🦢

Svanens år.

Svanen. (183O)

Från molnens purpurstänkta rand, sjönk svanen, lugn & säll,
& satte sig vid älfvens strand & sjöng en junikväll.
Om nordens skönhet var hans sång,
hur glad dess himmel är, hur dagen glömmer, natten lång, att gå till hvila där.
Hur skuggan där är djup & rik, inunder björk & al,
hur guldbestrålad hvarje vik & hvarje bölja sval;
hur ljuft, oändligt ljuft, det är att ega där en vän,
hur troheten är hemfödd där
& längtar dit igen.
Så ljöd från våg till våg hans röst, hans enkla lofsång då,
& snart han smög mot makans bröst & tycktes kväda så:
Hvad mer, om än din lefnads dröm, ej sekler tälja får?
Du älskat har på nordens ström & sjungit i dess vår.

/ Johan Ludvig Runeberg (1831 - 1877)

S v a n d a g b o k .

o518

Skeendens sammanlänkning i spirande skog, en fröjdens dag jag utan medveten mening graviterade mot lenastenen var vi i vår vår sett ett osynligt svanpar (KOLORIT & KROMATIK) - & utan medveten mening fann jag mig - från strumpläst, angorakjolen, opp till topp, i gräddblek hud - svanvit.

Vid blid gymnastik invid vattnet var jag svanlik - om än, sedan sätesposition i marks torra lav, i angorafjunen, som saktmodigt omsorgsfullt fejades av från stjärtens krön, fann jag: jag var Svanen.

Sällsynt är renhet & tiden är vävd. Hur kan en svan bestå vit när vårjorden är i sörja? Den putsar fjädrarna. I ofelbar frenesi putsar den fjädrarna sina. Sällsynt är renhet gåvokommen, blott & bart. / SVART KATT, VIT SVAN.

o19o5o9.

0707

..vaniljkula från Östra Kajens gelatokiosk. Gräddglassen njöts betraktande solitär svan, som vickande på vita stjärten & ståtande med de vida vingarna, föste molnen ur åsyn. Få är de som känner till, att vädret är ett svanens herravälde.

Änglalika vingar klipper genom eter, för vindselementets åtlydnad; en bestämd, ändock graciös, hyllning till ljuset.

o19o7o7 Karlshamn: 16.2O.

o19o7o7 Karlshamn: 16.4O.

🌹

Rosen är kär. Förrår närmad dess ROSA kosmetik & mystik. Rosens dagg ha i år trängt igenom huds yta, välsignande en मणिपूर-dröm. Dess blad är tungan min när den smeker & dess törn känner mitt hjärtas blod.

R o s e n d a g b o k .

o7o9

Ros betyder Röd.

skriftat. Sol & syre kallade mig att bevista Lugnahems trädgård, & av rosenlektyr; om symbolik, nå inspiration innan vidare ord.

Rosens förvandling, från symbol med sexuell framtoning i grekisk mytologi i samband med Afrodites amorösa eskapader till en mer sedesam & jungfrulik Mariasymbol, förklarar den starka verkan rosen har som kärlekssymbol samt också dess många budskap. / Rosen - kärlek, konst, doft & botanik / Christina Högardh-Ihr, Lars-Åke Gustafsson.

När vind tog vid for jag in & såg i anspråkslös sals dunkelhet, elden för stearinljusen hypnotiskt flamma

i röd.

Sällan har dess like skådats! Som ur potent psykedlika, om än icke så, sågs en för jämnan gul låga förundra, ogul; flamma lös röd, som ros.

I en dikt av okänt ursprung berättas om Chloris, växternas gudinna. Hon promenerade en molnig morgon genom en skog & fann där den döda kroppen av en nymf. I sorgen över att se en sådan vacker varelse död, bestämde sig Chloris för att ge nymfen liv genom att förvandla henne till en blomma. En blomma som överträffade alla andra med skönhet & charm. Chloris tillkallade andra gudar till hjälp med sin uppgift. Afrodite fick bistå skönhet. Chloris make Zephyrus, västanvinden, tillkallades att blåsa iväg alla moln så att Apollo, solguden, kunde ge ljus åt blomman. Slutligen tillkallades Dionysios för att ge blomman nektar & doft. & en ros, med charmerande skönhet & utsökt doft, stod färdig. Även Chloris [likt poeten Sapfo, cirka 6OO f.Kr] krönte rosen till drottningen av blommor med ett daggdroppsdiadem. / Rosen - kärlek, konst, doft & botanik / Christina Högardh-Ihr, Lars-Åke Gustafsson.

o712

Alba betyder vit.

Albarosen är blek, härdig & gammaldags. Om de vita i Lugnahems härd är av alba, är ovisst - visst är, att i Blekinge är de livsornament. Under sorg lade jag en köldens förflutna vår, för den vilda väna - må hon vila i frid - snövit ros att smycka kistan. En gapande avgrund krakelerar; svärta i smulor, av jungfrulik ros.

Att kyssa regndroppade kronfång, smakar skönhet & läkande; bot mot vad är vanhelgat - & rosensmaken är i de naturligt svala dropparna mångt mer potent, än när rosen framfusigt skållats för het brygd. Att med hårda tänder ta av knoppar & full prakt, är bestialiskt & ändock ömt. Icke förty, rådjuret känner vi som en graciös varelse.

Rosengården (Karlshamn, Blekinge) skänkte sällsamt persikotonad ros - månne den brittiskt kultiverade Fighting Temeraire - som gav exklusiv smak till vaniljkula från Östra Kajens gelatokiosk. Gräddglassen njöts betraktande solitär svan..

o19o9

R o s a r i u m . Ett sådant vackert ord för en sådan vacker plats. Jag vill vara i ett rosarium, kanske allra helst vara ett rosarium. Att vara den som betraktar rosen, att vara den ros som betraktas. Är Han i ett rosarium, där han håller min hand så som han höll den & har handens värme mot mitt lår så som hans värme förr strömmat i min kropp, om Han lyfter floret av damaskusrosors töcken från mitt ansikte, om Han då kysser mig & om Han kan fästa sina ögon i mina & säga att Han ser mig, vill jag så gärna, tillsammans med Honom, stilla betrakta rosen. Jag önskar nu, så som allt är, stilla upplösas & åter falla samman, manifesterad som en blek, mångbladig rosenknopp i väntan på att veckla fram min skönhet, för den som ser mig.

मणिपूर.

En leende silverdam kom till nattens vattenrika dröm; pooler, simpris till John Blund, balett i en översvämning. Allt vått behagade mig. En leende silverdam, som en främmande, från yttre vidd en gäst i det inre. Våra drömmars allt är inte alltid vårt. Hon var en främmande som vill mig väl.

När hon drack ur ett glas rosenvatten sken solarplexus; manipura chakra: मणिपूर, lysande gul. Av att såras & avvisas; tillintetgöras, har känslan av värde fått törn, efter törn, efter törn. Jag skall dricka enligt drömreceptet: 2dl rosenvatten var dag. Av kärleksdrycken skall manipura välkomna det kosmiska ljusets läkekraft.

Jag skall minnas att jag är ett av alla Guds dyrbara barn.

Den visa damen viskade mot min mun; hon doftade underbart av lust & rosor. Jag åstundade ivrigt att få kyssa hennes mun, men lät mig hejdas. Ändock, av hennes närhet; mitt hår kom att lysa, mina ögon kom att lysa, barnsligt oskuldsfullt ljus. Vaknade lysande glad över morgonens gåva; att hon besökte mig, att en sådan lysande varelse kom till just min lilla morgon.

Ekleipsis.

“The word “eclipse” comes from ancient Greek ekleipsis, “a forsaking, quitting, abandonment.” The sun quits us, we are forsaken by light.” — Anne Carson (*195o), “Totality, The Colour of Eclipse”, in Decreation.

Cassini Orbiter Saturnus ekleipsis.

Vi har genomlevt detta nådens sekels mörkaste november. Bittermandelns cyanidhalt är avsevärt högre än den hos körsbärskärnor, & en vått förfrusen kropps hjärta slutar att slå inom en knapp kvarts tid. Mitt hjärta slår, obönhörligt obarmhärtigt, slår det sig ut ur min bröstkorg, i natten, när mardrömmen är sann: stugan existerar - i just denna skall de, som i mardrömmen, bo - bortom symboliken. Paniken. Skriken. Så efterskalvet; det skälver under skinnet när själen söker en väg ut; ett hål i min hud - men min hud är intakt.

Det finns ingen väg ut.

Under kvällarna somnar jag in i godan ro, tillfreds med att det dagliga lidandet är till ända. Aldrig grubblar jag, vaken - tacksam försvinner jag så snart de melerade blundar. I drömmen möter jag de gröna när han kärleksfullt smeker mina bara fötter. När vi sågs kysste jag hans fötter. Han sade till mig, Jag vill se in i dina ögon & jag kände att detta är kärlek. När jag reste från oss & Stockholm var jag trygg, viss att

detta var kärlek.

Från sekunden som mina ögon slås upp till en ny, mörk novemberdag, vill jag - om jag vågade, så skulle jag, men det vågar jag ej; vem är jag, att - förbanna Gud. Att han kan! Att han kan väcka mig till mina obönhörliga hjärtslag, till min förnedring, till detta det jordiskas djävla lidande & dess profana pöbels relativa moral trivialiserande romantik & äkthet, till min relativa tid..

som sölar, sniglar, krälar. Jag är tvungen till att vakna till att Kärleken är förljugen, hans fantastiska ansikte så flammande djuriskt; förljuget - allt var en lögn, sanningen är relativ, romantiken är död - länge leve seklets mörkaste november. Vi fick hjärter ess, men det gör honom detsamma, att mörda magin gör honoom detsamma. Det gör Gud detsamma, att tvinga mig till att vakna till, till en erinran om att ingenting betyder någonting.

Utan att möta min blick.

Utan att kyssa mig farväl.

Utan att smeka mina fötter.