Ögon känsliga för blå.

Asken Yggdrasil (Alf Henrikson, 19O5 - 1995) en vårens godnattsaga, ur Alfs mun förtäljd, i minne vid minnandet av att sova invid, en nackes fjun & vackra fräknar; värme. Så fann jag den nätta boken i väns inspirerande bokhylla. Skrev för att berätta, fick till svar att

Han precis hade inhandlat Karlfeldt & Lagerlöf; Gösta Berlings Saga synkron med GÖSTA & HILMA. Än mer livad än av litteraturvals utsökta bokbindning, över de stadiga & ädelådrat mönstrade handlederna, skymtande. De var av kropp försiktigt närmad, när jag sedan sådan förvedad evig tid likt ett tillgivet, aningens skamset & blygt djur smekte nos mot dess krön.

»Jag förstod inte hur känslig du är«, sade han. Så känslig så, ser all blå - de känsligas färg, ty dess höga frekvens är subtil. Han skrev

Anledningen till att kvinnor är mer mottagliga för universums signaler är för att deras antenn/hjärna är mer finkänslig & har lättare att känna av små vibrationer. Detta exemplifieras i fallet med dina ögon där tapparna i dina ögon är ovanligt känsliga & därför ser blått mer än vad andra gör.

Blå Lotus - oklar, detalj.

Vid åsyn av den klassiska litteraturen var repliken: Gustaf Fröding (186O - 1911); diktskrift funnen nära Yggdrasil. Skriften inbegrep sidoanteckningar i blyerts & ett brev till Viktor Rydberg (1828 - 1895) - Rydberg, som i ovan porträtt Blå Lotus läses, i förtrollning.

Den angorakofta som för mig är dovt blå - var den för de granna, svenska poeternas finstämda ögon, likaså blågå & inte gråblå; så känsliga så, till midjan vadande i blå - var det så?

Våra tungor var känsliga för varandra, i Klevgränd. Lårens nylon var känsligt för marken, på Skeppsholmen. Då veknade kvinnan & trängde sig tätt intill mannen & lade sin arm om hans skuldra & hängde sig fast vid hans hals & sade: / ..vi måste förlåta varandra.. (ur Mannen & Kvinnan, 1894 - Gustaf Fröding)

Carl & Karin.

Ideligen yppas: Hon levde i hans skugga.
Är det en mer ogin variant av sanningen:
Hon levde som hustru åt en fullkomligt lysande man!

Det råder inga tvivel om att Carl Larsson ansåg att kvinnans plats vvar i hemmet & inte bakom staffliet & att han genom hela äktenskapet var den dominante artisten, kring vilkens arbete livet kretsade. Karin lade sina egna konstnärsdrömmar åt sidan när hon gifte sig med Carl, tog ett kliv åt sidan, för att främja Carls karriär. Men hon tog ett bestämt kliv. /Karin Larsson & blommorna i Sundborn / Christina Högardh-Ihr.

»Man räcker ej till på två håll. Då måste ettdera gå på slarv & man blir ledsen & utpinad i onödan. «

Karin.

Carl & Karin.

I Grez-sur-Loing, France, förälskade sig unge Carl (1853 - 1919) i mörkt sköna vallonättlingen Karin (1859 - 1928) - & jag älskar den sekelskiftessaga familjen Larsson- var; är, i folksjäl ännu livs levande, förevigade i herrens aquareller av skandinavisk, japoniserad jugend med djärvt nationalromantiska penseldrag.

(Älskar, utan att se rosenskimmer: i sektion ALLENA är skriften Tillsammans, var Larssons vedermödor inses & gemenskap avundas, publicerad.)

Fru Larsson var essentiell för hans framgång - & skildrad berättelse ger sken av att han förstod att uppskatta detta; bara se de älskvärda målningarna! Skuggköld känner kvinnan endast när mannen vänder sin lågas sken bort från henne; inte ser henne, inte belyser hennes inverkan & djupa värde.

Hos henne finns intet behov av världens åskådan - hon behöver inte omvärldens firande bekräftelse. Blott hennes Man & de barn hans närvaro givit, skall aldrig förglömma henne. Om så, skall hon aldrig förtvina. De kreativa kvinnor vilka när primära drömmar om berömmelse för konstnärinneskap, före de önska ett lyckligt familjeliv, är jämförelsevis ytterst få. Att prisas av sin make är den klassiska kvinnans triumf.

De hemvävda tyger Karins experimentella, fria händer lät bjärt brodera, som sedermera förevigades i Carls exceptionella Sundborn-verk, inte endast skapade familjen Larssons intima hemkärhet & bidrog till makens konstmässiga framgång; faluröda Lilla Hyttnäs & dess boende samt gästande,. De frös fast i tiden, som en form av nordisk, naturnära civilisations folkliga ideal för estetik, romantik & strävsamhet - som en dyrbar gåva till de efterlevande; till dig & till mig.

Ateljé-Idyll (Karin & Suzanne) / Carl Larsson.

Prinsessa i ett torn.

I’ll do anything you want me to, if you really love me. I know I could give it all up & change my whole life for you. I will change my ideas & I admit until I met you, that I was all wrong. I will change direction without a doubt about the road that I'm going along - if you are there to lead me. / Françoise Hardy / Je changerais d'avis [översatt]

Françoises totala överlämnande av sin person till sin passion, är poetiskt & befriande. Lyriken är en maximerad återspegling av Kvinnans längtan att hänge sig åt Mannens makt över hennes lägre natur. Jag kan känna igen mig.

En Man kan hos den seende naturligtvis ingalunda övertrumfa en högre natur; Gud. Han är stor men han är inte kraften som beredde de leder jag är tillåten att vandra - dessas giltighet vet han intet om & kosmos ger intet samtycke för honom att skingra dem för nyckfull vind. Påbuden är dock myckna färre än vad myckentalet leder, är; myckentalet möjligheter, om vilka jag har varit precis i min trånad att åtnjuta jordad ledsagning för.

Fastän ärligt precis, tycks jag dock tala för döva öron likväl som skriva för blinda ögon, ty jag har erfarit att män nödgas ha en stilla i ett torn, förspillande liv vid det blida avvaktandet av prinsens räddningsmanöver.

Att jag så gott jag förmår upplever vår värld & förbereder genomförande av solo-formade avsikter, tolkas som förverkligandet av min främsta traktan - & detta vill männen inte hindra. De retirerar inför mitt substitut för lycka. Att min främsta traktan är kärlek med en man - att jag ingenting hellre vill än att förhindras, ställa in de planer jag som ensam skepnad & byta spår till var de går - kan de inte gripa.

Om makt är kraft att bryta motstånd, så agerar männen som om de vore maktlösa - även fastän föga motstånd finns, står de stagnanta inför möjligheternas många leder. Monica Zetterlund är än en dam vem känner makten som sådan, & när motståndet bryts brister hon ut i sång: Såsom solen strålade han, all min levnad kom han att ändra. / Sådan man, sådan man är han; att hans hand kan livet fullända. Han bröt mitt motstånd, han log. Han bröt min ros & log. / Visa från Utanmyra.

1966

Chevaleresque.

Chevaleresk [sjevaleres’k] ridderlig: av fra. chevaleresque: av ital. cavalleres’co med samma bet., med samma anslutning till fra. chevalier riddare; jfr. k a v a l j e r.

BALTIKUMRETUR följd av Polska & kära Česko, frid för arma femininussjälen funnen ett hem i herrarna chevalereska behandling av mig, bortom Botnicka. Även den nattlige främmande vem i Kraków hälsade mig med vintage »Sieg heil« - ackompanjerat av höjd högerarm - var, om än ett av de mer pikanta exotiska inslagen, intet annat än hövlig.

De bar & de ledsagade, följde mig till porten fram & erbjöd företräde i kö samt säte i kollektivtrafik. Utan knussel, utan framfusig slem; de bara ansåg det självfallet. Icke tassat i hasorna de mina likt servila betjänter, endast agerat när anda fallit in - betydande att det vid var utomportsvistelse finns åtminstone en man vem har andan att vid besparandet av min möda bekräfta mig som Kvinna; simultant med att ljus stämmas Tack bekräftar honom som stark & trygg Man - & ger, vid förtjusning, ett högst fördelaktigt tillfälle att bjuda in till romantik.

Vi kan gott niga för dessa.

Vad som inte är detta - & de handkyssar männen i Brno förärade mig i vintras - tycks mig frånvänt förståelse för var i svaghet & kraft ligger, & som ett resultat av denna oförståelse frånvänt sensuell dynamik. Allt vad är illakännande karla-artat svensksmicker om självständiga Amazoner, att se buffliga nordbor tränga undan kvinnofolk & äldre, glöms lyckligt bort när en polack ser min rosenkindade uppenbarelses feminina vekhet, & bär mitt lass.

Den skandinav vem ej kännes hemtam i chevalereska mannéer men önskar anamma, kan känna sig för i anda; har herrn lynnet & har herrn tiden? Utmana er (o)vana utan att förlorade tillfällen skapar oro - acceptera att förändring tar tid. Samt (lika så brännande för kurtis) lär er att måtta de kvinnor ni möter. Kan en kvinna i skymtad underkjolsspets vara mer benägen att uppskatta den maskulina ömsintheten än en i tjurnos? Emellan polerna finns utrymmet för det goda omdömet. Tusen tar för er ansträngning. ♥