte att mina nyckelben var trista. Nu är hon en flicka på cirka 71 stolta centimeter, som med blå kan se sig vitt omkring, varför sjal nu (Babylonia) är mer populär än sjal då.

Detta bär jag med mig når vi nu växer tillsammans.

Hon är sin egen & hon inser det nu, sedan cirka 6. Det gör henne ledsen & det gör henne upprymd.

Jag inser det, när hon säger Hej till en främling som vi passerar; hon har en egen värld, utan mig, i vilken hon knyter kontakter så som hon känner för.

Det är moderns främsta uppgift att nära, att vara nära - utan att hämma, inte förtära.

Att inse att hon är sin egen individ. Elsa Maria.

g ◯ t

a u g u s t i m å n e

Ett annat land; Gotland, på vilket ett får är ett lamm & en ros är en flagg. Den mäktiga domkyrkan St: Maria är en nätt liten speldosa, så som klockklangen klinga likt en sjungande leksak, över torn & kullerstenshöjd kantad av kulörta trähus.

Vi älskar detta land.

Roma kloster.

Vi älskar dess ruiner. Vi älskar dess kalk.

Norsta Aurens vita sand lös mot bjärt blå ljungeldimmel & den av Guds slösaktigt förskönande hand målade regnbågen över övalvet, skapade av sceneriet någonting så ur levande saga att

jag omfamnade döden

med livet tryckt mot min barm.Tryggt

Norsta Auren, Fårö.

Livet älskade Gotland

& vem vore hennes mor att neka kärleken till ett rosigt kalkrike. Kärleken till kölden & elektriciteten i ett djupt, laddat kalkbrott i kompassrosens nord - ett par raukstenkast från rent vit kyrka, med paret Bergman i jord, invid vatten.

Vem vore jag att neka att vi älskar.

d ◯ p

E l s a M a r i a
Odila Bergliot
.

En blond blund.

Den 24:e juli i norrbottniska Gammelstad med dess av röda kyrkstugor & smäckra björkar omgivna medeltidskyrka (invigd 1492), döptes Elsa Maria Odila Bergliot:

Namngivningsinspirerad av mormors mor, jungfrun, farmor samt en karaktär i en 1OO år gammal älsklingsbok.

Bergliot betyder Beskyddare av ljus.

Psalm 391: Blott en dag.
Psalm 21O: Jag lyfter ögat mot himmelen.

Fars tumme & mina underkläder kikar fram. Den hedrade, sover.

Dopet var ett vackert litet spektakel.

Min dotter blev döpt in i den kyrkliga gemenskapen, iförd samma vita stass som min mor & hennes systrar döptes i, i 196O-talets vigvatten.

Dopklänningen var stjärnan på spektakelhimmeln, då 6O-talet var lite ett spektaklens tid; men fastän fallande glitter & små ärmar för en trind kerub, är det näppeligen något spektakel att få bliva döpt i sin mormors dopdress.

Vid min obesmyckade; ty i all hast glömdes mitt åländska blomstersmycke bort - barm bar jag min Elsa Maria fram till dopfunten i marmor. Sedan psalmerna spelats vågade jag a cappella sjunga min Junivisa, kreerad på Norrkulla skogsstig med lillan i famn.

Kyrkans gråvalv var goda för min stämmas klang & jag brast inte alls av nervositet, för jag var hemma.

Ett par gästande gossebarn fick hjälpa prästen att ge mitt barn det heliga vattnet för själ & hjässa. Viggo tog uppgiften på stort allvar.

Organisten tog ton för Ted Gärdestads vemodiga, hoppfulla; så som livet, Himlen är oskyldigt blå.

Som ögon när barnen är små.

Bror är alltid så fin med lillan.

I bystugan ställdes det bland sten & rallarros till med ett de femtioelva fikabrödens kalas, för släkt & vänner med silver & leksaker till det nydöpta livet.

Min bror lyfte sin yngsta systerdotter mot himlen, & log.