A Romance of two worlds.
Plötsligt föll det mig in, att det säkerligen var själviskt att bedja Gud om något. Vore det icke bättre att tänka på allt, som jag redan fått, & tacka honom för det? Knappt hade denna tanke fått insteg hos mig, förrän jag greps av en överväldigande känsla av ovärdighet. Hade jag någonsin varit olycklig? undrade jag. & om så var, av vad anledning? Jag började räkna efter alla de välgärningar, jag fått röna, & jämföra dem med mina motgångar.
Blaserade nöjessökare skola nog bliva förvånade då de höra, att jag fann mitt livs glädjeämnen hava vida övergått mina sorger. Jag fann, att jag hade syn, hörsel, ungdom, var frisk och färdig, kunde uppskatta det sköna i naturen & konsten & hade en intensiv förmåga att känna glädje. För allt detta, som omöjligt kunde köpas för blotta penningar, borde jag väl tacka!
För varje gyllene solstråle, för var blomma som slår ut, för vindens & havets symfonier, för fåglarnas sånger & trädens skugga, - borde jag icke, böra vi icke alla tacka för allt detta! Ty gives det någon mänsklig sorg så stor, att den vida överträffas av den välgärning, som ligger i det blotta njutandet av dagens ljus på jorden?
Vi dödliga äro bortskämda barn, - ju flera gåvor vi få, desto flera vilja vi hava, & när vi bränna oss eller såra oss genom vår egen halstarrighet eller vårdslöshet, äro vi otacksamt snara att klandra vår högste välgörare för våra egna fel. Vi ikläda oss svarta sorgedräkter som en sorts mörk protest mot honom, därför att han tagit ifrån oss något särskilt föremål för vår kärlek & dyrkan, men om vi trodde på honom & vore tacksamma mot honom, skulle vi istället bära skinande vita tecken av fröjd, att våra kära äro trygga i den fullkomliga glädjens land, dit vi ock själva åstunda komma.
Om vi bliva sjuka eller förlora våra penningar, vår ställningar eller våra vänner, rasa vi emot ödet - ett annat namn för Gud - jämra oss som barn, som slagit sönder sina leksaker. Men solen lyser alltjämt, årstiderna komma & gå, naturens härliga tavlor upprulla sig för oss, allt under det vi knota & klaga & vända bort våra ögon i förbittring.
Marie Corelli.
