I Wera Wilhelminas hem. Om Festa Kerida, borderline-syndabockar, Brazil & att lite ångest & tårar inte är farligt men att smärta är; livsfarligt. Att det i det västerländska samhället är patetik att ta livet av sig för olycklig kärleks skull, men förståeligt vid ekonomisk utblottning. Som om pengar vore på riktigt.
Det är märkligt att vulkanerna inte har valt att utrota alla människor, än, men kom sedan pà att extrema utbrott exkluderar inte päls, hov.. Men, finns det nàgot djur som är värdigt Jorden? Växterna är dom enda som förtjänar att leva om man fokuserar pà nàgonting generellt & inte individuellt. Bara nàgon annanstans med nàgon annan eller fast i en dröm. Bara nàgonting mjukt.
Saltsvarta oliver, kryddiga skinkfyrkanter, gudomlig fårost, manlig björnöl & mörk Coca-Cola stod på pizzeriabordet jag & Z lät vila våra sommarhudade armbågar mot. Vi orerade hagar & sådant jag inte kan (eller så kan jag - med någon kan jag säkert - men det har misslyckats att slå rot, eller så vill dom inte tala om det med just mig) prata med andra om & fann stor tillfredsställelse i att insupa hans funderingar, lufta mina egna & låta dom krocka i någonting att plocka upp spillrorna av för att bygga in det i fortsatt tänkande & på så vis se det hela utvecklas.
Det är befriande & utvecklande att ha honom att konversera med. Han kan utmana mig intellektuellt, vilket inte många i min närhet kan. Inte alls så att vännerna är dårar med blott beiga smulor till hjärnor; min vänskapskrets är genomgående klok - kan grubbla, argumentera, kan mycket om mycket. Men, dom kan inte utmana mig. Det kan han & han gör det & jag gillar det, & så tar jag en klunk cola & vänder blicken mot den dystra uteatmosfären med räckesinringade bänkar, grå luft & Ica Larsberg & säger att utsikten är fin fast den är ful.
21.47.