Glad påsk.

o19o417/27

Regnum meum non est de mundo.

Påskriset prytt av allehanda: en knallig fjäder från min samling av rosa fjädrar som jag funnit hipp som happ, skinande dansk peng & skärt presentsnöre, fjolårets torkade gulblomster & exotiska små tussar till ägg,

Bjärt & oblygt utvikt påskliljas fägnad falnad & kvarvarande chokladfabrikssnutt äten; tid för pynt att maka sig, till förmån för äggkartongodlingars späda skott. Helghyllning har skett i oenighet med vårgudom, kristendom & barndom; brokigt som ett stinnt karamellägg, ty så älskligt att fröså, lyss kyrkostämmor & överraskas av påskpresenter i trädgårdsgömmorna, att jag vill ha allt. Påsk är allt.

Påsken o13 kom min vän Zar från Zu den Klippen, Tyskland, till de katalanska bergen där jag levde med Z. Med sig hade han små valnötsägg i vilka gåvor gömde sig. Jag målade dem innan vi öppnade; denna yin/yang-nöt fick Z & den innehöll en turkos.

Allaredan svarta onsdag ett festivt premiärdatum, sedan entré i kalkstensport. Kammarkör (orgel, violin, oboe, cello, fagott) & evangelistkvartett dirigerades av Lars Fredéns gudalika rörelser; skapelse: väckte de ljudvågor som övergår till ljusvågor, i Gustaf Vasa korskyrka (invigd 19O6, arkitekt: Agi Lindegren), för framförande av Passio signerat estniske kompositören Arvo Pärt (*1935). Såg opp mot innerkupolens änglafresker & ned mot våra slingrande händer. Hans grövre armled med de blå ådrorna, min nättare med märkligt glödande ton.

‘Pumudabordet’ kallas denna min vrå för skönhet & kontemplation. Här huserar kosmetika & krämer, med inte annat än denna inramning av morfar & mormors bröllopsfotografier (samt mormorsmor vid vattenpump) & en saltlampa, utöver. Förutom vid påsk, för då pryds visst pumudat även med ett ägg.

Sedan var jag ensam utan att så kändes av, för från skärtorsdag till annandag var det presentjakt; fågel, fisk el. mittemellan? Ibland ringde jag för att be om ledtrådar. Ett litet ägg i päronträdets klyka & ett stort i lekstugan - samt mellanägget i rabattdjungel & så ett par paket. Bortsett från kakaosocker gavs jag kvinnovård i form av vetekudde som ett hjärta, nattljusolja & milt järn - för att nämna en bråkdel. Det barnsligaste var en lupp att nogsamt studera vårens små varelser med: jag har alltid haft ett gott öga för insekter.

Det största men inte det första & inte det främsta, av påskpresenterna som jag jagade i trädgården.

Sysselsatte mig med konst (våt aquarelle av valar, säl & havsdrake), jordhänder; bortrensning av svartäpplen - heligt att se småblom träda fram under förrårets försummade förruttnelse, samt sådd & plantering - svullen pärlhyacint, frisk rosmarin & den påsklilja som lyst dag som natt. Efter endast ett par dygn kom grönkålsbebisarna ur jord & tätt efter kom ringblommesmåttingar som sprang förbi. Westland Winter-grönkålen är härdig nog för fjolårets krusade prakt att än skörda - som jag gjorde till ett söndagsmål.

Rostade kikärtor & honungsrostad valnöt, silver- & vitlöksstekt sparris samt grönkål & brännässla från härd. Fräschör från grönkålsgroddar & rysk yoghurt med rödbetspulver.

För mig själv som jag var, var jag obrydd om att stilla hungern med pompa & ståt; en kulört & vegetarisk måltid var kalas tillsammans med pressad, fermenterad rödbeta till dryck. Mestadels åts dessa dagar frukt, bovetegröt, rysk yoghurt & choklad - &, skall sägas, inte ett endaste ägg, innan den annandag när den samboende kom åter, kurrande.

Svart katt, vit svan.

o314/21

Ur De båda danserskorna.

Den ena är ljus som en gryning om våren,
& mjukt falla håren,
kring danserskans skimrande gestalt.
Den andra är mörk som ett farande väder,
i nattsvarta kläder,
som skyla, men likväl förråda allt.

Jag känner hur tankarna stiga & brusa,
de trå till den ljusa
& vilja ledsaga mig dit.
Hon väjer & nekar & viskar besviken;
för mina skönhetsriken
är inte på långt när du tillräckligt vit.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

Kär väninna & jag, tog frukterna från isöknens kulturoas: vita baltiska källarvalv, ryska nationalbaletten i Östergötland & visit av universitetsfästets kyrkovävar samt ett halvt oframkomligt Linköpings Antikvariat, var jag i liten franskformad bok (Svart & vit - Wilhelm Bernadotte, 1918) fann stor poet av slottsätt. Vår första dag i sällskap högläste Azemine ur Karin Boyes lysande diktarv.

Vårens väntan.

Går jag ej här rusig av rosendoft -
ändå ha inga rosor kommit!
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.
Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.
Intet jag vet går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor. Allt är som förr -
likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Karin Boye (19OO - 1941, mycket mörk med stora ögon)

Ur Ediths poem & en gyllene snöflinga, tillika asterisk, i de svanprydda brev jag sände när än i norrbottniskt bo, onär Honom. Åter i attefallsbo är brevsvanen vid kosmetikvråns pipettförsedda oljor, var jag är; omsorgsfullt pumudande med myrra & Dr.Hauschka.

En svart katt korsade gatan en dag när jag kom hem, till Honom. Det lamslog mig i ett dygn. Hur kan ett hem vara lyckligt när en svart katt bor tvärsöver. Vit salvia vilar bränd i smyckessamlande katts låga kärl; för att röka ut demonerna. Vitt skinn i skär spets, silke, sammet. damaskusessens, kinders rosor höjda av ett leende; kunde inte annat än att välkomna, när han kom hem till mig.

Ur Dagen svalnar.

III
Jag såg min herre för första gången idag.
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm..
Var är mitt jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?

Edith Södergran (1892 - 1923)

Hur kan en svan bestå vit när vårjorden är i sörja? Den putsar fjädrarna. I ofelbar frenesi putsar den fjädrarna sina. Sällsynt är renhet gåvokommen, blott & bart.

Ur Lid - men brinn!

Hellre många stora fel
än en vit men skrumpen själ,
hellre kvävas i en suck
än att leva som eunuck
& bli trind & fet & frodig
utan att ha kramat blodig
saft ur livets mogna frukt,
syndig eller full av tukt.

Wilhelm Bernadotte (1884 - 1965)

Den renhet genom vilken jag välkomnade var inte ett skänk & så var heller aldrig min emottagande barm av rosa rosenknoppar & Apotéka Havlíks ros. Om än föga frenetiskt, så putsar vi två tillika. Jag kan se honom & han kan se mig. Bortsett från detta är vi tämligen blinda & lomhörda, för varandra - men aldrig för skönheten, musiken, mystiken.

Väninnan bröt min isolering. Vi fick se: fullmånen fördriver den svarta svanen. Svarta svanen skall aldrig renas - själen hennes är fullkomlig sörja. Ljusa Odettes sagolika piruetter fick publiken att hålla andan; fick mig att finna ande, i Konsert & Kongress (Linköping). Aftonen såg vi Svansjön, vårdagjämningen såg vi svanparet - nedom silverskimrande vädursklot - i parken. I Rigas gotik tog hon anka, i Linköping tog vi anka (apelsin & enbär, Brasserie Bouquet). Aldrig tog vi svan.

o18o5 Saltsvan.

Tangokuningas

Uupunut matkaaja rannalla himmeän maan, astui aurinkolaivaan suureen valkeaan.*

Raimo.

Kalevaladagen ägde rum under torsdag, som var dagen en vecka sedan finsk & svensk släkt kom samman för att ta farväl av morfar Raimo. Ceremonin ägde rum i Sveas nordligast belägna medeltidskyrka; forngotiska Kalix kyrka, invid älv invigd 1471. Februari 2o19 var där kista vit & rosor röda.

Morfars senaste & sista födelsedag.

Samlade i lokal Valhall samtalade vi kring anekdoter, liv & död. Bror tror att det svartnar & jag tror på det eviga ljuset. Vid ena änden om mitt säte var morkusinen Sampo (namne med artefakt ur Kalevala) med familj, senast mött under hans student - när de matig finska mjölverken chockerade mig, som trodde de vara sockerbullar; finskt kärv föda kan vara en stor besvikelse för ett litet barn.

Raimo växte upp i de sydligare delarna av Finland, & for i unga år över gränsen, när änkemor Sylvi flyttade till sin nya kärlek (funnen medelst kontaktannons) i Norrbotten, Sverige. Till & från for han dock åter för umgänge, & mötte då sin blivande fruga: nordfinska (LAPPI) Anneli. Tillsammans fick de tre flickor, av vilka moder är mellandottern. När Anneli i sällskap med väninnor kommit vandrande en danskväll, mötte hon Raimo som erbjöd lift. Så som hon har berättat det skedde följande: han var stöddig & hon tyckte inte om det - sedan gifte de sig.

Bröllopsfotografiet.

Inte bara var morfar en KLOCKFANTAST & ett ess i schack (mor tog en gång över hans televisionsapparat på vilken spelschackrutor etsat sig fast i skärmen) - han var även tangokonung; tangokuningas! Vid en festiv afton dansade han så elegant tillsammans med Anneli, att en man bjöd de båda på alkohol för att ge dem bränsle att fortsätta sin excellenta tango. Hon var stolt när hon berättade om detta, men lika trumpen har hon varit när kvinnorna har stått på kö för att få en sådan säker förare.

o16 Tangoafton.

Tangokonungen var en fruntimmersmagnet, som ibland fick hemsamtal från för mormor främmande, ljusa röster. Vid dessa tillfällen ägnade hon nog en mer el. mindre flyktig tanke åt de från ungdomen »välbärgade friarna av hög börd«, hon ibland har talat om.. som det inte blev någonting av, kanske för att de var - som mor min tror - »tråkiga«, & en busschaufför med glatt humör kan vara mkt. - ja, till & med stöddig & kvinnokär - men inte är han tråkig.

Vila i frid, Raimo Kallio.
1936 - 2o19

Raimo med familj.

*Fritt översatt med hjälp av mormor:
Sömnens resenär, mot disig himmels strand i högan på det stora, vita solskeppet.

Tycke.

I längtan inför naturboet härnäst, har jag i rader skrivit ned visst av vad som givit mig stortycke för det anspråkslösa livet i det storslaget naturbelägna, sedan späda barnsben själsligt åstundat.

o13o3 El Bergueda, Catalunya.

o 1 3 o 3 / o 6
El Berguedà, Catalunya.

Att sovrumsvy var ovan drömska, låg nära hjärtat att tycka om - & att från nära mark se häxberget Pedraforcas vita sockertopp, tycktes än mer om; vid siande siade jag vänd mot det mytomspunna blå berget. Tyckte om de 15 hektarens inspirerande möjligheter: jordmat & lerkosmetika, åsnehagar & kådakarameller, U.F.O-skådning & festivitet.. tyckte om jorden - den helade mig, den sylvassa stjärnhimlen - den fick mig att häpna, & de skäggiga blyga åsnorna i vår sluttning - de jag gav morötter. De stunderna som var kreativa, när sällskapet & jag skapade television av en griffeltavla & den aftonen som var vacker, när skyn var romantikskär & fri klang av fjällkors bjällror ekade över dal.. Det tyckte jag om.

o14o6 Brunflo, Jämtland.

o 1 4 o 6
ODJURRIKE.
Brunflo, Jämtland.

Rent tycke för enkla tvåendet i stormig Storsjö & solgult emaljfat - hett tycke för den enkla kökskonsten med vacker vedspis. Tyckte om att tälja; i en kall & ensam - ej jätteensam; ekorren Lymmel vågade sig allt närmre för var dag, & det tyckte jag om - juni sysselsatte det mig. Promenadvänlig distans till biblioteket var lätt att tycka om - så även att få insupa all lektyr i en röd stuga - få smälta all kunskap, i en tyst stuga.

o141125 Kung Feral i nattsärk i morgonsken.

o 1 4 1 1 / o 1 5 o 5
Sandvadet, Göteborg.

Tyckte om att Kung Feral föreslog vinter & vår i Sandvadet. Allra goast tycke för rofyllda morgnar när vi under tiden för samtal om de nattliga drömmarna gav varandra fotmassage, & sedan ur samsad tallrik inmundigade fröfrodig gröt nattvärmd på spiselkransen. Vi hade vare sig elektricitet el. kranvatten & detta minns jag endast med glädje - ty tyckte om det mjuka fotogenskenet & än mer så frisk brunnsdryck.

o151o Skördemåne i Sydlappland; genom älghud.

o 1 5 o 6 + 1 o
FJÄLLRÖDING.
Kullen, Sydlappland.

Tyckte om att denna gårds Kullekonung, erfaren av nomadisk period i norra Finland, var en robust man som timrade utan moderna verktyg. Att arbeta naken vid slåtterinsamling, ogräsrensandet & vittjebad, tyckte jag om; jag tyckte om att känna mig som ett djur. Garva skinn, samla rötter, att döda & surpla i mig rökta öringögon.. att lära mig överlevnad, det tyckte jag om. Den midsommarnatt jag ritualplockade kärleksdrömmens bukett, varav en vit hjortonblomma från magiskt kulört myr, har utomvärdsliga färger inpräntade i minne, var jag har sparar allt sådant som jag tycker om.

Tycker om det förflutnas lärdomar & framtidens möjligheter.