Gullbasker.

Val bevarad värme el. betonad ljuvhet osant, vad gäller hur garderob kan bistå under ismånader. Här fokus på vad som tryggar att vi inte kyler av vår sårbara knopp när vi träder ut i minus: mössan - närmare bestämt den ädla ullbaskern.

o19o1 Beträder Boden bygdegård ekiperad av Bodens pärlor Antikboden samt Returidé (Pingstkyrkan). Sammanlagd kostnad för basker, sjal samt kappa (bältet är från Litauen): 11OKR smått.

O v a n .
BASKER ull PIERRE LAULHÈRE
Returidé, Boden o17. Återbruk
SJAL silke LOUISE MADELEINE PARIS
Returidé, Boden o18. Återbruk
KAPPA PAUL U. BERGSTRÖMS A-B
Antikboden, Boden o17. Återbruk
BÄLTE skinn
Humana, Riga o18.

N e d o m .
BASKER ull WOOLMARK
Boden o18.
SJAL ull/silke HANTVERK
ETMO, Riga o18.

o1812 Vit & varm.

Min ullbaskerförmögenhet i sådan övermåtta, att Azemine - hon led fasad ullbaskerfattigdom - gavs en i mörk regnbåge med guldkant; den dalkullabarn under Nordendagarna sade att jag såg ut som en prinsessa i. Mjukkronan pryder nu balkanlockiga snöängelns hjässa. Iförd den var hon, likt jag i vit, tapper när norrbottnisk termometer visade 28 minusgrader. Hemma njöt vi bastu & hibiskusbrygd utan att alls ha pinats av ögonfransars rimfrost.

o19o1 Azemine.

O v a n .
BASKER Ull
Gåva av mor till mig till Azemine.
N e d o m .
BASKER Polyester/ull
Åhléns (före bojkott), Malmö o17.

o17o7 BEIGEBRUD.

Plejaderna.

Atomerna i våra kroppar har svetsats samman i smältugnen i någon stjärnas inre. Vår egen evolution är en del av stjärnornas evolution. Plejader eller människor: vi är ättlingar av stjärnor som en gång lyst en annan himmel än vår.
/ Årsbarn med Plejaderna - funderingar i en glänta mellan skog & vatten, Rolf Edberg (1912 - 1997).

De är ursprungliga, sades o17. I avancerad vapenkikare visade Nikolaus mig de 7 nymfdöttrarna blinka. Den svart nakna natthimlen sågs häpnadsväckande smyckad av ytterligare konstellationsmönster, av blotta ögons generande blindo förbisedda. »Plejaderna gnistrar som en svärm eldflugor över Oxens manke«, stilla oktober vid skärets tallrike. De är förbundna med vår framtid, sades o18. I Erstavikens majgröna naturområde var presenten Vril - the power of the coming race (1871, Edward Bulwer-Lytton 18O3 - 1873), stolt placerad - & den mörkblonde Mannen serverade fransk äppelcider. Sprudlande, som vi som vår livslåga.

Bulwer-Lytton sade: ..as some bodies are charged with electricity like the torpedo or electric eel, & never can communicate that power to other bodies, so I suppose the existence of a race charged with that electricity & having acquired the art to concentrate & direct it in a word, to be conductors of its lightnings.

Edbergs fascination författade att vi är Årsbarn med Plejaderna, att ..fantasin snuddar vid något utan att få fäste: kan det vara så att känslan för harmoni & skönhet finns som en grodd i det kosmiska stoffets djupaste egenskaper på samma sätt som vi måste tro att medvetandet gör? Att det finns där i en totalitet som under materiens skiftande uppenbarelser rymmer spår från de avlägsnaste förgångenheter? Vi ser ju ändå samma grundämnen i fjärran galaxer & rymdmoln som på denna himlakropp med vad den rymmer av löv & senor, ögon & hjärnor. Kanske upplever vi långt under medvetandets tröskel något av en kosmisk hemhörighet?

o19o1 Kosmisk å-is i Norrbotten.

Jag känner mig ju inte som någon främling i universum.

2o3O.

Viss beska när han sade: »3O-talet kommer inte att komma tillbaka«, som krass replik på yttrat missnöje gällande hur rikets män ogärna bereder utrymme för kvinnor & äldre i de kollektiva reseåken. Men! Som han tog miste..

Inte endast tog han miste med avseende på att CHEVALERESQE hövlighet i högsta grad än är vid vigoröst liv, bortom Bottenhav där de nättlemmade bistås av de grövre. Glädjen sjöngo ur mig: Nåja, vi närmar oss år 2o2O - & sedan är det inte allt för länge kvar tills vi åter har trätt in i 3O-talet!

Ett förflutet är ointressant att idealisera; så skapas blott barnsliga dagdrömmerier, som far med osanning - men att det förflutnas förankring i oss glömma, skapar kaos. Vi skall vara framtidsvisionära - den enda väg som leder fram är inte den mot stupbranten - & ändock vördnadsfullt respektera vår historia, samt de eviga värden som är vår själsgrodds kosmiska jordmån.

Frontat av Veronica Lake: för visso 4O-talsikon - men inte heller det var ett särskilt pjåkigt årtionde.

I Smålandsposten skriver Fredrik Haage att: ..en av årets mest lästa artiklar i Dagens Nyheter var ”Huskvinnans återkomst – & konservatismens förbjudna lockelse”. Som rubriken antyder inte den vanliga slentrianfeministiska trumvirveln. Författaren Greta Thurfjell svor istället högt i kyrkan & bekände sin dragning till förbjudna könsroller. Läsarna fick också bekanta sig med kvinnorna bakom podcasten ”Della Q” där dessa gör strimlor av feministiska dogmer.

Han förtäljer här om o18s högervindar, med artikelexempel & den pod-trios succé jag hävdade som bevismaterial, när jag förrår för sällskapet lovade: det är inte mindre än det konservativa uppsvinget vi kan skåda! Herr Haage har dock ack så fel när han vidare beskriver hur »Seglet fladdrar för att det håller på att slå om till högervind i Sverige.«

Fladdrar! Att Haage är tidningsskribent & ingalunda ett trendorakel finns intet tvekan om. Detta omnämnda ‘fladder’ kunde de tendenskänsliga se för åratal sedan, när fruntimmer täckte sina delikata halsar i polo samt modernt mansfolk rakade hakorna lena & kammade sidbena. Den propra revolten.

År 2o19 styr vi osvikligt skutan i konservativ kurs. De inför detta motvilliga betraktas i ökad grad som förlegade & tjurskalliga reliker med mossbelupet medelålders värderingar. Generation Z gör uppror, ty de säger: det är år 2o19! & himlar med ögonen, när en pinsam 35-åring gaggar om kvotering & integrering & tatuering.

3O-talet står inte för dörren, men det kommer i rask takt gående längs björkallérnas sus, stegen från dess stövlar, dess nätta trippklackar, kan vi - om vi lyssnar noga - höra ljuda, som en löftesrik melodi om en inte allt för avlägsen framtid.

*

A Romance of two worlds.

Plötsligt föll det mig in, att det säkerligen var själviskt att bedja Gud om något. Vore det icke bättre att tänka på allt, som jag redan fått, & tacka honom för det? Knappt hade denna tanke fått insteg hos mig, förrän jag greps av en överväldigande känsla av ovärdighet. Hade jag någonsin varit olycklig? undrade jag. & om så var, av vad anledning? Jag började räkna efter alla de välgärningar, jag fått röna, & jämföra dem med mina motgångar.

Blaserade nöjessökare skola nog bliva förvånade då de höra, att jag fann mitt livs glädjeämnen hava vida övergått mina sorger. Jag fann, att jag hade syn, hörsel, ungdom, var frisk och färdig, kunde uppskatta det sköna i naturen & konsten & hade en intensiv förmåga att känna glädje. För allt detta, som omöjligt kunde köpas för blotta penningar, borde jag väl tacka!

För varje gyllene solstråle, för var blomma som slår ut, för vindens & havets symfonier, för fåglarnas sånger & trädens skugga, - borde jag icke, böra vi icke alla tacka för allt detta! Ty gives det någon mänsklig sorg så stor, att den vida överträffas av den välgärning, som ligger i det blotta njutandet av dagens ljus på jorden?

Vi dödliga äro bortskämda barn, - ju flera gåvor vi få, desto flera vilja vi hava, & när vi bränna oss eller såra oss genom vår egen halstarrighet eller vårdslöshet, äro vi otacksamt snara att klandra vår högste välgörare för våra egna fel. Vi ikläda oss svarta sorgedräkter som en sorts mörk protest mot honom, därför att han tagit ifrån oss något särskilt föremål för vår kärlek & dyrkan, men om vi trodde på honom & vore tacksamma mot honom, skulle vi istället bära skinande vita tecken av fröjd, att våra kära äro trygga i den fullkomliga glädjens land, dit vi ock själva åstunda komma.

Om vi bliva sjuka eller förlora våra penningar, vår ställningar eller våra vänner, rasa vi emot ödet - ett annat namn för Gud - jämra oss som barn, som slagit sönder sina leksaker. Men solen lyser alltjämt, årstiderna komma & gå, naturens härliga tavlor upprulla sig för oss, allt under det vi knota & klaga & vända bort våra ögon i förbittring.

Marie Corelli.