Kistor & livmödrar; cellens kretslopp - vår önskan är dess lag. Vi förlöser oss. Vi begraves i ett förflutets aska & vi är aldrig Gårdagen. Var en varelse att tolerera ist. för att återfödas i cellulär cells självcentrerade självförakt. Vi väljer vår självupptagna nervositet.
Isabellinihud viskar »Vi är ant« ty indianbläck förmådde ej fullkomliga låret. Vid Kommersen finns, i sminkkohl, »Vi är« skriftat - kombinerat med en målad antennvarelse: rebus.
Antenner är alienerat för dagens ungdom. Dagens ungdom är alienerade inför sig själva (& dagens ungdom har ett högt förtroende för polisen), ty vuxna växte aldrig upp - vi bara växte ifrån vår nativa förståelse, & in i teven. Vi har glömt att radiobrusets bästa bot var att röra vid radioantennen - att agera förlängning av den; receptiv (observera: akta serpentinslingrande sapientiaormar) av vågor, bringare av elektricitet. 6O% vatten 111% ljus.
Naturens illbattingabrud då grisigt grå moln käftade oss hagel - framtiden är nu - & vi svarade med morska gesten att blotta nakna kinder mot ishimmel; exotiskt rått spa. Promenerade i det lockande klimatet, i mörk skog på våt myr. Häpen! »Kolla!« Intogs av skymningsky. Hon svarade: »Jag ser.« Hon såg: »Symbolen för Evighet.« Östermolnen kreerade den i klassiskt asymmetriskt utförande. Tydligt. »Det är tidens år i år« besvarades »& ögats & dödens.« Besvikelse invid björken: »Inget kukens år i år heller..«
En otillräcklig, asexuell gud vars manslem är eterisk & obrukbar. »..Den januari vi ser upp mot himlen & ser kukar..« Andens dröm om det attraktivt animaliska; att spy äpplet. Skrev memo om tecknet & detta kom precist synkront med »There's a cloud behind the cloud to which I'm yelling.« Konkret abstrakt: symbolen syntes som om bleka frontande moln karvats för att avslöja kulissmolnets bistra nyans, som målad ∞. Sedan, i meandrande bäckar i vintergrön natur, beskådades porlande födseln av ∞, & hur symbolen drunknade i sig själv.
Präglat pornografisk pubiklek att publikt uppdraga slöjmolnsskir nattnylon, ty uppdaga Eros; till sin ärliga natur är vår natur oberörd av denna natur. Dess nonchalans är Döden & Konsten & Kattegatt-stormen. Horus öga blickar i apatisk ro, iris yla Skiter i vilket men tolkas Vakna ty kamp & kärlek är symbios & vi är förälskade i Gaia men kärleken är obesvarad; erotomani. Vår moder förbarmar sig ej över »Analsex är ingenting man har med en tönt«, hon vajar vår lervagga försumligt; av val vajar vi omkring i en öppen anstalt & av ϟfaktum väver vi abrupta brottsstycken av liv i vågen av en tidsväv, av hullerombuller pusslande ∞ ehuru vi med dubbelbulle kröner oss för fåfäng sötmas skull - int för den eviga geometrin. Denna sagofiktion är sagolik fakta.