Aleksey Savrasov.
Det är i min kärlek för kvalitativ kaliber jag finnes tillgiven invid de elitistiskt fascistoida strömningarnas fot; i kärlek för frisk natur jag bekänner mig som förkämpe för en hjärtligt EKOFASCISTISK ordning. Detta skiljer sig från den nationalsocialistiska skara jag, med avseende av sympati med NORDISKA MOTSTÅNDSRÖRELSENs kamp, anses ingå i.
Sveriges nationalsocialister & jag är grundläggande ense: det vita Norden skall ha ett vitnordiskt styre. Kulör är en kvalitet - en kulturell & kraftgivande sådan. Men, socialism ha oinspirerande medioker anda - ej ens nödvändig i stat, för dess omtänksamhets kärna. Ickestatligt & spontant socialistiskt beteende infaller sig naturligt i Norden - vi bygger utan knussel tillsammans upp en grannes nedbrända stugbo. Vi nödgas icke eftersträva det i den stora statsapparaten; mer gärna kan dess skick utformas så att detta borgar för smakfulla invånare i ett kvalitativt rike.
Så som engagerade - inom var spektrum - talar, torde det smakfullt kvalitativa vara en solklar, gemensam målsättning - oberoende av var på schackbrädet ens politiska pjäs placerats. En, av charlatansk kolorithypnos obländad, fristående systemkritisk, kan se de lika aspekterna i det politiska prismat. Den ideologiska fastheten & våldskapaciteten, men även arten av hur okvädesord & karaktärsmord är dryftade.
Nationalister likväl som internationalister - den sk. 'antifascistiska' sfären, frontad av exv. organisationen AFA (Anti-fascistisk Aktion) & underblåst av dess finansiärer; med kosmopoliten György Schwartz i spetsen - angriper de universellt ömma punkterna: den sjuke, svaga & perverterade skall skambeläggas samt offras på mobbmentalitetens altare, där dennes eventuella abnormalitet & menade fysiska samt själsliga deformering blottlägges.
Oaktat var inom spektrumet en människa hemmahör, ljuder kritik mot (de upplevda) motståndarna bekant i den andres öronmussla, ty denne har tagit detsamma ord i mun. Vi angriper uppenbara svagheter för att vi bär på djupliggande, inneboende motvilja mot dessa; oaktat var inom spektrumet, är det den starka, hälsosamma & rakryggat principfasta individen vem väcker det genuina gillandet. Tillåt mig att skalla Fascism! - ty det krävs en, för att känna igen en.
Allra mest förfärande - el. är fascinerande ordet jag eftersöker - är det att höra hur elitistisk ton de anti-fascistiska ta till tunga. De tror det skrålade föraktet vara anständigt & berättigat, ty dess premisser lutas mot idén att den etno-nationelle anser sig tillhöra en högre stående ras samt mer finmejslad individ, som åberopande överlägsen genetik önskar upprätta en global, vit makt-struktur.
Detta är dock - hör & häpna - en falsk premiss, formad av de förruttnade propagandaorgan de skrålande ta dispene av. Dylika föreställningar förekommer (om än, att jag aldrig har hört det nämnas att global vit makt skall eftersträvas), men är på intet vis vad de likriktade organisationerna & fränderna samsas kring.
Sanningen är att kampen förs för någonting så oförargligt som vit makt i vita regioner - var vi har vår stam & vad våra förfäder har format; viljan att överleva, & i betryggande homogen gemenskap leva i fred med folkfränder. Allt detta sprunget ur KÄRLEKEN TILL FOLKET - inte, så som villfarelsen lyder, ur svart förakt gentemot de främmande. Med handen på hjärtat: är detta en skamlig kärlek?
Att leva med folkfränder är inte en ras-hierarkisk yttring. Sålunda är det anmärkningsvärt att de som uttrycker denna vilja, angrips verbalt av de som säger sig stå vid den lilla människans sida. Mången medvetet etno-nationell - likväl som mången kosmopolit-diande - är, sett till klassmässigt ursprung, (o)bildning & personligt skick, en liten människa.
Nordiska motståndsrörelsen är en socialistisk, arbetardriven rörelse, tilldragande för de som mött samhällsförfallet var det inledningsvis inträffar: i dess bottenskikt. Det är föga imponerande när dess - ofta klassmässigt likställda - antagonister, förnöjt käbblar kring att där finns trasiga individer som saknar stil & grammatisk säkerhet.
Vad annat har vi att förvänta oss av ett sårigt, sönderbrutet samhälle? Etno-nationalisterna är blott & bart människor, inte ur trollspö frambringade gudaväsen vilka varit oberörda inför att födas till dy; en dy, de själva även påtalar - en dy, även de antikapitalistiska i AFA-sfär inser - oaktat detaljskillnader: vi alla ser vår dy.
Hur är det - för någon annan än den elitistiske fascisten, vem blir beklämd av vrak till medmänniskor - intressant att föra politiska samtal om individers defekter? Hur kan det vara ett nämnvärt argument, att anmärka på att den som kom till världen i ruinens dynga, ter sig lortig & ful som ett svin?
Gustaf Fjæstad.
![Så här berättar han [Petrus Laestadius] till exempel om hur man tillverkar det mjöl som barkbrödet bakas av: Man hugger ut tallen & med en liten spade af renshorn, flår man utav barken. / Spåret lockar vid källan - Norrbottens prosa i presentati…](https://images.squarespace-cdn.com/content/v1/5550ca3ee4b04a1ea8aa7f58/1534416042730-ROU4AV0UDBOCM7NUL2JO/R%C3%81NDOTTIR+S%C3%B6t+r%C3%B6dbetskaka.jpg)
