Elfenbensvart.

Den mannens lynne var en pendel. De svarta ögonen & den svarta tungan genomsyrade hans motgångar. Giftet färgade aldrig hans hjärta svart, & därför kunde jag inte annat än att älska honom. Vad bryr sig kärleken om en blicks förmörkelse, en tungas skitiga beck, om den unga bröstkorgen rymmer ett alldeles lysande ädelt hjärta som bär all universums mytiska glans..

Hur jag kan älska dig?
Hur skulle jag annat kunna!

När jag älskar är det försent. Om mor ville mena allvar med att jag inte skall älska en man som sårar mig, voro jag annorlunda fostrad. Det är så dags att be en vuxen kvinna vars själ tätt sammanflätats med en spektakulär själsfrände, att upphöra att älska. Den å barndomens vägnar hänvisade kärleken, lärde mig om en kärlek som existerar var även våld existerar. Att jag villigt har sökt våldet är en de simpla sinnenas missuppfattning, men det är sant att jag inte kan se dess tidiga tecken, det är sant att jag inte kan skygga undan, inte upphöra att älska ett rent hjärta. Jag såg honom, & sedan den dagen..

Det är sant att jag är särskilt känslig. En man vars tunga är giftig, är en våldsam man. Giftigt spe med avsikt att såra hör inte till grälets natur, så som jag känner den - spe är en skedformad tunga, urholkande min känsla av värde. Det är inte tango. Den jag älskar är min sanning & en förgiftad tungspets målar mina konturer krokiga. Att av en älskad, enligt en älskads goda preferenser, formas är gott & det stammar ur kärlek. Det är god jord att växa i. Formar den fasta handen leran el. krossar den kärilet? Den är stark & allt kan ske.

Mannens händer formar framtiden. Det tycks falla män in att av ren lystenhet hänge sig åt en oskyldig kvinnas kind, mer gärna än att friskt leverera detsamma lavett, när kvinnan i fråga bär skuld & skall veta så. Detta bringar hennes kompass ur spel. Är en kärleksfull lavett av sämre slag än den älskades giftiga tunga? Är en den sexuella lavetten mindre smärtsam än den aggressiva; är sexuellt våld höjt ovan handfast fostran?

Min kompass är känslig & den söker sanningen - varför slår du mig om jag intet ont har gjort & varför slår du mig inte när jag ju har gjort fel? Hur skall jag veta hur du vill ha mig & hur skall jag veta vem jag är. Hur skall jag veta vem du är.

Våren 2o17 hittades i Tessininstitutets arkiv tre kopparplåtar till etsningar av Anders Zorn. / NATIONALMUSEUM: GULDKORN I KOPPAR.

Zorns (186o - 192o) konstverk I sorg visat att det svartaste svart är det brända vitaste vit: elfenbensvart, förkolnat elfenben. Zorn porträtterar sorgen så som den idealiseras; svalt återhållsam - ingen till besvär, blyg inför tomheten. Den dräpande sorgen saknar sorgeflorets skimmer; den är motbjudande, säger de väluppfostrade.

Gösta, Oscar & Johannes.

& ljuset lyser i mörkret, & mörkret har inte övervunnit det.
Johannesevangeliet 1:5 B2ooo.

De tre herrarna har följt mig. Ett evangeliets & namnets kvanteko, uppenbarat även i lektyr Hymner & Visor - tolkningar av Johannes Edfeldt (19o4 - 1997) samt de tirolska blåbergsmassiven. Vid ett krigsmonument skiftades från funktionellt till rosettprytt nätt för fot; för entré i Johannes kyrka, St. Johann, Österreich. Rosig i stuckaturer, livsbejakande altarkrönt av duvan i solen. Psalmboken viskades. En ung mans leende mötte mina ögons yra, vid kyrkosortin. Hans hjärtligt utforskande blick var förtröstan men ändock kom total förmörkelse över det jordiska livet, i en månes tid.

En liten hand var blidhet. En liten hand som knackade på, för att se om allt var väl med mig; grannen, under tiden som gästande i Kalmar. Hon hörde mig gråta. »Jag är olycklig«, sade jag & log ursäktande. Hon såg en systers sorg. Hon gav mig en chokladkaka; jag gav henne Gösta Berlings saga. Sagor & sötma är vår lindring men endast ljuset av hennes vänskapliga gest, kan läka.

I kullerstensbygden inleddes en häftig romans med den söte, fete & smått farlige Oscar II; hans hyllnings gräddbakelse på kafé Kullzénska var kel för gom hos en olyckligtvis osmekt. När jugend-estetikens historik berikade - någonting skall en göra & att läsa är någonting; någonting monotont & ovidkommande - ekade han, nämnd i artikel. Ändock, alldeles utan bryderi tog jag farväl av den fete när jag tog farväl av Kullzénska, innerlig i min åstundan att ersätta grädden av Oscar II mot en kyss av Gustaf III. Endast hans bröstkorgs ljus, kan läka.

Mor förbjöd mig från att vara samman med Gösta, som hon i feberyras misstag kallade den störste av stoft. Jag svarade med stort fnitter; med ögons glitter, varse om att en sådan veklig varelse som jag omöjligtvis kan motstå magnetismens osvikliga naturlag. Mor vill inte att vi skall ses, sade jag i sommarljus; han kysste mig. Hon kallade dig för Gösta, sade jag i dunkelhöst; han kysste mig. Det var kärt att ägna mig åt syssla av äkta värde; hans mun min mun - annat än septembers monotona författande av min ovidkommande berättelse. Jag skrev

Ingen annan, ingen annan, ingen annan..

Ingen annan än Han, lös just så om hjärtat. Denna man med detta sköra, av ljus förgyllda hjärta, talade till mig med en stämma så smeksam att den blivit mig främmande; blivit till någonting jag endast kände som saknad. »När du är glad, & skrattar..«, sade han. Hans blick ren, hans tunga ren. Ren, varm, allt vad jag älskar. Han sade, att när jag fnittrar var det som i klang från en annan, högre dimension. Tänk, en sådan ynnest! Tänk att han sade så om mig.

»Det låter som ljus, som glitter.«
Som glitter.

Giselle.

o191oo4.

Operascenens franska sagorike; Giselle; Giselle ou Les Wilis - urpremiär 1841, Paris - (Kungliga Operan, Stockholm), skönt av vallmo i kuliss; röd som lantlollans kyssta mun & min sminkade kind, även Vincent van Goghs (1853 - 189O) - The Experience: sammalunda premiär i Paris, 2o19; sedd i Kalmar slott - post-impressionistiska vallmofält, ingav en smula av de la campagne française.

van Gogh berömda verk av en stjärnklar natt visar vyn från asile de Sain-Paul, var konstnären sedan åtskilliga sammanbrott ville balsam. I det egna sammanbrottet av svart september, har dylik atmosfär attraherat. Allt utom de andra dårarna. Att vakna en solbelyst morgon, i vitt sänglinne i ett rum av vit kalk, invid bädden lavendelblom & ingenting önskas av mig. Se med CARL & KARINs ögon; allra mest med Karins. Av illusioner & tête-à-tête har behövligheten av sydfransk vår stillats, un petit peu.

Den franska romantiken binds dock lika så samman med samtida orientalisk visdom, i kardiologi. Kulmen av akt no. 1, när Giselles blåskensfall; död, minner om ett än gåtfullt, medicinskt tillstånd funnet i Japan: Takotsubo, kallat brustet hjärta-syndrom; ett av sorg & chock försvagat hjärta. Brustet hjärta sker främst i Kvinnans mer fragila bröstkorg.

Balettpjäsen är klassisk i synkron enhetlighets vita tutu, en renhet återspeglad i dramats slutgiltiga försoning med den faktualitet som är Kärleken. Giselle förråder inte den älskade & ej heller förrådet hon livet; hon tar ej till vapen mot sin egen kropp. Hon söker famnarna hos de hon älskar; sin moder & sin kärlek. Det är hennes hjärta som sviker hennes existens, sedan existensen har svikit hennes hjärta.

Edgar Degas / Musiciens d'orchestre, 187o.

G i s e l l e .

ADOLPHE ADAM.
Kungliga Hovkapellet.
Scenografi: Tony Straiges.
Kostym: David Walker.

K u n g l i g a b a l e t t e n .

Koreografi: Natalia Makarova (Jean Coralli & Jules Perrot).
Giselle: Haruka Sassa, Minji Nam, Luiza Lopes.
Albert: Dawid Kupinski, Dmitry Zagrebin, Hiroaki Ishida.

Vincent van Gogh / Le verger blanc, 1888.

Som en blomma vid sin stjälk.

o 1 8 o 3 o 3

Lördag & yttermeradagar i kompani med underarms blåådermönstring;
från Den Gyldene Fredens stearinbelysta trä, koppar,
mättade kroppar till lekfull odygdsbrygd i förortligt flickrum.
Att lära känna en människa är en dans med mången steg.

Det är sagt att en i avsikt meditativt förnummen resumé över en relations historia, skall bistå att lossa föreningens band. De mörka blå var slutna under hela Karlskirches konsert [TIMBRE.]; hela de fyra årstiderna fordrades, för att till fullo återblicka ögonblicken under körsbärsträdet, & allt. Att minnas till Vivaldi, behagade. Vår första nära afton var en alldeles festlig natt & en vacker dag älskade jag honom.

Det hände att Mannen var som natt & dag i sig självt. Kärleken är i nöd & lust, också förutan brudflor. Så avlägsen som tiden var, sedan förut betagen av Mans essens - enär aldrig förr så emottagen i mitt väsens essens; vi var menade.

Jag önskar att vi aldrig hade mötts. Det sägs vara gott att glädja sig över vad som har varit, att vördnadsfullt bära varits lärdomar in i sin storartade framtid. Skall allt vad ske, ske, skall världen vara varse att vad ske ideligen är av offer av den enskilde, för att ge en skild; en annan, av alltets förgreningar.

Vad han har lärt sig har varit sällsynt i omfattning, sade han. För egen del kan jag vare sig säga detsamma, el. ens önska så: det var näppeligen för en lärdomars lära, jag lade mig ned invid. Vore det ej för denna hans svärmeris chimär av kärleken, denna min ofruktsamma kärlek till honom, kunde jag om lyckosam ha levt som fruga & blivande moder i Östeuropa. Alla de rika lärdomar & oförglömliga upplevelser tiden med honom har givit, skulle jag utan att blinka låtit avhålla mig under detta liv så som de följande & var förflutet, för att få leva i vad jag levde för.

Vårens nakna morgnar & nattlig badkarsvy över körsbärsblomster, yppigt i det träd som under sommaren skänkte skugga när jag serverade kardemummakaffe, tillgivet kröp upp i famn för kyssar. Att från köksfönstret se honom komma hem, päronträdet vitt i periferin. Att höra honom säga, att äppelmustandet väcker all upprymdhet. Att lyssna till upprymdheten hos en virtuos. Makligheten framför Axess television & de intensiva insikterna ur enighet - ur träta. Hans hands hud mot mitt lårs nylon, vid symfonier & vid väntan på tåget. Hans tungas förtörnade smälek. Smärtan.

Med all kraft vill jag bedja Gud att beröva mig allt detta! Att föra mig till en tid när jag ej sett de gröna glimma. Allt detta, önskar jag få byta bort för att under en savande björk ge god di, omsluten av mörkrets mantel somna mot en kärastes bröstkorg, i äkthet sammanbindas & förevigas. Är det inte äkta är det ovidkommande; vad äkta är, är evigt.