Merkityksetön maalaus.

För 11 månader sedan skrev jag:

När björkgull föll läste jag om målarna Anders Zorn (186o - 192o) - helt, & Tove Jansson (1914 - 2oo1) - halvt. De verkade under skiljande eror & närde lika så skiljande ideal, men var varmhjärtat ense om att den moderna epokens dyrkan av maskinen & kall industrialisering, skall bli våra hjärtans gravkammare.

1942 Tove Jansson Loboa: »Jag ser ut som en katt i mitt gula skinn, med kalla, sneda ögon.« T.J.

Samtal om Zorn av Teddy Brunius & Oscar Reutersvärd, lärde mig om ELFENBENSVART; förkolnat ljus. Den av Tuula Karjalainen sammanställda biografin Tove Jansson: arbeta & älska, över konstnärinna Tove Janssons levnadshistoria, visade mig hur främmande medkonstnärinnans kall är för mig: att måla. Arbeta före Älska, ty arbetet var Tove kärast, Kapitel Krigsbrev berättar: år 1941 skrev Tove om hur hon målade i hamnen & ‘en & annan halunk kom & sa att fröken borde gå hem & göra barn istället för nu blir det krig närsomhelst’.

Hennes umgängen vore dock sådana, att en kropp i grossess aldrig ofredade hennes fria konstnärsskap. Hon älskade anknytningssårade kommunister; hon var själv märkbart sårad & också lite kommunist, & hon älskade kvinnor.

Hon älskade.

I kväll skriver jag:

Hon älskade konsten.

Vid tiden för ovan skrift var detta mig ren vederstygglighet & helt vämjeligt. Vemodigt, mer än annat. Hur hon kunde finna mening i det meningslösa; konstnärsskap, amorösa förbindelser & frihet.

I det avskyvärda i att skapa.

I att sky Skapelse.

Det är längesedan jag har sett dig måla.

Vid tiden för ovan skrift brände jag mina alster. Lät färg torka in i penslar. Lät mig förtorka. En stel palett i skräptunnan. En stelt förvedad kropp. Lade undan, glömde. Gömde. Mig under täcket.

Avskydde konstnärsskapet, kärlekens förblindelser & kvinnans utsiktslösa frihet.

Zorns sotade flor var mig en närmre frände, än Jansson med yrande jazzromanser. När min egen mening nu är mig kommen - ve, vem bryr sig! Må hon dansa i sin grav! Nedtrampandes Zorns sorgeflor.

Äntligen! Är jag berövad min värdelösa frihet. Åter igen kan jag måla min meningslösa konst.

v. 1 7.

∞

Ny skall då solen vara,
ny månens klara rund
& alla stjärnors skara på fästets djupa grund.
Guds himlavalv det sköna
är nytt i vidd & höjd;
i ljus Guds barn få röna Guds rikes nya fröjd.
Vid evighetens brunnar står livets träd i blom..
Ur Vid evighetens brunnar.

The Phoenix.
Besides being a pagan symbol, it was also adopted by the Christian mythology. In this myth, the phoenix was born in Eden, beneath the forbidden tree. When Adam & Eve were expelled from paradise, a spark fell from the flaming sword of the angel into the nest of the bird & set it afire. The Phoenix was the only animal that had resisted the temptation & for its loyality it received the gift of immortality, Since then, it can be reborn from its own ashes. / Secrets of Infinity / Antonio Lamúa.

Se!
T:t

skilja Immortality från Immorality: [Om tid för korsets födelse] får man regelbundet till svar: »Naturligtvis vid kristendomens uppkomst.« Detta svar är emellertid fullkomligt felaktigt. Korset i dess gängse symboliska mening föddes nämligen omkring år tusen & då ur förutsättningar av helt annan art än de som var bestämmande vid kristendomens uppkomst. / Poul Bjerre. / Månne mer sant sagt: korset föddes i begynnelsen - förlöst ur väv ur vilken manifest värld Är, ty geometriska formationer är i dess struktur; innan vi var encelliga organismer var vi geometri. / † o 1 8 1 2 .

De goda sedvänjornas bruk ge god Jord; är säd ur vilken mänskligheten & den goda moralen frodas. Endast Människan kan så detta förgylda fält ty hon är den brygga som nå emellan himmel & jord.

Människan är älskvärd. Den vem tro sig härbärgera förakt mot människan, skall vid ett begrundande bortom sorgens blindo, komma underfund med att Människan i sin abstraktion i själva verket står för allt vad hon älskar; någonting nästan rent - en andling varelse i nära samvaro med jorden. Endast Människan är denna Guds väktare på Jorden.

Denna Guds väktares sällsynta själslighet är föga föremålet för föraktet. Det är den människa som är fallen, som beter sig som ett djur, som väcker förakt. Aldrig ett djur som beter sig som ett djur; ett djur är icke i besittning av sådan makt - ej sådan makt över sin ande, ej sådan makt över en människas ande. Vi förstår att djuret vare sig kan kontrollera sina känslor el. såra vår känslosamhet; det är således oförargligt, i sin givna bestialitet, även när det sliter halsen itu hos ett bytesrov.

Men människan, är given fri vilja - & allt vad är människans fall, är ett frivilligt fall ned i djurisk gyttja; bara än mer vedervärdigt, när våra höga förmågor gör våra lägsta begär än mer absurda att beskåda, när vår ande är en Guds gåva i detta till sin innersta kärna skändad; när vi har ett val, & ändock. Det är detta djur i människan som du hatar & vad du hatar, är den mänskliga svagheten tillika denna ofullkomliga människas makt över din existens & din själ.

Att. Även du är ett djur.

Dock. Även du besitter den fria vilja som ge änglavingarna sin glans av pärlemor.

I evighetens tid & rum finner vi potentialen för att uppfylla just denna den ljusbärande kärnan hos Människan. Evighetssymbolen är den byst; den Mammae, vilken föder framtidens människa med galaxers mjölk. Genom sädens potential skall ur moderns sköte framträda, den - ty evighetens essens - outtalat utlovade nya tidens första hjässa, bländande belyst av en för de krälande oantastlig gloria.

I evigheten vilar kärnan till detta det nya livet.

Les cerises sont un symbole féminin chargé; de förknippas med maj, Marias månad: hon står för jungfrulig oskuld. De är röda, blodets färg, & har en kärna - precis som flickorna en dag skall bära ett barn i sin mage / L’ART ET L’ENFANT.

Finnes någonting större än livet självt, så; ett frö, är detta själva potentialen till liv.

Livets kärna.

O är livspotential. När formen föder sig i form av ∞, äger den en rörelse vilken genom skepnaden av en endaste cells delning för blivande till tu - en grodd för existens i gemenskapens komplexitet - skall vara i evig rörelse, evig existens, ty i evighetssymbolens kurvatur är rörelsens fenomen ofrånkomligt, oskiljaktigt, inneboende.

In Wagner’s alliterative verse, the initial number of accents in each line was irregular, causing the end of the regular quadrature of the musical period (phrases of 4 or 8 bars, common in the 18th century); in other cases, irregular melodic phrases were alternated between voice & orchestra, linking one to the other almost without interruption, resulting in what is known as infinite melody. / Secrets of Infinity.

v. 1 5.

○

Cirkeln
är en djupets pärla. Ouroboros existens. En gudssymbolik; oprecis fullkomlighet.
Är

Lennart Nilsson A Child is Born.

O

MMM

I det latinska alfabetet finner vi två bokstäver vilka krusar likt livsvågorna; M, W. W gnistra elektriskt i våra läppars tunnel, men M allena har sin begynnelse i intethetens nedre hörn:
OMMM

Ljudet av skapelse .

Det ljud skapelsen lyss till

i mödernevaggors värme

en väckande vibration -

en rörelse för form

når det oförlöstas hemlighet

när det oförlöstas hemlighet

förnimmer.

Liv.

Ommmet varde.
Gud ingöt sin ande i Mannen
& mannen han kysste sitt revben & han kallade det
Moder.

EVA.

I hennes lungor vilar hans hjärta.
I hans hjärta vilar

Cirkeln

är syre.

Andan är; att andas, att icke andas
orent.

Fyra Maria ~ JUNGFRU MARIA ~ andetag, gemensamma i detta andrum av vår tid, innan klotet kollektivt förlorade andan; vi kvävdes till döds, förkvävdes i karantän, ett mantra om att icke kunna andas ljöd ur mörker & vi kunde icke andas i kölvattnets repressiva aggressioner. Att andas, att icke andas - det är den fråga som präglar året, när mänskligheten i sina händer håller ett blånande huvud, betraktat.

Men jag.
Jag bär ett rodnande huvud som äntligen, äntligen andas.

Allt vad bestjäler anda vänder jag mig från, allt vad besjälar anda vänder jag mig till. Jag smekte hans kind, vände bort min egen från hans gudlöshet, & knäböjde framför jungfru Maria när jag tände den eld för henne, hon i sommarens not av ros & jasmine, lät tända för mig.

Av den gåva syre är.

Cirkeln
är solen, är månen, är ägget, är fröet.
Är omättlig evighet.

v. 1 3.

Eva.

& mannen gav sin hustru namnet Eva, ty

1 9 1 7

Jean Fouquet / Diptyque de Melun, 1452 - 58

Eva
är leva.

Leva är; att andas, att icke andas oro.

2O2O.O2O2.O2:O2:O2 vilade Maria, vars åtta lungor samm.ande i eter, i nattkupén, från is. »Je m'appelle Marielle«, presenterades min franska variant av helig namne, för fransyskorna Marie Claire et Marie Dominique. I enighet med den sakrala logiken anades att vår kupés fjärde - än främmande, kalixborna dam, även hon är Maria.

Hon svarade mig:

Ja, jag heter Maria.
/ JUNGFRU MARIA o215

Ja, jag heter Maria Eva Anna; i fransk, latinsk & finsk form.

Maria förde mig till Uppsala & till St: Maria klockas klang. Anna är de händer vilka smeksamt för mig till läkedom, ur grodd väckt i Uppsala jord. / HELANDE HÄNDER o529

Ja. Sedan jungfrun & hennes moders ljusa anleten glänst över ett fördunklat liv, fann jag mig stå inför vår urmoder Eva, presenterad, representabel, i klarblå iris symbolik. Blå som himlen; blå som jorden. Vår jord är blå & månen reflekterar solen. Jordens varma hand lade sin välsignelse över mina höfters trängtan, & hon såg att det var gott.

När fiskarna cirklar intill månen, kännes en jordisk adamshands Reiki få livmodern tyngdlös; svävande, likt dess omhuldade eterväsen svävande, i ett den oändliga potentialens hav. Liv är önskat. Liv är älskat. Min känsliga sjöjungfrusjäl gråter av

inte lycka.

Ro. Det är ro.

Av ro gråter jag.

v. 1 o.