Tre systrar.
Den ena systern älskade de söta smultronen,
den andra systern älskade de röda rosorna,
den tredje systern älskade de dödas kransar.
Den första systern blev gift:
man säger, att hon är lycklig.
Den andra systern älskade av hela sin själ,
man säger att hon blev olycklig.
Den tredje systern blev ett helgon,
man säger, att hon skall vinna det eviga livets krona.
Edith Södergran (1892 - 1923)
19O5 The angel’s message / George Hillyard Swinstead, 186O - 1926.
Under detta nådens, prövningens & den paradisiska ävlans 2O-tal skall vi tala om proportionen versus depressionen, Nostradamus profetiska fladdermus, murars gräns kontra militaristisk gränslöhet kontra oss. Om kronan & coronan. Från mun till öra till mun, om fallet i förfallet.
I detta nu icke så. Statsanalys skall schasas undan & andes anda skall belysas.
Vår själ vibrerar.
Två vägar.
Du skall överge din gamla väg,
din väg är smutsig;
där gå män med lystna blickar
& ordet: lycka! hör du från alla läppar
& längre fram på vägen ligger en kvinnas kropp
& gamarna slita den sönder.
Du har funnit din nya väg,
din väg är ren:
där gå moderlösa barn & leka med vallmoblommor,
där gå kvinnor i svart & tala om sorg
& längre fram på vägen står ett blekt helgon
med foten på en död drakes nacke.
Edith Södergran.
Vi kan åstunda välsignelsen av att hemkallas till urmoderns eteriska sköte, till allfaderns elektriska famning. En urladdnings sista gnista. Hos mig är denna åstundan sedan 1 år särskilt nära. Att i ett väl avvägt skede av livet absorberat upptas av obeskrivligt ljus, alldeles fjärran från karnalkardio & dettas sot över envars handflator; allt vad vi rör blir till smuts, i vår yttersta tids strid. I mäkta ringa grad kan vår synd tvagas av med tvål - & skulle vi alls bemöda oss att försöka? Vi snyter vår synd ut i näven & tar sedan i hand.
Vår synd är den smutsiga luft som kväver Gaias blå & gröna lungor. Våra egna skära blir till sot. Det är en perversion av det goda, det sanna, det sköna; en kullkastad existens. När Lucifer uppviglade oss till revolution bad han oss kräla [tyd etymologi] fram i dy, likt han, den satans ormen. Vi väljer fritt vår riktning men vi når den ravin dit den ofrånkomligen leder, oupphörligt krälande.
Känslan av sorg inför all Jordens smuts tränger ut till den jordiska vardagen, när synen av arrogant slängda fimpar, flaskor & plastfragment havererar mig emotionellt (om du törstar efter skönhet skall du sluta ögonen & blicka in i ditt eget hjärta..). Att se sabotage av parkernas träbänkar; att se träbänkar fastkedjade vid träd som om fångar i en bisarr tidsanda (..dock tål ej skönheten buller & alltför många rörelser / Färgernas längtan), har mig modfälld till den grad att jag med vassa stick vid var inandning av luft tänker
Må det vara lunginflammation. Edith dog av lunginflammation.
Den speglade brunnen.
Ödet sade: vit skall du leva eller röd skall du dö!
Men mitt hjärta beslöt: röd skall jag leva.
Nu bor jag i landet, där allt är ditt,
döden träder aldrig in i detta rike.
Hela dagen sitter jag med armen vilande på brunnens marmorrand,
när man frågar mig, om lyckan varit här, skakar jag på huvudet & ler:
lyckan är långt borta,
där sitter en ung kvinna & sömmar ett barnatäcke,
lyckan är långt borta,
där går en man i skogen & timrar sig en stuga.
Här växer röda rosor kring bottenlösa brunnar,
här spegla sköna dagar sina leende drag & stora blommor förlora sina skönaste blad.
Edith Södergran.
Hon dog av tuberkulos, 31 år ung. En lungsäcksinflammation skall hos den kraftfulla läka ut efter 1-2 veckor, men kan hos den svaga & hos den hos Gud så högt älskade att denne tidigt välkomnas till intethetens kära sfär, utvecklas till dödlig tuberkulos. Det vore nog för underligt, hos lilla mig; det är inte ens hosta som jag har i min kropp - det är knivar & endast knivar.
Men jag vet inte om huruvida jag är kraftfull, om jag är svag, & jag vet inte om huruvida Gud högt älskar mig. Jag vet om att jag är ung & har knivar i min vänstra sida.
De går nära revben, nära bröst, nära hjärtat; i linje från vänster av panna & öga, i vänsters region av bröst & lunga - & jag ber att Gud skall älska mig. I natt vaknade jag av att jag inte fick luft, i dag promenerade jag okuvlig till blomsterträdet. Sedan dagens skymning har jag lite ont i denna lungsäck vid var anda, men desto mera ont i min pannas vänstra punkt, & än mer så i min andes vibrerande mitt.
1863 - 1865 Last rays / Ivan Shishkin, 1832 - 1898.
Sången om de tre gravarna.
Hon sjöng i skymningen på den daggvåta gården:
I sommar växa tre rosenbuskar över tre gravar.
I den första graven ligger en man -
han sover tungt...
I den andra ligger en kvinna med sorgsna drag -
hon håller en ros i sin hand.
Den tredje graven är en andegrav & den är osalig,
där sitter alla kvällar en mörk ängel & sjunger:
oförlåtligt är att underlåta!
Edith Södergran.
